Några rader om E. Phillips Oppenheim – och vem är det nu, då?

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Artikel

Av GÖSTA GILLBERG

På trettio- och fyrtitalet var det vanligt att de brittiska förlagen på sina skyddsomslag hade upprepade ”slogans” för att locka läsare ett köpa vissa författare. Exempelvis, Ride the Range with Robertson, HORLER for Excitement, Keep you guessing GOODCHILD eller The going’s good with GOODCHILD, Follow The Saint (Leslie Charteris behövde tydligen inte nämnas), It’s impossible not to be thrilled by EDGAR WALLACE, Switch off the wireless; It’s an OPPENHEIM etc. Jag avstår från tafatta översättningar men visst var det lockande, i alla fall i de flesta fall.

Oppenheim, ja. Han föddes i London 1866 och tilldelades förnamnen Edward Phillips. Det påstods att han döptes till Edward men att namnet Phillips adopterades, så att säga, på begäran av en farbror som betalade 10000 pund därför, pengarna skulle gå till betalning av faderns skulder. Ungefär som att jag skulle ha fått mitt namn för att en faster var förtjust i en löjtnant. Några pengar har jag inte sett till, vare sig från fastern eller löjtnant Gösta.

Hur som helst. Edward Phillips far var skinn- och läderhandlare och etablerade sig i Leicester där Oppy, som han senare kom att kallas av vänner och bekanta, mest bekanta, vänner är som bekant sällsynta och få, växte upp och gick i skola. Vid 17 års ålder tog fadern honom ur skolan för att han skulle ägna sig åt firman.

Skinnaffärer och romaner

Under de många år – ett fyrtital – som Oppy tvingades göra affärer i skinn och läder lyckades han även skriva romaner, mycket romantiska och för den tiden spännande. Han fick även göra försäljningsresor, framför allt till Rivieran där han ägnade sig åt andra affärer än i skinn och läder. Han uppvaktade sköna kvinnor som tydligen uppskattade honom och han njöt av champagnekorkarnas smällande mer än flaskornas innehåll. Ja, kanske är det så än idag. Smällarna betyder mer än det sprudlande i glasen. Ju mer det knallar, desto ljuvligare synes livet.

Han fick även göra resor till USA där han träffade en skön (?) kvinna som han gifte sig med och hon kom att stå ut med alla hans eskapader. Hans författarskap blev vinstgivande och han bosatte sig på Rivieran, det vill säga den sida där det var fint att bo. Den som har haft glädjen och lyckan att se Jean Vigos film À propos de Nice vet att det fanns två sidor, den flotta, eleganta och den arma, gråa.

Oppy umgicks med grevar och baroner, mer eller mindre äkta, skojare och flyktingar österifrån. Eller kanske var det mest grevinnor och baronessor. Hans romaner sålde bra, framför allt i USA, där Rivieran hade ett spännande och romantiskt skimmer, och han hade råd att bland allt annat skaffa sig en jakt vars salong inreddes med en stor dubbelsäng, vilket tvingade hans maka att sova någon annanstans. Konstigt nog fann hon sig i detta menage à trois, quatre, cinq etc, säsongerna igenom.

Vackra damer – herrar i frack

Och Oppy skrev vidare också. Hans romaner och noveller fortsatte att vara populära, produktionen höll jämna steg med Edgar Wallaces – kvantitativt om ej kvalitativt. Därmed inget överdrivet gott sagt om kvalitén på Wallaces romaner. Det var ganska färglösa romaner med vackra damer och eleganta herrar, gärna i frack. Visserligen förekom det en del bedrägerier och juvelstölder men mycket sällan några blodiga mord.

I romanerna skedde allt så som den tidens romantiktörstande publik trodde att det skedde på Rivieran. Här i Sverige höll Oppy sig på toppen ganska länge med romaner som exvis Mr Wingrave, miljonär (1939, originalet 1906!!) och Paradisfågeln (1937, originalet 1936!!) samt noveller i dagstidningarnas lördagsbilagor. Hans populäraste roman torde vara The Great Impersonation (1920) som filmats några gånger, bland annat med Edmund Lowe och Valerie Hobson. Den senare gjorde sig nog mest känd för att troget stå på sin makes, John Profumo, sida i den i Storbritannien upprörande Christine Keeler-skandalen. Filmen såg jag på den lilla biografen Biorama i Göteborg som visade två spännande filmer i veckan med tre föreställningar per kväll. Jag minns inte ett dugg.

Tjänster åt underrättelsetjänsten?

Under första världskriget anlitades Oppy av underrättelsetjänsten men frågan är om han gjorde den några tjänster. När andra världskriget kom flyttade han till Guernsey och påstods där ha gjort underrättelsetjänsten några tjänster – troligen mest genom att bara finnas till.

Kriget tog gudskelov slut men Oppys popularitet som författare hade dalat och kanske även hans virilitet. Trots detta lär han ha saknats av många sköna damer när han dött i relativ fattigdom 1946.

Några slogans till? Go A’venturing with VICTOR BRIDGES, Thank the Powers that be for SAPPER. Good, it’s a PACKARD, Bennet knows the West, Sit up with SEEDING.

Och några ord om de nämnda författarna? Frank C(hester) Robertson skrev över 200 romaner, en mängd noveller och åtskilliga TV-manus, alla i västernmiljö. Romanerna får (av mig) klart överbetyg, novellerna har jag inte läst och TV-serierna, ex vis Rawhide, har jag inte sett. Han var född och uppvuxen i Västern så liksom en annan ”sloganförfattare” kunde han sin West. Robert Ames Bennet vet jag inget mer om än att han skrev åtskilliga hyggliga westerns och en hel del ganska usla.

Vad heter egentligen hjälten?

Victor Bridges skrev underhållande äventyrsromaner, en hel del med kriminella inslag. Några finns/fanns i svensk översättning.

George Goodchild var en masstillverkare av deckare och äventyrsromaner. Till äventyren hör spännande (?) händelser i Alaska, Söderhavet och Sahara. E.M. Hulls schejkromaner inspirerade många. I deckarna förekom mest Inspector McLean som huvudfigur. Hans assistent hette Brook. I (åtminstone) tidiga engelska deckare måste detektiven ha en assistent. Numera är det mer fråga om teamwork, ja, ja, Dalziel och Pascoe lever än idag. I Cauldron Bubble heter detektiven något annat än McLean och assistenten något annat än Brook, fast ett stycke in i romanen heter assistenten plötsligt Brook för att ett tiotal sidor senare återgå till sitt rätta (?) namn. Så kan det gå när man är masstillverkare och det inte finns korrekturläsare att tillgå.

Francis Beeding var egentligen två, John Palmer och Hilary St George Saunders. Han/de skrev en mängd spännande agenthistorier men även några utmärkta deckare, exvis The Norwich Victims och Death Walks in Eastrepps, vilken senare kan liknas vid Thomas Burkes (och vem är det nu , då?) The Hands of Mr Ottermole.

Frank L(ucius) Packard skrev mest äventyrshistorier från trakten av Hongkong och Singapore men även kriminalhistorier från New York där hans äventyrare Jimmie Dale härjade och löste problem.

Sapper hette egentligen Cyril McNeile och uppfann Bull-Dog (Bulldog) Drummond, fast det måste erkännas att han skrev en hel del alldeles utmärkta noveller med första världskriget som miljö.

Uslast av de usla

Sidney Horler (den uslaste av de usla?) försökte efterlikna Edgar Wallace kvantitetsmässigt.

Han skrev om vampyrer, hemliga agenter, mästerbrottslingar, fotbollsspelare och what not. Efter EWs död påstod han att han hade köpt EWs diktafon där EWs röst fanns kvar fast rullen var tom. Vad som hände med diktafonen har jag inte lyckats utröna. Penny Wallace påstod sig inte känna till något därom.

Edgar Wallace, ja. Jag hänvisar till Wopenkas utmärkta Stora Mordboken. Hans rader om EW säger nästan allt om man inte vill skriva en hel bok.

Och så Thomas Burke som plötsligt dök upp. En underbar författare. En journalist som älskade sitt London, East End och Chinatown (som inte finns längre). Läs honom! Hans The Chink and the Girl förvandlade David Wark Griffith tillsammans med Lillian Gish, Richard Barthelmess och Donald Crisp till Broken Blossoms, en av stumfilmstidens största filmer. I Stockholm  (på China?) visades premiären med ”kinesiskor”, facklor, kulörta lyktor och sentimental ”kinesisk” musik. Det var ett skådespel, inledningen och filmen, min mor aldrig kunde glömma – men jag var ju inte född då. Och nu låter jag alla ovannämnda namn falla i glömska. Utom Thomas Burke, förstås.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22