Några rader om Clay Allison – och vem var det nu, då?

Mar 16th, 2010 | By | Category: 2004-1, Artikel

Av Gösta Gillberg

Ursäker(?) källa har jag uppfiskat att det var författaren Kjell Hallbing i Norge som använde pseudonymen Leo Manning när han skrev om Clay Allison i diverse så kallade sexy westerns.

Annars är han väl mest känd som Louis Masterson, författare till medelmåttiga (om ens det) westerns, där det dyker upp autentiska figurer. Det fanns även en engelsman som på 1960-70-talet kallade sig Clay Allison, när han skrev westernromaner och på slutet av sin karriär började ge sina alster ett visst erotiskt sken. Kanske lärde sig den norske skribenten något där.

Sexy westerns om Clay Allison dök upp även i Sverige, men på en gammal stentavla lär man ha kunnat läsa att man inte skall missbruka Någons namn, men det är svårt att vaska fram en bild av den ”riktige” Clay Allison i annalerna. Skrönorna är många. Man må ock betänka, att inte ens Jesus var Guds bästa barn.

Dömd att dö för spioneri

Clay föddes i Tennessee 1840 och fick en bror och en syster. Han tjänstgjorde i amerikanska inbördeskriget som spion på nordstatssidan, greps och dömdes till döden. Han hade små fina händer, nästan som en ung kvinna och natten innan dödsdomen skulle verkställas befriade han sig ur handfängslen. Han dödade en sömnig vakt (eller var det två?), rymde och tog sig hem, ett hem som hans stridskamrater hade vandaliserat. Han blev GTT vilket uttydes till gone to Texas och började ägna sig åt boskapsskötsel och guldvaskning.

Han hade inga framgångar med guldletandet men han lär ha varit en lyckosam boskapsman, även om han ägnade en stor del av sin tid åt whiskeykonsumtion.

Hälta gav första skrönan

Det var nu skrönorna började ta form.

Han var en skicklig revolverskytt även om han råkade skjuta sig själv i högerfoten. Måhända berodde det på att han skelade på högerögat eller kanske på att han druckit för mycket medan han rengjorde revolvern. Halt blev han i alla fall. I övrigt lär han ha varit en stilig karl som dock var en aning skygg för kvinnor, vilka alltid behandlades chevalereskt.

Clay drog med sin boskap från Texas till New Mexico sedan han haft ett häftigt gräl med en viss Johnson, en annan ranchägare.

Ovänskapen gällde ett vattenhål. För att ”göra upp” grävde de tillsammans en grav och nedsteg i denna med var sin kniv som enda vapen. Jag har ett minne av att jag läst samma sak om James Bowie. Efteråt steg Clay ensam upp och begravde sin fiende. Han hade fått en del lättare skador, bland andra i ena foten vilket gjorde honom halt.

Johnson var inte den ende han dödat i Texas och han fruktade att släktingar och vänner till de döda skulle utkräva hämnd. I ett rum satt eller stod han aldrig med ryggen mot en dörr eller ett fönster. Men det gjorde visst inte Wild Bill Hickok heller.

Clay befann sig en gång på en saloon i Cimmarron, där en man som kallades Pancho ville bjuda honom på ett glas. Pancho Oriego (ibland Grico) var ökänd i Santa fe som en svårfjällad desperado och som många värstingar i Västern hade han varit sheriff eller åtminstone ”deputy”. Clay tackade ja och medan de drack fläktade Pancho med sin sombrero. Clay var misstänksam och märkte att den andre i smyg drog sin revolver. Clay var snabbare och dödade Pancho med ett skott. Han gick sedan till en fredsdomare och anmälde sig själv och blev frikänd. Han hade dödat i självförsvar.

Födde upp hästar

Clay födde upp fina kapplöpningshästar och under en kapplöpningssäsong i Cimarron dök där upp en man vid namn Chunk Colbert, som kanske var släkt med en viss färjkarl vid namn Frank Colbert, även kallad Tolbert, som Clay skulle ha dödat i ett envig i den flod där Frank arbetade. Chunk påstod att hans häst var snabbare än någon Clay ägde.

Clay antog utmaningen men först skulle de äta. De slog sig ned på var sin kortsida av bordet på en krog. Chunk tyckte det var lite besvärligt att vara beväpnad till bords när det var flera matgäster vid bordet.

Clay instämde och lade sin laddade revolver vid sidan av sin sopptallrik. Chunk placerade sin i knät.

När Clay förde sin sked mot munnen fick Chunk hastigt upp sitt vapen ur knät. Han hade dock lite för bråttom. Revolverpipan slog i bordskanten och kulan for åt sidan, medan Clay grep sin revolver och sköt.

Vem fick kulan i pannan?

Clay träffade Chunk mitt i pannan och Chunk föll död framåt och fick ansiktet mitt i sopptallriken. Clay fortsatte att äta som om ingenting hade hänt och det fick även de andra matgästerna göra tills Clay hade ätit färdigt.

Kanske hände detta i Trinidad, New Mexico. Nej, det var i Red River Station sedan de hade rört om sockret i kaffekopparna med revolverpiporna. När det hände i Dodge City hette mannen som fick kulan i pannan strax över vänster ögonbryn något helt annat än Chunk.

Och så var det det här med ”tandlossningen”. Det lär finnas fler orter än det finns tänder i munnen på en vuxen karl där man påstår att det var här det hände. Kanhända var det i Clifton, New Mexico. Eller var det i Cheyenne? Hur som helst Clay fick fruktansvärt ont i en tand och uppsökte en tandläkare som, troligen utan bedövning drog ut den tand Clay satte pekfingret mot. Clay red sin väg och det började göra ont igen.

Sinne för humor…

Clay sökte upp en annan tandläkare som drog ut ”rätt” tand varefter Clay återvände till den förste tandläkaren som utan bedövning blev av med fyra tänder. Eller kanske fem? Varför inte alla?

Detta anses vara ett exempel på Clays sinne för humor, för ett visst sinne för humor tycks han ha haft. Han red gärna genom gatorna klädd endast i stövlar och hatt. En gång trängde han i denna mundering

i en danslokal och tvingade de dansande att klä av sig nakna och sedan dansa vidare till ackompanjemang av revolverskott.

Trots sin skygghet inför det så kallade svaga könet gifte han sig och fick i anständig tid två döttrar som levde lyckliga långt in på 1900-talet. Själv dog han, nog så dramatiskt, 1887. Han var på väg hem till sin ranch med en vagnslast ved.

Något måste ha hänt för Clay hoppade av vagnen och spände från mulorna. Han hade inte dragit åt bromsen tillräckligt så vagnen som stod i en sluttning började rulla. Eftersom han stod nedböjd rullade hjulen över halsen på honom och han dog omedelbart.

Detta stod att läsa i lokaltidningen den 26 juli 1887.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22