Några rader om bröderna Harpe – och vilka är det nu då?

Mar 8th, 2010 | By | Category: 2006-1, Artikel

Av Gösta Gillberg

Från Natchez ett stycke norr om New Orleans till Tennessees sedermera huvudstad Nashville gick en gammal indianstig genom chickasawernas och choctawindianernas land. Den utvecklades långsamt till en stor handelsväg som slingrade fram mellan urskog, kärr, bäckar och hotfulla klippformationer som bildade gömställen och platser för bakhåll åt de banditer och mördare som överföll handelskaravanerna. Åtskilliga av dessa blodtörstiga rövare har gett upphov till mer eller mindre sanningsenliga legender. Till exempel de bestialiska bröderna Harpe.

Micajah Harpe som kallades Stora Harpan och den yngre Wiley Harpe som följaktligen kallades Lilla Harpan föddes i Nord-Carolina, men flyttade västerut strax före 1800. De var mörkhyade och hade krulligt hår varför de ansågs ha vad man i dag väl måste kalla afrikanskt blod. Två systrar, Susan och Betsy Roberts, följde med dem. Susan påstod sig vara gift med Stora Harpan. I Knoxville i min barndoms och Edward S. Ellis Kentucky – Oh, Hjortfot, where art thou? – gifte sig Wiley med prästdottern Betsy Rice. De tre kvinnorna som tycks ha varit de båda brödernas gemensamma egendom och någon eller några i trion tycktes ständigt vara havande.

En legend berättar att på en kapplöpning i Knoxville förlorade bröderna allt de ägde. Natten efter förlusten dödade och rånade de en gammal man. De flydde söderut till den gamla indianstigen och så började deras hemska härjningar. En annan berättar att de redan var misstänkta för mindre och större brott. Hursomhelst, spåren efter dem var blodiga och fasanfulla. De inte bara rånade sina offer utan de även torterade dem. De skar upp de rånade, tog ut inälvorna, fyllde buken med stenar och kastade liken i kärr eller åar. Andra stråtrövare och mördare i trakten, som kanske ansåg sig bättre, började avsky dem.

Bröderna hade tillsammans med andra vandrare motvilligt fått tillstånd att över natta på en loge. Micajah tyckte att en av de sovande snarkade störande och slog ihjäl honom med sin tomahawk. Av någon anledning gick han ned från höskullen och dödade gårdens kvinna och hennes lilla barn. Detta blev den så kallade droppen. Hederliga och ohederliga personer i ett stort uppbåd jagade bröderna och deras kvinnor och hann upp dem när de ämnade råna en vägfarande.

Lilla Harpan tog sig in bland träden i snårskogen och försvann, men uppbådet fick tag i stora Harpan. Mannen, vars hustru och barn Micajah hade dödat, sköt honom i ryggen. Micajah tog tid på sig att dö och medan han låg förlamad, började den nyblivne änklingen skära loss hans huvud med en kniv. Han skar runt halsen och sedan in till halskotorna. Till slut tog han huvudet i sina händer och vred det av kroppen. Huvudet stoppades i en säck för att hemföras som bevis på att Stora Harpan var död. På hemfärden blev man hungrig och huvudet kokades tillsammans med majsgröt och avnjöts. Väl hemkomna spikade man den rena skallen fast i ett träd intill indianstigen och där grinade den mot de vägfarande i åratal. Ju ruskigare, desto rysligare. Det fick legenderna att leva vidare.

Folk slutade undra vart Lilla Harpan tagit vägen och brödernas kvinnor gifte (om) sig och levde ett så kallat anständigt liv.

Det fanns andra stråtrövare att ägna tankar och handling. En av dessa banditer var en man som ibland opererade ensam, ibland tillsammans med sin son Tom, ibland med andra medhjälpare. Han hette Samuel Mason och var som de flesta andra från början en hederlig man. Han hade till och med varit fredsdomare och det var inte någon kapplöpningshäst som dragit in honom på brottets bana. Det var snarare så att Mason dödade sin dotters älskare och var tvungen att fly och för sitt uppehälles skull ägna sig åt stråtröveri och mord. Hans härjningar oroade nybyggare och resande mer och mer och en belöning på 2000 dollar utlovades av president Jefferson för hans gripande – död eller levande. Ungefär ett halvår senare kom två män till den gamla staden Greenville ett stycke norr om Natchez. De påstod sig heta James Mays och John Setton och hade med sig en stor klump blålera som visade sig innehålla ett manshuvud. De sade att det tillhört Sam Mason som de hade dödat och nu ville de ha belöningen.

Blåleran tvättades bort men det uppstod tvist om huvudet verkligen tillhört Sam Mason. Under förhandlingarna fram och tillbaka härom kom en kapten Stump in.

Han såg länge stint på Setton och påstod sedan att det var Wiley Harpe som stulit två hästar från honom några månader tidigare. Setton förnekade naturligtvis detta. Men en viss John Bowman från Knoxville sade, att om Setton var Wiley Harpe skulle han ha ett ärr vid ena bröstvårtan, där Bowman hade sårat honom i ett knivslagsmål. Skjortan slets av Setton och ärret syntes tydligt.

Wiley Harpe och James Mays hängdes i februari 1804. Efteråt förlorade även de huvudet. Wiley Harpes sattes på en stång norr om staden medan Mays fick pryda den södra infarten.

Det kunde inte fastslås att huvudet de haft med sig var Sam Masons, men Mason hördes aldrig av senare. Och det finns ingen legend om vad som hände med hans huvud.

Ja, jag vet att Edward Sylvester Ellis fredlige indian i original hette Deerfoot, men namnet var Hjortfot när jag först stötte på det och det må så förbliva.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22