Några rader om Alfred Packer – och vem är det nu, då?

Mar 10th, 2010 | By | Category: 2005-3, Artikel

Av Gösta Gillberg

Alfred Packer förekommer i början av Dashiell Hammetts The Thin Man (Den Gäckande Skuggan) och då bara periferiskt som exempel på en kannibal. Dessutom har det diskuterats om han hette Alfred eller Alferd men Alfred var det, även om han själv stavade det Alferd. Han talade om sig själv som Packer, han sa sällan exempelvis jag gjorde, det var alltid Packer som gjorde det.

Han föddes 1842 i Pennsylvania och han hade minst två systrar och en bror. Ganska litet är känt om hans unga dagar. Han tjänstgjorde sju månader i nordstatsarmén. Han deltog troligen inte i några avgörande slag men han fick dock en pension på 25 dollar i månaden, när han med en mindre skada drog sig ur stridigheterna.

Efter kriget flyttade han västerut och här uppstod varierande rykten om honom. Bland annat skall han i Kalifornien ha dödat en man och hans son och stulit deras häst och vagn och kommit undan från mordplatsen. Han flydde till Arizona där han dödade sin pälsjägarkompanjon och sedan flydde med pälsverken till Salt Lake City. Här rånade han en mormon på 23 dollar och fick ett tre månaders fängelsestraff. Packer skulle några år senare påstå att dessa rykten var överdrivna. Hur som helst lockade guldfyndigheterna i Colorado.

Här lyckades han på något sätt bli väg visare och ledare för en grupp på 21 guldsökare. Han ledde dem så gott det gick längs den väg som mormonerna använt på sin flykt in i Utah. Det var en väg som inte använts på åtskilliga år och vintern 1873-74 var en av de svåraste på åratal.

Omringad av indianer

Vägarna och stigarna blev allt svårframkomligare och provianten mindre och mindre. De till och med kokade gröt på hästarnas havre. I slutet av januari omringades de av ett femtital beväpnade indianer ledda av den store hövdingen Ouray, som till deras stora förvåning talade perfekt engelska. Så till den grad att när någon talade dålig engelska svarade han på lika dålig, talade någon god engelska svarade Ouray på lika god.

Ouray fann snart att de var guldletare och inte ville komma åt indianernas land, varnade dem för de snöstängda passen och erbjöd dem att stanna i hans läger tills passen öppnades.

Guldet en lockelse

De lydde hans råd men efter några veckor grep rastlösheten dem. Guldet lockade. De delade upp sig på mindre grupper och den ena gruppen efter den andra lämnade indianerna. Nya snöoväder kom och de små grupperna kom tillbaka och blev en stor grupp igen i Ourays läger. Nya grupper bildades igen och gav sig iväg för att kämpa mot snö och svält.

Den nionde februari 1874 lämnade fem män under Packers ledning Ourays läger för att ta sig till närmaste indianagentur. Den äldste var några och sextio år och den yngste var sexton. De var välförsedda med filtar och vinterkläder och hade dessutom två gevär, en yxa och en stor kniv. Ouray gav dem vägbeskrivningen till närmaste indianagentur och färden beräknades ta några dagar och de hade en veckas proviant. Vad som verkligen hände dem har aldrig blivit fullkomligt klarlagt.

Indianagenturen vid Los Pinos förestods av general Charles Adams som var tysk Och egentligen hette Karl Adam Schwanbeck. Han hade deltagit i inbördeskriget på nordstatsidan men inte fått generalsgraden där. Den var en honorärtitel han fått i Coloradomilisen. Han var en av dem som den 16 april 1874 tog emot den ensamme man som försedd med en kaffepanna innehållande glödande kol och ett gevär över axeln kom in till agenturen. Mannen var Alfred Packer.

Han lämnade med tiden flera versioner av vad som hänt. Den första gick ut på att han hade blivit snöblind och förfrusit fötterna. Hans kamrater hade lämnat honom i lägret med ett par dagars provision medan de skulle leta sig till bebyggda trakter. De kom aldrig tillbaka och han gav sig ensam iväg och lyckades ta sig till agenturen, där det första han bad om, sades det senare, var whisky. Han skall också, sades det, ha blivit sjuk av kött. Han påstod att han hade svultit svårt och någon lär ha sagt att ”han såg förbannat fet ut”.

Sålde geväret

En man, vars namn var Nutter, ur den första gruppen kom till agenturen på eftermiddagen samma dag. Han hade återvänt till Ourays läger och väntat där tills vädret blev bättre. Packer sade sig vara utan pengar så han sålde sitt gevär för tio dollar och efter några dagars vila färdades de båda guldletarna tillsammans med två män från agenturen till gruvstaden Saguache.

Det första Packer tycks ha gjort här var att ta in på James ”Larry” Dolans saloon där han stannade ungefär två veckor. Han och Dolan blev goda vänner och mellan drinkarna berättade Packer olika historier om sina umbäranden. Det spelades kort om drinkarna och en dag förlorade Packer nästan fyrti dollar som han inte hade någon svårighet att betala. Han köpte en häst och sadel för 70 dollar och betalade med en femtidollarsedel och två tior. Det började viskas och pratas. Det sades att geväret han sålt hade tillhört en av de fem männen som varit tillsammans med Packer. Han hade i sin ägo också den stora kniv som en annan hade ägt. Och man trodde sig veta att Packer inte hade haft några pengar när de kom till Ourays läger. Och de fem som varit i hans grupp var inte sådana att de skulle lämna en snöblind och skadad man ensam. Och när våren kom hade alla utom fem i den ursprungliga gruppen ”kommit tillrätta”.

Vad hände egentligen?

Skvallret nådde givetvis även general Adams som frågade Packer vad som egentligen hade hänt. Packer svarade att de sex irrat omkring i bergen. Han hade förfrusit fötterna och de andra hade lämnat honom för att komma tillbaka med hjälp. Han fick ett gevär av dem. Efter några dygn kunde han gå igen. Han sköt en kanin och när den var uppäten livnärde han sig på vildrosknoppar tills han lyckades ta sig till agenturen.

General Adams ansåg att om Packer klarat sig på en kanin och rosenknoppar borde de andra fem också ha kunnat klara sig. Han ville ha Packer som vägvisare när han ville söka efter de saknade männen. Packer gick med på det men han ville ha betalt. Han behövde pengar, han hade bara de tio dollarna han fått för geväret. Adams undrade varifrån han fått pengar till hästen. Packer kom plötsligt ihåg att han lånat pengar av smeden i Saguaro som var ”en gammal vän till hans familj”

Kannibalism

Adams sände en man till Saguaro. Denne kom tillbaka nästa dag med ett brev från smeden som sa att Packer måste ljuga. Adams förhörde ånyo Packer som sa att han inte hade något mer att säga. Adams insisterade på att Packer skulle säga sanningen, för han ville inte leta i bergen efter män som var döda. Packer var tyst en lång stund. Sedan sa han att det inte var första gången som människor varit tvungna att äta andra människor när de svultit. Han skulle berätta allt men han var rädd för ”pojkarna”. Adams lovade skydda honom från lynchning. Packer kom då med vad som kallats ”den första bekännelsen”, först i enrum, sedan upprepad i närvaro av tillkallade vittnen. Den sattes i förkortad form på papper och undertecknades av Packer och bevittnades.

Den gamle mannen hade dött först och åts av de fem andra efter en tio dagars vandring. Efter en fyra, fem dagar dog ytterligare en man som åts upp. Han hade 133 dollar som Packer lade beslag på. Några dagar senare när Packer var ute och samlade ved dödades ännu en av männen och åts av de tre kvarvarande. En av dessa, Bell kallad, dödade den som kallades California och Packer blev tvungen att i självförsvar döda Bell.

Fem upphittade skelett

Det blev fler bekännelser med olika detaljer och efterforskningar i vildmarkslägren övertygade ”alla” att Packer var ensam skyldig till de andras död. De slutgiltiga bevisen – om det nu var några bevis – hittades när en motivsökande konstnär i slutet av augusti 1874 fann skeletten efter fem män som låg tätt tillsammans i sina filtar och kläder. Inga vapen eller kokkärl fanns där, ej heller några kängor eller stövlar. Fötterna var inlindade i filttrasor. Skallarna var kluvna med yxa.

Adams hade sett till att Packer ”förvarades” i en liten stuga i Saguache.

När nyheten om de nya fynden nådde Saguache försvann Packer. Det finns flera teorier om hur det gick till: En liten gosse hade satts att bevaka honom, någon eller några hade mutats att släppa ut honom. Hur som helst var han försvunnen i nio år.

Det var i mars 1883 som Frenchy Cabazon, fransos som namnet antyder och en av de 21 som de kallades, tog in på ett värdshus intill Fort Fetterman. Väggarna mellan rummen var tunna och Cabazon kände igen en röst – efter alla dessa år! Vid kvällsmaten kände han igen även mannen som rösten tillhörde. Det var Alfred Packer som gick under namnet John Swartze. Packer mindes dock inte Cabazon som snart såg till att Packer greps.

Dömd att hängas

Packer ställdes inför rätta för mord på en av de fem guldletarna, men inte de fyra andra, och efter flera juridiska kryphål och igentäppande av dessa dömdes han att hängas tills han var ”död, död, död”.

Faran att Packer skulle lynchas var stor varför han flyttades till ”annan ort” där han tillbringade nätterna i en bur men fick röra sig fritt i korridorerna om dagarna. Turister, mest kvinnor naturligtvis, fick komma och se på honom. Hans advokater arbetade hårt på att få honom frikänd. Det fanns ytterligare ”kryphål” att utnyttja.

Tre år efter det Packer dömts till döden ställdes han ånyo inför rätta, den här gången för dråp på fem män. Han förklarade sig icke skyldig men dömdes i augusti 1886 till 40 års straffarbete.

I fängelset uppförde Packer sig väl och han bedyrade ständigt sin oskuld. Han hade dödat en man i självförsvar och ätit delar av honom ”i självförsvar”, Straffarbetet kan inte ha varit särskilt hårt. Han fick sköta fängelsets trädgård och blev en kunnig blomsterodlare. Det fanns många som började försöka få honom benådad. Så småningom lyckades de. I januari 1901 fick Packer ”civila” kläder, en enkel järnvägsbiljett till Denver och 400 dollar som han sparat ihop under sina 17 år i fängelse.

Packer trivdes inte i Denver, han ville närmare vildmarken. Från 1902 flyttade han omkring i Colorado och hamnade 1905 i Deer Creek för att vara nära de kopparinmutningar han ägde där och bearbetade om somrarna.

I juli 1906 hittades han medvetslös på gårdsplanen till en ranch någon kilometer från det skjul han bodde i. Han ”inkvarterades” i änkan van Alstines säng (jag antar att änkan som såg till honom flyttade till sin dotter).

Sängen innehade han till den 23 april 1907 klockan tio i sju då han avled. Han begravdes nästa dag på den lilla kyrkogården i Littleton.

* * *

Frank Hamilton Rice hette en före detta metodist som1923 grundade något som på svenska skulle kunna heta AB Liberala Kyrkan och utnämnde sig själv till biskop. Han idkade en hel del behövlig välgörenhet i Denver och dess omgivningar.

I september 1940 ledde han en egendomlig ceremoni vid Packers grav. Övriga deltagare var sex spöklikt maskerade män. En av dessa var barfota och representerade Alfred Packers ande, de andra Packers offer. De hade svarta kåpor över vita kåpor och var fängslade vid varandra med kedjor. Deltog gjorde också geten Angelica. Biskopen höll en absolutionsbön och de svarta kåporna och kedjorna, som symboliserade synd, hängdes över geten. Några nyfikna och glada barnungar bevittnade ceremonien.

Synda”bocken” dog i början på 1950-talet på Denver City Park Zoo.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22