Några prov på Per Westerlunds stil:

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Artikel

UR DET RÄDDANDE VARGTJUTET

Ingen vet väl, hur det skulle ha gått, om inte i samma stund röklukten från byn nått fram till vargarna. Den lukten kände de igen, och den skydde de i allmänhet. Då ledarvargen förnam röklukten, stannade den genast, satte sig på hasorna, sträckte nosen i vädret och tjöt länge och ihärdigt, och så som ledarvargen gjorde, gjorde också de övriga, och det blev ett förfärligt hemskt tjut, som ljöd genom stormen. Paval, som redan förut tänkt på vargarna, väcktes till liv av det förfärliga tjutet och reste sig sakta och mödosamt upp på knäna. Trots mörkret och stormen urskilde han vargflocken och vid synen av den var det, som han fått nytt liv och nya krafter. Han ruskade Jon våldsamt och skrek i hans öra: ”Vargar, vargar, vi måste ge oss i väg!” Och nu finns det väl knappast något ord, som fjällfolket så omedelbart reagerar för, som just ordet ”varg”. Fastän Jon var långt borta i dvala och dåsighet, vaknade han genast till liv vid Pavals rop. Det tog inte lång stund förrän också han var på benen och på nytt började lappojkarna sin mödosamma färd. Då vargarna såg hur pojkarna försökte komma ifrån dem, började de förfölja dem, sakta och tvekande. Men nu hade pojkarna fått så mycket krafter både av den korta vilan och av förskräckelsen, att de hastigt vände sig mot vargarna och hojtade och skrek.

UR TJUVPOJKEN SOM BLEV MAHARAJA

Där hade svarta gamar med nakna halsar suttit på lermuren, vilken omgärdade den dystra platsen, och väntat på det som skulle komma. Och sedan den döde hade placerats på bålet tände Gobinda det. Han var äldste sonen, och därför tillkom det honom att antända faderns bål liksom de också var hans skyldighet att stanna till dess att lågorna förtärt det de skulle förtära. Han mindes ännu i dag hur det kändes, då elden knastrade i det torra virket och de blå rökslingorna sökte sig upp mot den klara himmelen.

På avstånd från bålet stod hans mor och syskon. De tog emot honom med synbar vördnad. Han var familjens huvudman nu, vilken de alla hade att lyda. Hans mor hade nu ingen myndighet över honom utan måste till fråga honom i saker och ting, som gällde familjens bästa. Och honom ålåg det nu att sörja för mat, pengar och annat till familjens uppehälle. Därtill var det hans skyldighet att sköta om att systrarna blev väl gifta, och att bröderna gjorde goda partier.

KANCHENJUNGA ETT ÄVENTYR

För första gången hörde jag åskorna från Kanchenjunga. Först visste jag inte riktigt varifrån ljudet kom men blev ganska snart medveten om vad det var för ett oupphörligt buller, som jag hörde. Det lät som om någon skulle ha vältrat stora klippor utför branta bergssidor. Det dundrade och brakade och luktade faktiskt svavel. Jag hörde hur små stenar lossnade på någon bergssluttning, hur de började rulla och hur de fick allt fler med sig, tills alltsamman hördes som ett brakande skred.

På glaciären brast isarna med starka smällar, och det föreföll, som om jorden skulle rämna långt nere i djupen och på stora avstånd. Det var kusligt och oroväckande, men skänkte samtidigt en viss ljusning. Och innan jag gled in i en tung dvala överraskade jag mig själv med att mumla: ”Anyhow, it is a nice weather to day.”

Det hade frusit under natten, och tältduken var styv som papp, då Tur Chung redan vid fyratiden på morgonen knöt upp den och stack in en kopp rykande het buljong. Dimman låg fortfarande lät och hindrade oss att se omgivningen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22