Något om varför jag läser (och skriver) science fiction

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-2, Artikel

Av Bo Stenfors

Science fiction – underhållande litteratur om resor i tid och rymd – har också kallats spekulativ litteratur. Genren är ofta en ganska hisnande lek med idéer, där man spekulerar i vad som skulle kunna hända, och hur det skulle kunna vara under vissa förutsättningar av vetenskaplig natur.

Det är detta spekulativa drag i SF som lockar mig så mycket. Man kan i Sf-historier fritt leka med de mest befängda vetenskapliga idéer utan att bli omedelbart nedsablad – i varje fall inte i samma utsträckning som om man skulle ha presenterat idéerna i en allvarlig artikel som någonting, som verkligen skulle kunna vara vetenskapligt möjligt.

När intresset för SF-historier blev alltmer vidsträckt under första hälften av 1900-talet var det framför allt Albert Einsteins idéer om rymdens egenskaper som blev avstampen till mången vild teori om tid och rum, som användes som grundval för SF-historiernas handling. Samtidigt utvecklade vetenskapsmännen i världen ytterligare vår vetenskapliga syn på Kosmos. Teorin om att allting hade börjat med en s.k. Big Bang – där allting skapades i ett kort ögonblick – utvecklades och fick sin genklang i sf-litteraturen. Likaså teorin om att det utöver de naturliga parametrarna för tingen – de fyra dimensionerna längd, bredd, höjd och tid – fanns en femte dimension, som lyfte t.ex. ett fyrdimensionellt klot upp till att bli ett ganska säreget objekt. Ett klot representeras ju av en platt cirkel på ett papper när dimensionen höjd av de fyra dimensionerna tas bort, och på samma sätt borde alltså ett femdimensionellt runt objekt kunna återges som ett klot i en fyrdimensionell avbildning. Hur detta femdimensionella klot i själva verket såg ut kunde man däremot knappast göra sig en föreställning om, även om mången SF-författare och SF-tecknare försökte gestalta fantastiska syner av dylika.

Nå, om nu en femte dimension verkligen fanns borde den enligt vetenskapsmännen så att säga kröka rymden, och om man då far rakt fram genom rymden tillräckligt långt skulle man alltså så småningom komma tillbaka till utgångspunkten, fastän då från andra hållet. I dag lär det emellertid vara helt fastslaget av vetenskapen att rymden – i varje fall i vår begränsade del av den – faktiskt inte är krökt.

Universums storlek illusorisk

En teori, som nyligen sett dagens ljus, är att universum i själva verket är ganska litet. Intrycket av storlek är bara illusoriskt och framskapas genom att den som kommer till universums gräns och sedan fortsätter rakt fram kommer in igen på samma ställe, men i motsatt riktning. Effekten liknar den som uppstår i en spegelsal. År 2007 avses en satellit bekräfta eller dementera teorin, som uppställts av matematikern Jeffrey Weeks. Att universum är så litet anses vara bekräftat av att de största mikrovågorna från Big Bang saknas – de får inte rum i vårt universum, utgår man ifrån. Teorin har emellertid redan vederbörligen nedsablats av ett annat forskarlag. I de senaste vetenskapliga funderingarna går man annars mot en ny ytterlighet, nämligen att rymden är absolut platt och alltså bara har dimensionerna längd och bredd. Dock innehåller denna platta skiva all information om den tredje dimensionen höjd, skivan är nämligen ett hologram.

Beträffande tiden lutar det tydligen åt att den egentligen bara är ett mänskligt betraktelsesätt.

Tid och rum existerar samtidigt

Eller såsom det litet kryptiskt uttrycks: ”I hologrammet blir tid och rum inte separata begrepp, och dåtid, nutid och framtid avlöser inte varandra utan existerar samtidigt.”

Där Einstein en gång var oraklet, som inte kunde ha fel, står i dag Steven Hawkin som den vetenskapliga klippan inom kosmologin, och det är han som först fick idén om ett holografiskt universum redan på 1970-talet.

Men jag minns hur det var när jag år 1957 kom dragande med en mer eller mindre allvarlig artikel – alltså inte en SF-berättelse! – om någonting som ansågs strida mot Einsteins teorier. Min artikel publicerades (på engelska) i Yandro, ett ganska spritt fan magazine – ”SF-fanzine” – i USA. Jag blev emellertid omedelbart angripen med en osedvanlig hätskhet. Einstein var Gud och fick ej ifrågasättas.

Om det nu kan intressera någon var min utgångspunkt en fysikalisk iakttagelse. Som grundval för sina relativitetsteorier hade Einstein antagit – ”postulerat” – att ljuset i den absolut tomma rymden alltid har samma hastighet. På detta byggde han sina ekvationer, som jag emellertid inte går in på här.

Men om ljuset kommer in i luft saktar det faktiskt hastigheten. Och kommer det sedan in i glas saktar det hastigheten på ett högst påtagligt sätt. Därefter, i det ögonblick ljuset passerat glaset och fortsätter ut i luften, ökar det genast hastigheten till den föregående i luft, och när ljuset sedan kommer ut i tomma rymden ovanför lufthavet återgår det till att rusa fram med vad som populärt brukar kallas ”ljushastigheten”. Denna ”konstanta” ljushastighet i tornrum används bl.a. för att mäta avstånd i vårt universum från oss till galaxer och stjärnor.

Ljusets egentliga natur är emellertid fortfarande en gåta. Ljus är energi utan massa (och därmed tyngd). Einstein menade att ljuset bestod av separata energikvanta – fotoner – som rusade fram genom den tomma rymden. Ljuset rörde sig alltså inte likt ljudvågor, som ju vibrerar sig fram i ett medium.

Vad jag hävdade i min artikel var att ljusets energikvanta ”hoppade” mellan en sorts punkter i rymdens vävnad. I glas låg dessa ”gnistpunkter” tätt och ljuset gick saktare. I “tomma” rymden låg de glesare och ljuset fick alltså hoppa längre sträckor från punkt till punkt och rusade därför fram fortare. Kontentan av detta var emellertid också att ljuset kunde gå med olika hastighet genom rymden, beroende på hur tätt eller hur glest dessa ”gnistpunkter” låg, vilket i sin tur kunde medföra att våra mätningar av avstånd i rymden kunde visa sig vara ganska felaktiga.

SF ger tanken frihet

Naturligtvis betraktades detta av varje rättrogen SF-fan som detsamma som att på nytt införa ”eterbegreppet” – tanken att rymden är en enda sammanhängande vävnad – vilken ålderdomliga tanke Einstein hade förvisat en gång för alla till ”skräpkammaren”. Så jag hade alltså angripit den store Einstein och därmed visat att jag varken läst eller begripit Einsteins teorier, och detta angreps ilsket som rena helgerånet.

I en och annan SF-berättelse kunde jag emellertid använda idén utan att någon protesterade. Det är just denna tankens frihet i SF-litteraturen, detta att kunna spekulera fritt och ohämmat om universums innersta hemligheter, som betyder så mycket får mig och som gör att jag aldrig upphört att älska att läsa, och även skriva, SF.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22