Motorcykelbossen Sjödin jubilerar med tionde boken

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Av KARL HJELM

Jag svänger in på en mindre, krokig väg, lägger ned min Mavruder i kurvan och försvinner med ett dovt muller över backkrönet.

Jag drar på, blir ett med fartvinden, vägbanan och den koncentration som krävs för att inte bli ett med ett vägräcke. Jag hittar rytmen, dansar fram som en skidåkare i en slalombacke. Insekter slår mot visiret, en humla i etthundratjugo känns som en mindre gråsparv.

Jag lägger inte märke till bilen som kör upp bakom mig när jag svänger ut på huvudleden, inte förrän jag i backspegeln ser den trasiga vänsterlyktan. Vägen framför är tom, men för säkerhets skull drar jag av på gasen, hastighetsmätarens nål sjunker från hundratio till nittio. Bilen, en svart eller mörkblå Mercedes av äldre modell, kör upp bredvid mig och lägger sig parallellt, anpassar sin fart efter min. Den håller sin linje, inget vingel, inga hastiga rörelser. Det verkar som att föraren vet vad han gör. Bilen ligger inte heller oroväckande nära, men känslan är ändå obehaglig. Jag vrider på huvudet men kan på grund av mörkret inte se den som sitter bakom ratten.

Kanske är det för att det skogsbevuxna vägavsnittet är ännu mörkare än det öppna landskap jag just passerat, kanske är det för att månskenet skapar en reflex i visiret – något får mig att åter titta bakåt. Det jag ser fyller mig med en isande känsla.

En hotfull skugga växer med rasande fart bakom mig, som ett monster ur en vanvettig mardröm. Det tar någon bråkdels sekund innan jag fattar vad det är som kom farande. Mercedesen, med släckta lyktor! Jag inser att jag inte hinner accelerera ifrån den, avståndet är för kort. Resten handlar om reflexer.

Blixtsnabbt vräker jag över cykeln på motsatt körbana, snett mot dikesrenen. Så fort jag passerar mittsträngen bromsar jag hårt med både fram- och bakbromsen. Hjulen låser sig, däcken skriker mot asfalten, bakdelen stegrar sig. På höger sida snarare känner jag än ser Mercedesen dundra förbi, men smällen när bilens sidospegel slår i gashandtaget håller på att vräka mig av vägen. Jag får en våldsam sidsladd och kommer ut med bakhjulet i grussträngen. Automatiskt släpper jag på bromsen, får en motsladd men lyckas räta upp cykeln och få stopp.

Ljudet från protesterande bromsar och lukten av bränt gummi får mig att titta upp. Mercedesen har stannat trettio meter längre fram. Den står där och gungar med avgaserna bolmande ur röret, lika hotfull i stillastående som i rörelse. Jag anar vad som ska komma. När backljuset tänds och bilen med vrålande motor kommer farande bakåt har jag redan lagt i ettan och spinner runt i motsatt riktning. Åter använder jag relationen mellan en stark motor och ett lätt chassi till att lägga avstånd mellan mig och Mercedesen. Men jag vet att det bara är en tillfällig frist, så länge jag befinner mig på huvudleden kommer bilen att hinna upp mig.

Ovanstående utdrag är hämtat ur Karl G Sjödins tionde roman, Sammetsrummet. Det är den åttonde (och enligt författaren sannolikt den sista) med den storväxte före detta kriminalinspektören Sune Bergström i huvudrollen. Till skillnad från de föregående som berättades i tredje person imperfektum är denna skriven i första person presens. Och handlingen leder framåt i den mer klassiska detektivgenren (i motsats till den moderna actionthrillern) där läsaren löpande ges detaljer och ledtrådar, men mördaren inte avslöjas förrän i sista kapitlet. Boken kommer att ligga på bokhandelsdiskarna i höst.

Att en motorcykel figurerar i handlingen återspeglar naturligtvis författarens eget förkärlek för tvåhjulingar (framträder även i romanen Utmarker från 1993). Sjödin innehar funktionen som ordförande i motorcykelklubben Gubbers MC, där numera också Sune Bergström är medlem (för intresserade: http://hem.passagen.se/karl.sjodin.

Även utan motorcykeln har Sjödin tagit ut svängarna. Förutom åtta kriminalromaner har han skrivit en mer åt det övernaturliga rysarhållet (Satans barn 1995) och en satir över vårt hyckleri inför auktoriteter (Gud, var god dröj… 1999).

En översikt över hans produktion finns på www.karlsjodin.se. Han påstår nu att han vill skriva något annorlunda. Om författarens egna intressen även i framtiden kommer att återspeglas i hans skrivande återstår att se. I så fall bör en historia i golfmiljö inte vara långt borta…



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22