Mordisk man med Tintinlock i håret

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

Jag har tidigare bara sett Peter Blauner på det lilla foto som finns på fliken till ett av skyddsomslagen på hans böcker bär, men det visar sig ändå inte vara några som helst problem med att känna igen honom när vi den här dagen har lämnat Manhattan bakom oss och sökt oss ut till Brooklyn för ett sammanträffande.
– Hallå, grabbar! hör vi från gatan och så kommer han gående och vinkar glatt till oss.
Vi hade just hunnit bli lite lätt oroade över att ingen kom och öppnade den dörr vi nyss ringt på. Vi har ju hållit den avtalade mötestiden och har kontrollerat adressen: jo, den är rätt. Var är då Peter Blauner?
Det visar sig att han bara varit ute och vandrat omkring lite i grannskapet. Frun och ungarna är ute någon annanstans. Och nu föreslår han att vi ska söka oss till något kafé i närheten och genomföra intervjun där.
Visst. Vi ger oss i väg och Peter Blauner berättar hur mycket han tycker om att bo i Brooklyn i jämförelse med Manhattan och han ser just precis ut som en lagom rufsig och bohemisk skribent ska göra, med sin vita t-shirt under en brunorangerutig skjorta, av allt att döma rätt nyinköpta jeans, svarta loafers och så en öppen skinnrock som kompletterar den lätt improviserade och lediga klädseln.
Ansiktsuttrycket är vänligt öppet och lite avvaktande och haret har samma sorts envisa lock som seriefiguren Tintin. Och det är verkligen inte några problem att prata med den här killen i uppskattningsvis 40-årsåldern heller.
Han bubblar vänligt på och när vi kommit fram till ett lämpligt fik och av en mycket avmätt servitör försetts med cola och varsin bit cheesecake, så är han redo att dela med sig av vad hans fjärde och senaste roman handlar om.
Den heter Man of the Hour och har ganska nyligen publicerats av förlaget Little, Brown.

Två böcker på svenska

Men innan vi tar itu med den så kan det kanske vara lämpligt att berätta lite mera om vem Peter Baluner egentligen är.
Knappast alltför välkänd här i Sverige, även om två av hans tre romaner har översatts till svenska.
Den första av dem; lika med Blauners debut, kom 1992 och heter Upplopp i slow motion.
Chansen är rätt stor att ni missade den då, men plocka fram den på något antikvariat eller bibliotek nu i stället och läs den, för den tillhör faktiskt något av det allra strongaste i modern tid som har packats samman mellan två pärmar och sedan genrerefererats till som en thriller.
1996 kom sedan Inkräktaren och den är egentligen lika bedövande bra den. Men Peter Blauner administrerades av förlaget Bonnier Alba och det är ju numera inlemmat i den stora Bonnierkoncernen, så Blauner står numera utan någon svensk förläggare.
Han belönades med det prestigefyllda amerikanska deckarpriset Edgar för debutromanen och samtliga hans böcker har sålt i mera än acceptabla upplagor i USA och annorstädes dit de har blivit översatta.
Genombrottet kom redan med den första boken och resulterade i att han kunde säga upp sig från sitt jobb som journalist på New York Magazine, där han huvudsakligen hade arbetat med att gräva fram nyhetsuppslag inom områden som brott och politik.
Numera njuter han av att vara heltidsförfattare, förklarar bestämt att han själv måste vara intresserad av det han ska skriva om (“annars är chansen överväldigande stor att det inte blir någonting alls”), låter det ta den tid som det tar mellan böckerna (nästan fyra år sedan den senaste) och tycks vara uppriktigt glad över att en svensk journalist har begärt att få träffa honom.
– Det är första gången någonsin som jag blir intervjuad av en svenskjournalist. Men jag har träffat svenskar tidigare, jodå: en bokförläggare som jag tror hette Albert Bonnier och som var över och skrev kontrakt med mig i början av 90-talet och så en författare som hette K. Arne Blom. På en författarkonferens någonstans.
Peter Blauner säger sig hysa ett stort intresse för subkulturer och baserar det mesta som han har skrivit i officiell fiktionsväg på åtminstone någon form av verklighet.

Ett halvårs research

– Jag genomförde sex månader av research innan jag ens började skriva på Upplopp i slow motion, säger han med den disciplinerade grävarjournalstens hela allvar.
Den romanen handlar om den allt mera spända relationen mellan en ung övervakare och hans ännu yngre klient, i ett New York som sällan har skildrats så smutsigt naket och slitet realistiskt som just här.
– Och karaktärerna har levande förebilder. I stor utsträckning i alla fall, försäkrar Peter Blauner.
– Jag tillbringade mycket tid med övervakare och det var … en annan slags verklighet. De kunde ha över hundra klienter att ta hand om. Klart att de inte hann med
eller kunde engagera sig som de borde. Men det fanns ju ändå de som försökte.
– Och jag träffade dem som hade lätt övervakning. Ungar från gatan. Men vissa av dem försökte ju skönmåla sig själva också…

Ett förändrat New York

Men detta var 1988 och New York har förändrats väldigt mycket sedan dess. Disney har tagit över Times Square på Manhattan och där tidigare diskutabla krypin av varierande karaktär låg befinner sig nu blankpolerade lokaler som drar till sig folk av ett helt annat slag än vad de gamla byggnaderna gjorde.
– Egentligen ser jag inte mig själv som någon regelrätt deckarförfattare, erkänner Peter Blauner med en axelryckning. Mina böcker har starka spänningsmoment: visst.
Men får jag välja själv så kallar jag dem för romaner med spänningsinslag. Fast det är ju inte så mycket att tjafsa om, egentligen.
– Jag blir glad bara folk läser dem.
När Peter Blauner arbetade för New York Magazine tvingades han ofta kompromissa i sina texter och var sällan nöjd med det han åstadkom där.
– Stundtals var det ju kul och intressant, som när jag fick tillfälle att intervjua boxningspromotorn Don King och jag ställde så medvetet insinuanta frågor om hans skumma affärer att jag kunde se att han endast med stor möda kunde behärska sig från att lappa till mig.
– Men visst tusan är det ju skönare att slippa ha någon chef omkring sig och vara sin egen suveräne härskare!
Romanen Inkräktaren handlar om hur en hemlös man invaderar en hygglig familjs hela tillvaro, sedan han kommit i kontakt med en av familjemedlemmarna som är socialarbetare.
– Bakgrunden till den romanen är att jag själv blev överfallen av en uteliggare, i närheten av min dåvarande bostad på Upper West Side, säger Peter Blauner.
– Ingenting särskilt hände men det var i alla fall en rätt skrämmande upplevelse. Jag kom att tänka på den där händelsen och lät det bli inramningen till handlingen. Det som sedan händer i boken har jag dock inte varit med om själv!

Bodde på härbärgen

Peter Blauner tillbringade mycket tid på härbärgen för hemlösa innan han skrev Inkräktaren och kom bland annat i kontakt med en man som hette Lee Stringer, som hade varit grafisk konstnär innan han helt hade låtit drogen crack ta över sin tillvaro.
– Han kunde till sist ändra sitt liv och fick till och med erbjudande om att skriva en bok om hur hans tillvaro hade gestaltat sig. Det gjorde han och den fick namnet Grand Central Winter och blev en succé när den publicerades.
Peter Blauner säger sig bearbeta sina idéer och infall mycket långsamt; stöter och knådar dem tills han slutligen tycker sig vara någorlunda nöjd med vad han kommit fram till.
Sedan börjar han skriva.
– När jag skulle skriva Casino Moon (hans andra roman), som handlar om hasardspelare och boxare i Atlantic City, så handlade det om att komma i närkontakt med den organiserade brottsligheten och via vissa kontakter så lyckades jag med det, säger Blauner och flinar till lite grann samtidigt som han tillägger att “det var ju intressant men knappast i så stor utsträckning som jag kanske hade räknat med”.

Gillar boxning

Sitt intresse för boxning byggde han upp redan i unga år och han håller skribenter som Jimmy Cannon, W.C. Heinz, Budd Schulberg, Norman Mailer och Paul Gallieo som de som skrivit de sannaste boxningsskildringarna någonsin.
– Förut fanns det journalister som skrev om boxning. Riktiga journalister. Nu har de ersatts av journalister som skriver om rättegångar, säger Blauner med en fnysning.
Själv trimmar han sin stil genom att ständigt bibehålla kontakten med författare som John Cheever, Russell Banks, James Ellroy och Norman Mailer.
– Jag läste om Butterfield 8 av John O’Hara nyligen. Den är drygt 40 år gammal men håller extremt bra fortfarande. Som den mannen skrev…
Peter Blauner nöjer sig inte förrän han har skrivit tre sidor per dag som han godkänner och anser fungera.
När vi träffades var han nyligen klar med sin fjärde roman Man of the Hour, om den var han aningen hemlighetsfull.
Han ville bara berätta att den handlade om en skollärare i Brooklyn som är besatt av ära och som får ett tillfälle att bli en riktig hjälte när han lyckas hindra större delen av sin klass att gå ombord på den buss där en terroristgrupp har placerat en bomb.

En man besatt av ära

– Du känner till Richard Jewell i Atlanta, som först blev en hjälte i samband med den där bombningen under os i Atlanta men som sedan själv blev misstänkt för att ha haft något med bomben att göra?
– Det hade han ju inte. Han blev friad från misstankarna till sist. Men det skrevs det aldrig så värst mycket om i tidningarna.
– Så där är det för min skollärare också. Först blir han hjälte och sedan misstänks han själv för att haft med bomben i skolbussen att göra.
– Ett av mina syften med den här boken är att diskutera vad sånt som hjältemod och ära egentligen står för.
– Jag hoppas att den ska få något slags genomslagskraft i alla fall.
Och sedan vi möttes har Man of the Hour kommit ut och i en stjärnmarkerad (det är ett tecken på mycket högt beröm) recension i branschorganet Publisher’s Weekly får Peter Blauner översvallande lovord for sin stilistiska skarpa och det sätt som han diskuterar (bristen på) moral i stora delar av det amerikanska samhället på.
Man frågar sig: vem ger nu ut Man of the Hour på svenska?
Och mötet med Peter Blauner avslutades med att vi småpratande släntrade genom den nästan småstadsaktigt pittoreska atmosfären i den del av Brooklyn där vi befann oss.
Men så tittade Peter Blauner plötsligt på klockan och upptäckte att han nästan höll på att bli försenad till sin plikt som tillagare av familjens middagsmat.
– Väldigt trevligt att träffas, grabbar, men nu måste jag sticka. Hälsa till Sverige!, sade han och hastade skyndsamt iväg runt gathörnet i riktning mot bostaden.
Och det tyckte verkligen vi också. Att det var trevligt att träffas, alltså.
Så fotografen och jag strosade sakta iväg mot tunnelbanestationen och äntrade ett tåg i riktning mot Manhattan.
Plötsligt kändes det som om Manhattan var hem. Vårt tillfälliga hem visserligen.
Men ändå…



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22