Mordet som skön läkekonst

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-1, Artikel

Av LEIF-RUNE STRANDELL

På läkarnas årliga vetenskapliga möte har man inte varit främmande för brottslighet. Det finns ju både rättsmedicin, patologi och rättspsykiatri, och forskning från fält där man ägnar sig åt brott och brottslingar redovisas.

Men läkarstämman 2002 hade en rad kulturella inslag också. Ett hade rubriken ovan, en travesti på William de Quinceys (han med ”En opieätares bekännelser”) essä Mordet som skön konst. Läkekonsten i det här fallet representerades av sjuksköterskan Anna Jansson (som på stämman också belönades för vinnande bidrag i tidskriften Medikaments novellpristävling) och läkarna Karin Wahlberg, Åsa Nilssonne och Ulf Durling.

De samtalade under ledning av läkaren och litteraturälskaren Lars Erik Böttigers ledning om varför de skriver deckare. Läkare skall ju rädda liv, varför då ta livet av folk om än i fiktionens form?

De skriver av lust, och när de kommit igång för att de inte kan låta bli.

Åsa Nilssonne klagade lite över att när hon i deckarens form försökte gestalta vårdkrisen (det finns paralleller mellan polisers arbete och sjukvårdens) så var det ingen som fattade det. Så kanske deckaren inte alltid är bästa sättet att skapa debatt.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22