Mord på menyn

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2001-1, Artikel

Av ULLA TRENTER

Jag satt för en tid sedan och bläddrade lite tankspritt i en tidning – närmare bestämt Gourmet. nr 2 från 1999. Plötsligt vaknade jag till – med stora svarta bokstäver på den vita tidningssidan stod MORD PÅ MENYN. Mitt intresse var väckt – det kan ju inte hjälpas att man som deckarförfattare blir lite yrkesskadad.

Men så fortsatte det: “Nej, det är inte frågan om ond bråd död i bokstavlig mening eller om detektivromaner av Jan Mårtensson. Det handlar om uppluckringen av den traditionella måltidsordningen, den kanske mest djuplodande och tydligaste trenden under senare år. Vi småäter, snabbäter och ståäter i allt högre grad, alltmedan traditionalisterna förfasar sig.”

Och förfasa sig skulle naturligtvis ett stort antal kriminalförfattare genom årtionden och rentav sekel. För även om Mord och mat på satt och vis är ett contradictio in adjecto – mat är liv, mord är död – så är ändå kriminalromanen en sällsynt matglad litteraturgenre.

Helena Poloni, pseudonym för Ingegerd Stadener, debuterade år 1956 med Mord i barm. På pärmens baksida tilltalar hon läsaren: “Vid ett tillfälle dryftade författaren med några vänner frågan varför de riktiga engelska kriminalromanerna ger sådan obestridlig trevnad. Vi enades om att i en detektivroman av denna sort måste – utom kriminalproblemet, förstås – finnas 1. en högkyrklig präst, 2. samhällsbevarande och talföra damer i mogen ålder, 3. gärna någ­ra bra matrecept, allt, 4. i pittoresk småstadsmiljö med anor.”

Nog låtar det som ett recept på en vanligt förekommande kriminalroman. Och nummer 3, mat och ätande är viktigt. Försök komma på någon deckare där det inte förekommer mat! De äter ju gott, deckarhjältarna – hjälp vilka mängder av mat som går åt när deckarförfattarna drar igång! Här avser jag att ge ett par exempel bara – uttömmande kan det aldrig bli.

DET HÄNDER FÖR ALL DEL att författare serverar sina hjältar snabbmat av ett eller annat slag. Jag har själv syndat i en av mina böcker, den stackars Harry Friberg dricker bara kaffe och äter bullar hela boken igenom. Sam Spade och de andra tuffingarna har väl kanske inte alltför mycket tid för långa måltider. Och Chestertons Fader Brown fick inte delta i föreningen De Tolv Sanna Fiskarnas ärliga klubbmiddag utan satt i en liten skrubb och grubblade över sällsamma steg.

Annars ägnar sig även präster i kriminalromanerna åt frosseri. Ovan nämnda Helena Polonis hjältinna, Astrid Brunelius, serverar sin prost vällagade och välsmakande måltider. Och metodistpastorn, f d rugbyspelaren, Randolph bjuder på utsökta middagar i sin prästgård belägen allra högst uppe i en skyskrapa i The Loop i Chicago. Inte bara middagar förresten, vad sägs om den frukost han bjuder sin biskop: rubinröda grapefrukthalvor, omeletter med sauternesvin, aningen konjak och finskuren tryffel tillagade vid bordet, hembakta majspinnar och krusbärssylt.

AGATHA CHRISTIES HERCULE POIROT är vanligtvis mycket noga med vad han äter, men i Mrs Mc Ginty är död utsätts hans finsmakargom för ovanliga påfrestningar. Boken börjar visserligen med att Hercule Poirot kommer ut från restaurang La Vieille Grand’mère i Soho. Han har ett sömnigt belåtet uttryck i ögonen – Les Escargot de la Vielle Grand’mère har varit utsökt goda. “Det är tråkigt att man bara kan äta tre gånger om dagen” mumlar han till sin mustasch. Och utlägger sin filosofi om ätandet: “Om man dricker te klockan fem har ens magsafter inte den rätta förväntansfulla inställningen när man slår sig ner vid middagsbordet, och man får inte glömma att middagen är dagens höjdpunkt. Förmiddagskaffet går inte heller an. Nej, choklad och croissants till frukost, déjeuner om möjligt halv ett men absolut inte senare än klockan ett, och så till slut dagens klimax: le diner.”

Men när han hamnar på ett pensionat i en liten engelsk landsortsstad blir det andra menyer – jäst konserverad fisk, salta bönor som blivit lite skämda, oxragu som inte är färdigkokt, vattnig potatis och något som värdinnan hoppats skulle visa sig vara pannkakor. “Jag lider”, säger han vid ett tillfälle. “Madame Summerhayes’ matlagning är under all kritik. Det är inte någon matlagning alls.”

Men detta är ett undantag. Agatha Christie behandlar inte vare sig honom eller andra personer i sina böcker så illa, även om hon ibland, liksom många andra kriminalförfattare, använder mat och dryck som mordredskap. I Cyankalium och champagne dör den unga Rosemary Barton helt plötsligt under en middag på londonrestaurangen Luxembourg – cyankaliumförgiftad. Hennes make misstänker mord och för att avslöja mördaren anordnar han ett andra party på samma restaurang med samma gäster. Trevlig middagsbjudning kan man tänka! Man sitter vid samma bord och menyn är densamma som vid mordmiddagen: Ostron, klar buljong, Sjötunga Luxembourg, moripa, kycklinglever i bacon, päron Hélène. Visst blir det katastrof. Men gästerna är i alla fall mätta.

APROPÅ CYANKALIUM – man får en del matnyttiga tips (om man är kriminalförfattare alltså) i Njutningens pris av John Lanchester. Berättaren har lyckats koka sylt inte bara på persikor utan också på persikokärnor, som innehåller cyan, en stabil förening som bryts ned när den kommer i kontakt med vissa enzymer (eller när den till exempel pulvriseras med hjälp av mortel och mortelstöt) och därvid bildar det berömda giftet cyanid. “För att undvika missförstånd”, skriver han, “bör jag kanske nämna att det inte är själva cyaniden som luktar mandel, något som har kommit att bli en synnerligen tröttsam kliché i kriminalthrillers av film noir-karaktär, utan människokött som förgiftats med cyanid. En likartad förgiftningseffekt kan uppnås om man rostar äppelkärnor.”

Njutningens pris är en mycket speciell bok. Lanchester beskriver hur Tarquin Winot, engelsman, finsmakare och frankofil, leder kulinariska strövtåg från Portsmouth till Normandie och Bretagne. Det är en spirituell blandning av gastronomisk essä, gåtfull reseskildring och giftig thriller. Tarquin ger handfasta recept och kommentarer till maträtterna uppblandade med oroväckande självbiografiska detaljer, och man undrar vad som egentligen hände hans dadda, familjens norska kock, föräldrarna, brodern och hans egen (eller om det är broderns) levnadstecknare.

JAG INLEDDE MED ATT NÄMNA en artikel med titeln Mord på menyn. Det var nu ingen deckare, men deckare med den titeln finns naturligtvis. Vic Sunesson skrev en 1970, den handlar om Läckergommarna, åtta unga män i olika yrken som spelar tennis en gång i veckan och äter gourmetmiddag tillsammans en gång i månaden.

Historien börjar med stölden av ett schatull med Tsarens bestick, där skaften skimrar av pärlor och juveler. Menyn vid läckergommarnas nästa middag syftar på stölden och det efterföljande mordet: sedan mötet öppnats genom att kvällens värd dunkat ordförandeklubban – ett väl preparerat lårben från en oxe – i en stekbräda serveras Vol-au-vent de la pie voleuse – den tjuvaktiga skatan – som består av vaktelägg och gåslever, Crème Saint-Germain au soupcon de Xerès – grönärtssoppa med en misstanke om sherry. Därefter Filet de boeuf Neva tranché à la facon du Czar – oxfilé med smetanastuvad vildsvamp. Tsarens trancherkniv är det förstås som åsyftas. Och middagen avslutas med Coupe George – en sorbet på färska jordgubbar i stort champagneglas som är överhälld med champagne och garnerad med färska jordgubbar. De äter gott, Läckergommarna.

Å ANDRA SIDAN FÖREKOMMER också enklare vanor i samma bok: kommissariens hustru har egenheten att äta smörgås med vitlöksdoftande salami till morgonkaffet, varför mannens godmorgonkyss placeras på hennes kind istället för på munnen.

Rex Stouts överviktiga hjälte, Nero Wolfe, som för ändlösa diskussioner kring menyer med kocken Fritz är förstås deckarvärldens ledande gourmé och gourmand. En titel som känns naturlig att nämna i det har sammanhanget är Mord bland mästerkockar, en bok vars uppläggning är ganska lik Mord på menyn.

För en gångs skull lämnar Wolfe sitt hus för att som hedersgäst delta i De Femton

Mästarnas ärliga högtidsmåltid och hålla föredrag om “Amerikanska bidrag till kokkonsten”. Han räknar upp sköldpadda, stuvad i smör, hönsbuljong och sherry, porterhouse steak två tum tjock garnerad med amerikansk persilja och citronskivor och New Orleansk Creole Tripe. Och Missouri Boone County-skinka, ugnstekt med ättika, sirap, Worcestershiresås, söt cider och kryddor. “Gastronomens paradis är Frankrike, det vill jag inte förneka”, säger han. “Men på sin väg dit kan han gärna ta en om väg om våra trakter.”

SJÄLVA HÖGTIDSMIDDAGEN består av consommé som är ett underverk, bäckforell med ljusbrun sås med kapris i, en mellanrätt bestående av oxmärg, krossade skorpor, vitt vin och kycklingbröst, unganka, sallad på krasseskott, senapsskott, huvudsallad, löksaft och salt och brödbitar gnidna med vitlök. Allt ackompanjeras av de mest fruktansvärda gräl mellan de 15 mästerkockarna.

Efter kaffet är tiden inne för ett prov – på matbordet står nio skålar med Sauce Printemps på värmeplattor, var och en saknar ett av de nio smakämnena som ska finnas i denna sås (cayenne, selleri, schalottenlök, gräslök, körvel, dragon, kryddpeppar, timjan och persilja). Ungfågel serveras till och de tävlande ska gissa vilken ingrediens som saknas i var och en av de nio skålarna. Det dröjer förstås inte länge förrän en av mästarna blir mördad, och med eller mot sin vilja måste Nero Wolfe slita sina tankar från middagsmålet till brottsmålet.

Märk förresten hur användbart det är med gastronomiska sällskap i mordsammanhang – en liten varning alltså!

Den spanske sociologen, historikern och poeten Manuel Vazquez Montalbán har skrivit en rad kriminalromaner om privatdetektiven Pepe Carvalho, som är en kräsen gourmé som vet hur mat ska lagas och som gärna reser över hela Barcelona för att införskaffa matvaror av yppersta kvalitet. Vid ett besök hos en gammal bekant lyfter han på locket till en lergryta och möts av doften från en ovanlig stuvning, utan potatis men där grönsaker och kött tävlar om utrymmet.

– Grönsakerna själva, kronärtskockorna eller arterna, ger ifrån sig vätska och det gör att man kan laga dem med mindre fett, förklarar värden som måste tänka på vikten.

VID ETT ANNAT TILLFÄLLE grälar tre män om hur paella ska tillagas, ska det vara lök eller inte. Till slut hämtar den ene ett Valeneianskt gastrosofiskt lexikon och efter en stunds bläddrande säger han:

– Du hade rätt. I paellan från byarna i Castellon har man inte lök. Det var en lapsus. En katalanism. Jag måste vända tillbaka till Morella snarast för omskolning.

Montalbán har dessutom skrivit en särskild bok om kokkonsten i Katalonien.

Amerikanska Diane Mott Davidsons hjältinna Goldy Schultz är en annorlunda hjältinna, som gör sitt bästa för att driva sin cateringfirma och samtidigt lösa mordgåtor. I Osminkad död får hon ett lönsamt cateringuppdrag på stans varuhus, där ett dramatiskt dödsfall inträffar. Goldy lämnar utförliga recept till de rätter – i den här boken smalrätter – hon serverar sina cateringgäster, alltmedan hon dessemellan jagar skurkar i vild fart. Hon beskriver utförligt hur hon tillreder kalkoncurry med russinris och utbrister belåtet: “Att laga mat är en lisa för själen. Ingredienserna, dofterna, smakerna – glädjen i att experimentera och att komponera en måltid – alltsammans är lustfyllt, vad som än händer runtomkring.” (Någon gång måste jag testa om det är riktigt, som Goldy säger, att skummjölk med en tillsats av fettfri torrmjölk ger såsen en tjock, fyllig konsistens som påminner om vispgrädde fast utan fett! )

EN HEL RAD KRIMINALNOVELLANTOLOGIER är uppställda som nästintill riktiga kokböcker. Skånska deckarsällskapet och ledamöter av Skåneländska Gastronomiska Akademien presenterar Skånska gåsamord, där somt är kriminellt och somt inte. Recept ingår i alla fall. På samma sätt förhåller det sig med Skånska Sillamord, noveller av Skånska Deckarsällskapet och recept av Skånska Sillaacademien. Dessa novellsamlingar utkom 1995 och 1996, men redan 1983 kom Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm med novellsamlingen Mord med Mersmak, där maten ofta är mordredskap och där man får recept på en mer ofarlig variant.

Hittills har jag talat om recept och maträtter i böcker, men det finns också rena kokböcker inspirerade av deckarhjältar. Alldeles egna kokböcker har Sherlock Holmes, kommissarie Maigret, Nero Wolfe och Lord Peter Wimsey fått, med recept hämtade ur episoder i deras deckare. Hos Holmes och Maigret spelar inte det kulinariska någon framträdande roll, de är alltid på rastlös jakt efter någon förbrytare, men någon enstaka gång kan de dra sig tillbaka och njuta mrs Hudsons och madame Maigrets mat. Lord Peter Wimsey är framför allt den aristokratiske vinkännaren, och i en av sina historier låter Dorothy Sayers gåtan lösas genom en vinsmakarduell med gamla ärevördiga årgångar.

Madame Maigrets receptbok är till utseendet lite lik den receptbok som hon sågs skriva in de recept hon byter med sina vänner i. Redaktören, Robert Courtine säger i sitt förord att det är tack vare Georges Simenons älskvärdhet som han kunnat få tillgång till denna ovärderliga receptsamling. Och så kommer recepten, ordnade efter soppor, såser, förrätter, ägg; skaldjur, fisk o s v. Recepten står på högersidorna, på vänstersidorna finns dels citat ur böckerna, dels en kommentar av Courtine själv. Personligen använder jag gärna Madame Maigrets receptbok, framförallt är jag förtjust i hennes potatissallad.

DET FINNS OTROLIGT MYCKET skrivet om Sherlock Holmes, doktor Watson och deras skapare Conan Doyle. Naturligtvis har det också kommit en kokbok, utgiven 1978. Dining with Sherlock Holmes, a Baker Street cookbook inleds av en översikt av Gastronomic Holmes and Cuisine of his England. Sedan är den uppställd på lite annat sätt än Madame Maigrets receptbok – efter förordet och en liten kommentar till mått och ingredienser på Holmes tid kommer recepten under rubriker som Breakfast at Baker Street, The sideboard, The Horrors of a Country Inn. Varje kapitel inleds med en kort beskrivning av hur Holmes och Watsons vardag såg ut och med citat ur någon av berättelserna. Själv kan jag gott tänka mig att inleda dagen med The Stanley Hopkins Breakfast bestående av Grilled Grapefruit with Ginger, Scrambled Eggs with grilled Mushrooms and Ham, Oatcakes, Orange Marmelade and Coffee. Visst finns det en del godsaker att hämta ur Baker Street Cookbook – men nog tycker jag att det är synd att koka ostron!

JAN MÅRTENSSON HAR SKRIVIT en kokbok, som han kallar Mord och mål till bords med Johan Kristian Homan. Jan Mårtensson skriver mycket kunnigt om kokkonst och kokböcker, även från äldre tid i ett par böcker om Johan Sebastian Homan, förfader till Johan Kristian och präst i Storkyrkoförsamlingen under Gustav III:s tid. Mårtensson får därigenom anledning att kommentera Hagdahl och Kajsa Warg likaväl som Carl-Jan Grankvist och Tore Wretman. Hans kapitelindelning följer hans bokutgivning, varje bok har sitt särskilda kapitel och presenterar såväl citat ur böckerna som recepten som förekommer i dem..

Stieg Trenters mat är en liten tunn bok som jag skrev för Jury 1996, och jag skriver om Stiegs sätt att använda mat som stämningsskapare eller måltiden som en stund av lugnet före stormen – ofta diskuteras problemlösning över en god måltid, eller också redogör Vesper Johnson och Harry Friberg vid ett bord på Gyllene Freden eller Riche för vad som verkligen hände.

JAG HAR VELAT VISA vilken populär ingrediens i kriminallitteraturen mat är, hur den kan användas som stämningsskapare eller som mordredskap. Gift är kanske vanligast när man mördar med mat. Så vanligt att CWA ju bannlyste användningen av hittills okända exotiska gifter”. Det gav inte läsaren en fair chans att lösa gåtan. Däremot är bolmört, cyankalium och strykning fullt tillåtna. Likaså ogräsmedel och medel mot ohyra på träd och växter, ofta innehållande nikotin. Murklor och flugsvamp är också utmärkta. (Jag har själv använt flugsvamp i en novell.)

Ett mycket originellt sätt att använda mat som mordredskap använder Roald Dahl i en novell; där han låter en ung kvinna mörda sin man med det klassiska “trubbiga föremålet” som just i detta fall råkade vara en djupfryst lammstek, som hon sedan tillagade och bjöd de utredande poliserna på.

Betrakta detta som ett smakprov på användning av mat i kriminallitteraturen. Får jag tillönska smaklig läsning framledes!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22