Mord på ackord

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

I USA har flera av de radiosändare som tidigare var rena jazzstationer bytt beteckning på senare år. Numera kallar de sin musik “smooth jazz”. Med det menas en utslätad skvalmusik av den typ som kan höras i bakgrunden till sentimentala tvåloperor eller i hissarna på varuhus. Långsamt tempo, tama melodier i hel- och halvnoter, diskret rock- eller rymdkaraktär på kompet, ibland antydda sydamerikanska rytmer, blåsare som spelar med kaninvibrato och simmar omkring i chockeffekter. Improvisationerna inskränks till någon enstaka elementär krusidull på melodin.Det finns musiker som gjort stora pengar på detta hån mot allt vad jazz heter. En av dem som tjänat mest är saxofonisten Kenny G. hans illta album har gått ut i över 36 miljoner exemplar och den amerikanska skivindustrin har flirt upp honom på sin lista liver de 2S artister som sålt bäst genom tiderna. Han har ratt massor av “awards”. flera av dem under beteckningen jazzmusiker. Tidskrifter har utnämnt honom till “decenniets jazzartist” och i böljan av 1990-talct toppade ett av hans album “The contemporary jazz chart” i 100 veckor.

Den som vill lyssna på eländet behöver inte bidra till de redan välfyllda bankkontona utan kan hora korta smakprov ur hans “greatest hits” på Amazon.com. De är 30 sekunder långa och det räcker gott. Man behöver inte heller lyssna på mer an ett stycke. alla låter i stort sett likadant. Fler försöker upprepa Kenny G:s kommersiella bravader och en del har lyckas tjäna icke föraktliga slantar. Man kan föreställa vilka förbannelser underbetalda, seriöst skapande musiker utslungar over detta missbruk av ordet jazz.

Tröst för seriösa musikvänner

De till’ försöka trösta sig med upptakten till detektivromanen Bird lives av Bill Moody (Walker & Co) Dar hittas Kenny G-kopian Stu Rodman knivmördad i sin loge efter ännu ett välbetalt framträdande i vit sidenkostym inför en masspublik i Culver City, Californien. Altsaxofonen är sönderslagen och med hans eget blod såar det skrivet på spegeln: “Bird lives!” Boken är Bill Moodys fjärde och han kan sin jazz så bra att man till och med förlåter alt han stulit titeln på Ross Russells klassiska Charlie “Bird” Parker-biografi. Moody spelar trummor professionellt och recenserar jazz i tidskrifter. På ett akademiskt förlag har han gett ut en bok där han intervjuar amerikanska jazzmusiker som utvandrat till Europa. Men det är som författare av detektivromaner han blivit känd sedan debuten med Solo hand 1994. Där råkade hans problemlösare, jazzpianisten Evan Horne, ut för en olycka och skadade sin vänsterhand så att han inte kunde spela längre. Inte nog med det. Hans enda skiva var en LP, som gjordes just innan CD-vågen började rulla fram. Därför är den praktiskt taget omöjlig att få tag på. I de två följande böckerna fick Horne nöja sig med att öva upp den skadade handen, men Bird lives börjar med hans comeback på en jazzklubb. Som musiker är Horne fast förankrad i den period som många av oss ser som jazzens finaste, den som inleddes kort efter andra världskriget och varade i ungefär 20 år. Men Horne lyssnar även på Keith Jarret och på hans repertoar finns Chick Coreas knepiga Matrix.

Inte nog med att bokens mördare skrev “Bird lives!” på spegeln. Mordet begicks 12 mars, Charlie Parkers dödsdag. Snart visar det sig att mördaren varit i farten tidigare. Femte januari hade en gitarrist hittats ihjälslagen i New York. Hans CD-spelare stod på “repeat” och Charles Mingus Better git it in your soul upprepades oavbrutet. En pianist blev mördad i sin bil 21 januari och någon hade stoppat in ett band med Boplicity från Miles Davis Birth of the cool-album i hans bandspelare. Alla de dräpta sysslade med “smooth jazz”. Evan Horne kallas in som expert och kan snart konstatera att Mingus dog 5 januari 1979 och att Boplicify spelades in 21 januari 1950. Snart blir hans roll som FBI:s medhjälpare känd och han börjar få meddelanden från mördaren. En del i form av telefonsamtal där Miles Davis, Cannonball Adderly eller Bill Evans spelar i bakgrunden.

Inte stor – men unik

Bird lives ansluter till den lite tröttsamma trenden “Jakt på seriemördare”, men intrigen är väl hopkommen och upplösningen överraskande utan att vara ologisk. Moody tillhör inte de stora författarna av kriminalromaner, men han har några egenskaper som gör honom unik. Först och främst kan han skildra jazzmusik inifrån. Avsnitten om repetitioner och konserter tillhör de bästa i hans böcker. Dessutom har han massor av kunskap om jazzens historia. Den utnyttjar han inte bara som kuliss utan också som en integrerad del i intrigen.

Moody säljer hyfsat i USA. Flera av hans böcker är slutsålda även i pocketupplagor enligt nätbokhandlarna. Det är naturligtvis främst jazzfansen som köper dem och man kan bara glädjas åt att de är så pass många i USA att de kan försörja en deckarförfattare. Det finns numera gott om “jazz departments” som håller musikformen vid liv på colleges och universitet. Där tillbringar många av de stora namnen inom jazzen sina mogna år som respekterade professorer, ett angenämt framsteg jämfört med den tid då de långt efter normal pensionsålder tvingades flacka runt för att skrapa ihop en slant till ännu äldre dar. Och alla jazzradiostationer har inte övergått till att spela sliskig “smooth jazz”. Flera av de lokala sändarna kan numera avlyssnas var som helst i USA och världen via nätet. (Min favorit är KMDH i Portland. Oregon. Den överlever tack vare donationer från lyssnarna och sänder enbart jazz av högsta kvalitet.)

Intrig kring okända band

Moodys föregående bok hette The sound of the trumpet (1997). Intrigen spinns kring några tidigare okända bandinspelningar som påstås vara gjorda av Clifford Brown. Han var den kanske mest begåvade jazztrumpetaren någonsin och vidareutvecklade under början av 1950-talet det tekniskt briljanta trumpetspel som initierats av Dizzy Gillespie och Fats Navarro. Hans briljanta teknik, distinkta ton och förmåga att skapa melodiska fraser över komplicerade harmoniska monster var fabulös och han blev en förebild för trumpetare under flera decennier. En regnig junidag 1956 sladdade Browns bil av vägen utanför Philadelphia och han dog bara 25 år gammal. Följaktligen hann han inte spela in särskilt mycket. Tidigare okänd musik med honom skulle vara betydligt mer sensationellt fynd än flera av de jazzinspelningar som upptäckts och getts ut efter artistens död: de så kallade Benedetti-banden med Parker, bandningarna som tandläkaren Mike Harris gjorde av Bill Evans i hemlighet på klubben Village Vanguard under 1970-talet, inspelningarna som hittades av en slump i ett skåp hos skivbolaget Atlantic 27 år efter John Coltranes död 1967. Horne kallas till en vän i Las Vegas för att avgöra om banden med Clifford Brown är äkta. Med förbundna ögon förs han till ett rum, lyssnar och blir ganska säker på att det är Brown som spelar. Sedan börjar det skjutas i rummet bredvid och snart är Horne inblandad i en mordutredning. En gammal trumpet med de instansade initialerna C.B. dyker också upp i sammanhanget.

Intrigen är sämre än i Bird lives, men de jazzrelaterade inslagen bättre. Horne, och läsaren, får en inblick i en värld av fanatiska samlare, som är beredda till i stort sett vad som helst för att komma över de mest utsökta rariteterna. Ett band med Clifford Brown-inspelningar skulle naturligtvis också ha ett inte oävet kommersiellt värde, vilket drar in skivbolag i historien. Men den moderna inspelningstekniken har gjort samlarens liv komplicerat. Man kan bara tänka på hur det gick till i Clint Eastwoods film om Charlie Parker. På gamla Parker-inspelningar filtrerades pianot, basen och trummorna bort. Sedan lade man på ett nytt komp så att slutresultatet blev Parker i original, men med ett komp som både lät autentiskt och höll hög ljudkvalitet. Något sådant var förstås inte aktuellt med de påstådda Clifford Brownbanden i boken, men när det finns mycket pengar med i spelet kan mycket hända. En samlare i USA lär ha plockat ihop några gamla medlemmar ifrån svarta smörsångargrupper av The Platters-typ. Han spelade in dem med 1950-talets teknik på ett fåtal EP-skivor, tryckte etiketter och sålde dem dyrt till samlare som en hittills okänd grupp. Från en annan musiksfär kan man anföra de manipulationer som skedde i samband med filmen om kastratsångaren Farinelli från 1994. Där mixades en sopran och en kontratenor till något som lät övertygande likt en riktig kastrat. (Dessvärre synkroniserades sedan skådespelarens munrörelser så dåligt med sångarna att illusionsnumret kollapsade på film.) Moody kryddar The sound of the trumpet med flera jazzhistoriska godbitar som är väl inlemmade i handlingen. Ett exempel är när han illustrerar tragedin med Clifford Browns alltför tidiga död med att vi inte hade fått höra något av Miles Davis efter Birth of the cool-albumet om han hade dött lika ung. Det stämmer till tankar på vad som kunde ha blivit. Tydligen känner Moody också den gamle fine västkustsaxofonisten, kompositören och arrangören Jack Montrose för han får en roll i boken under eget namn.

Klassiskt mysterium

Moodys andra bok hette Death of a tenor man (1995). Där ger han sig på ett av jazzhistoriens klassiska mysterier: tenorsaxofonisten Wardell Grays död. Det man vet är att Gray befann sig i Las Vegas i slutet på maj 1955 för att spela med en orkester ledd av Benny Carter. Den invigde det nya komplexet Moulin Rouge, som innehöll hotell, teater och restaurang. Allt skulle vara integrerat, d v s för både svarta och vita, vilket var ovanligt på den tiden. Gray infann sig inte till orkesterns “late night show” 25 maj. Eftermiddagen därpå hittades han i ett snår i öknen drygt en halvmil utanför Las Vegas. Hans nacke var bruten och huvudet hade skador som efter slag med ett trubbigt föremål. Han hade ännu inte fyllt 35 år.

En stor musiker

Gray var en annan av de stora. Han rörde sig obehindrat mellan swing och bebop. Under en vecka i september 1948 gjorde han skivinspelningar och radiosandningar med så skilda jazzpersonligheter som Benny Goodman, Count Basie och Tadd Dameron. Han spelade också in skivor med klarinettisten Åke Hasselgård från Bollnäs, en annan av de jazzbegåvningar som dog i otid. Hasselgard inledde en lovande karriär i USA under några år i slutet på 1940-talet, men omkom i en bilolycka inte nämnvärt äldre än vad Clifford Brown var när han råkade ut för samma öde. Mest känd är Gray kanske för samarbetet med Dexter Gordon. Det resulterade i flera odödliga inspelningar. Gray var också något av en intellektuell och hade en omfattande beläsenhet jämfört med andra i den tidens jazzkretsar. Som vanligt när en framträdande personlighet dör under ovanliga omständigheter har spekulationerna flödat. Den radikala förklaringen är att han mördades av rasister. Motivet skulle ha haft med rasintegrationen på Moulin Rouge att göra. En annan gissning är att han var skyldig en langare pengar. Gray hade, i motsats till många av sina medmusikanter, hållit sig ren från narkotika till i 30-årsåldern, men 1955 hade han hunnit bli svårt beroende av heroin. Vid polisutredningen riktades misstankarna mot dansören Teddy Hale, som tidigare suttit i fängelse för narkotikabrott. Även han hade varit borta från den sena showen den aktuella kvällen. Hale påstod att Gray hade fallit ur sängen och dött under ett “heroinparty”. Skrämd av vad som hade inträffat hade Hale kört ut kroppen i öknen och gjort sig av med den där. Skadorna skulle Ward ha fått under transporten. De förvärrades av att han var undernärd och i dåligt fysiskt skick. Hale fick genomgå ett test med lögndetektor, polisen accepterade hans förklaring om en olycka och frigav honom.

“Det var en överdos”

Flera av Wards nära vänner har accepterat Hales version. En av dem är Dexter Gordon. I en intervju 1981 förklarade han: “Jag vet att det var en överdos. Jag har talat med dansören som var där. […] De kunde inte få liv i honom. Så han och en annan man gick ut med honom från hotellet som om han var ett fyllo. Och tog honom ut i öknen och kastade honom. Under färden ut bröts hans nacke, men han var redan död.”

En sådan historia är naturligtvis tacksam för en kriminalförfattare att spinna vidare på. Moody kopplar Grays död till det faktum att Moulin Rouge stängdes kort efteråt och låter Hornes undersökningar väcka gamla hemligheter till liv. Det dröjer inte länge förrän åldriga mafiosos börjar skicka ut sina hejdukar för att stoppa honom. Intrigen är kanske inte mycket att hurra för, men inslagen om jazz är i vanlig ordning förträffliga.

Även om Moody inte tillhor de stora är han såvitt jag vet den ende kriminalförfattare som lyckats med att smälta samman jazzmusik och deckarintrig. Många har före honom kastat in några melodititlar och låtit hjälten tillbringa en stund på en rökig jazzklubb, men mer än frimärket på brevet har det inte blivit. Ibland har försöken att göra jazzen till berättelsens motor varit riktigt dåliga, som i Bart Spicers Blues for the prince från 1950. (Jazzmordet i sv. övers. av Henric Ståhl 1952.)

Den kanske bästa romanen med både jazzmiljö och kriminella inslag är Antonio Muñoz Molinas El invierno en Lisboa från 1987 (sv. övers 1993 av Manni Kössler under titeln Vinter i Lissabon). Men de bristande insikterna i musikens väsen lyser igenom. Å andra sidan är Molina en så bra författare att man förlåter det mesta, precis som man förlåter Moody hans litterära brister därför att han kan sin jazz så bra. En dag får vi kanske uppleva den fulländade kombinationen av de två. Det är onekligen något att se fram emot.

Denna artikel har även publicerats i Svenska Dagbladet, midsommarafton 2000



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22