Monsieur Lecoq – något om ett fall för Sherlock Holmes föregångare

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Artikel

Av Lars Strand

Bland deckarna i min bokhylla står en tjock artonhundratalslunta inklämd. På den nötta bokryggen står med sirlig tidstypisk text Lecoqs mästerstycke, enbart titeln utan författarnamn. En sådan titel tycks förutsätta att man vet vem denne Lecoq är och att det finns flera böcker om honom, eftersom denna volym tydligen rymmer hans största bedrift. Slår man upp titelbladet i boken får man emellertid reda på författarens namn. Där står: Lecoqs mästerstycke eller Oskyldig i fängelse. Brottmålsroman af Emile Gaborieau(!). Öfversättning från franskan. Denne Emile Gaboriau är inte vilken dussinförfattare som helst utan faktiskt rätt berömd. Man kan läsa om honom i något uppslagsverk att han var en av detektivromanens pionjärer, som bl. a. inspirerade Sherlock Holmes skapare Conan Doyle, och att han lanserade polisen Lecoq som detektiv och problemlösare. I Dictionnaire illustré des auteurs français sägs det helt franskt och frankt: ”il est le père du roman policier – Han är detektivromanens fader” – en ära som annars brukar tillskrivas den mer namnkunnige Edgar Allan Poe.

Det smickrande beskedet kan likväl sägas ha sin riktighet och inte bara hänföras till fransk chauvinism. Det beror egentligen på hur man väljer att uppfatta ’roman policier’. Normalt sett är det det gängse franska uttrycket för detektivroman, men det betyder bokstavligen polisroman. Med den senare tolkningen kan uttalandet inte bestridas. Lecoq är inte någon privatdetektiv av den anglosaxiska typen som Sherlock Holmes utan anställd vid polisprefekturen, La Sûreté, och utför ambitiöst sitt arbete uppbackad av denna institution.

Emile Gaboriau föddes 1832 som son till en lägre tjänsteman i Saujon, en liten stad i västra Frankrike norr om Bordeaux. Efter skolgången utbildade han sig i enlighet med faderns önskan till notarie, men hans håg låg tidigt åt författarhållet. Han slog sig ner i Paris 1856 och arbetade först som journalist för en veckotidning. Senare blev han sekreterare åt Paul Fével, tidningsredaktör, dramatiker och uppburen författare till ett antal följetonger om banditer i romantisk stil, och biträdde honom småningom som spökskrivare. Sitt material samlade han in från rättssalar, bårhus och fängelser. Ganska snart publicerade han sig under sitt eget namn och hade redan gett ut sju romaner 1863, när han skrev sin första egentliga detektivroman, L’Affaire Lerouge, där Monsieur Lecoq presenteras. Denne är dock inte bokens huvudperson utan enbart en läraktig elev åt den som löser mordgåtan, nämligen den f.d. pantlånaren Père Tabaret. Lecoq tilldelas emellertid huvudrollen i de följande berättelserna, Le crime d’Orcival (1867), Le dossier no 113 (1867), Les esclaves de Paris (1868) och Monsieur Lecoq (1869).

Snabbt ryktbar och översatt

Gaboriau hade stora framgångar med sina böcker och befäste sitt rykte även utomlands genom att snabbt översättas till andra språk. Hans kometlika karriär fick tyvärr ett tvärt slut, då han 1873 plötsligt avled av ett slaganfall endast 41 år gammal.

År 1876 publicerades postumt hans kanske bästa detektivroman, den korta Le petit vieux des Batignolles, där Lecoq inte förekommer. Den kom ut på svenska först hundra år senare 1975 i en översättning av K Arne Blom under titeln Den lille mannen i Batignolles. Annars har flera av hans romaner översatts tidigt, somliga mer än en gång.

Födda ur följetongen

Romanerna om Lecoq är framvuxna ur romanföljetongen – le roman-feuilleton och bevarar de karakteristiska drag som utmärker den. Denna med tiden omåttligt populära romanform infördes 1830 av tidskriften Revue de Paris. Framgången kan ses som ett resultat av å ena sidan den ökade läskunnigheten och å den andra kommunikationsrevolutionen i form av masspressens utveckling, ett alltmer effektiviserat postväsende och utbyggnaden av järnvägsnätet. Tågresorna åstadkom en stigande efterfrågan på lättsmält reselektyr, vilken avspeglades i inrättandet av järnvägskiosker framför allt i Frankrike och England. Under åren 1853 till 1896 växte den franske förläggaren Hachettes kedja av ’bibliothèques de gare’ från 43 kiosker till 1179.

Följetongsromanen i sin tur hade sina rötter i skillingtryck, brottskalendrar och muntliga rövarhistorier och frossade i stående inslag som det uppseendeväckande brottet, bekännelsen i sista stund, dolda släktskapsförhållanden, det oväntade arvet, hittebarnet, dolska konspirationer, hämnden och himlens straff över de nattsvarta skurkarna. Den tidiga följetongsromanens furstar var Eugène Sue med Paris mysterier (1842-43) och Alexandre Dumas d.ä. med Greven av Monte-Christo (1844-45).

Liksom de sistnämnda var Gaboriau en mycket flyhänt författare, som förutom detektivromanerna skrev historiska melodramer, biografier över berömda aktriser och samtidsromaner i Balzacs efterföljd. Monsieur Lecoq uppträder som sagt allt som allt i de fem romaner, som jag tidigare nämnt. Men Gaboriau låter andra gestalter ur dessa dyka upp i några av sina övriga romaner och skapar därmed ett eget litet universum i likhet med Balzac och Zola i sina stora romansviter.

Det ställer sig lite svårt att utan vidare para ihop de olika översättningarna till vårt språk med originalen, eftersom de svenska versionerna bär förment mera lockande och allmänt vaga titlar som Vem var den skyldige?, Den bedragnes hämnd, Spåret och Utpressarligan. Bakom Lecoqs mästerstycke döljer sig originalets Le dossier no 113. Just den romanen har för övrigt lockat filmmakarna, och dess innehåll ligger till grund för inte mindre än tre filmatiseringar, två stumfilmer och en tidig ljudfilmsversion, File 113, från 1932.

Opassande omfångsrik

För att karakteriseras som en detektivroman är Le dossier no 113/Lecoqs mästerstycke ovanligt omfångsrik: den omfattar bortåt 700 sidor. Egentligen passar varken sidantalet eller följetongsformen en deckare. En ordinär klassisk detektivroman av Agatha Christie-typ är på 250-300 sidor, och det är väl ungefär vad genomsnittsläsaren orkar med för att hålla reda på indicier, ledtrådar och resonemang. Mycket riktigt sönderfaller Le dossier no 113 också i två lika stora delar, en som skildrar själva brottet och detektivens arbete med att komma den skyldige på spåret, och en annan som i mera traditionell följetongsform ger en bakgrundshistoria med melodramatiska inslag.

Snulstig och valhänt – men kul

Jag har alltså på gott och ont läst romanen i en artonhundraårstolkning av okänd översättare, som får den högtravande, deklamatoriska stilen att ytterligare accentueras genom den antikverade svenskan och gammalstafningen, vilket kanske i någon mån undanskymmer den epokgörande skildringen av detektivens arbete. Å andra sidan kan man ha stort nöje – om man uppskattar sådant – av att få intrigen silad genom en översättning med ett valhänt, svulstigt och ålderstiget språkbruk. På snart sagt varje sida förekommer osmälta språkliga gallicismer som de följande: ’gatan Pigalle’, ’ministerhotell’, ’stadssergeanter’, ’agenter’; ’de avanserade långsamt genom trängseln’; ’det måste ske under den pretext att … ’; ’hvad vet ni om denne partikuler?’; ’industriösa utvägar’; ’patronen arbetar i sitt kabinett’; ’hur mycket har ni depenserat under det sist förflutna året?’ och så vidare, och så vidare.

Originaltiteln Le dossier no 113 syftar på den beteckning som handlingarna i målet ges av rannsakningsdomaren. Det brott som har begåtts är en fräck, till synes oförklarlig stöld hos en av Paris rikaste bankirer, André Fauvel, av inte mindre än 350.000 francs. Tjuven eller tjuvarna hade berett sig tillträde till huvudkontoret, ett veritabelt kassavalv, och där lyckats öppna utan någon som helst åverkan ett dyrkfritt kassaskåp, där pengarna förvarades. Det två meter höga kassaskåpet öppnades med en liten obetydlig nyckel, vilket möjliggjordes först sedan man tryckt in ett lösenord, en bokstavskod på knappar med alfabetet ingraverat.

Till skåpet fanns bara två nycklar, varav den ena innehades av bankiren själv och den andra av hans betrodde kassör Prosper Bertomy, vilka också var de enda som kände till lösenordet. Prosper ägde sin chefs fulla förtroende och stod i begrepp att gifta sig med dennes brorsdotter Madeleine. Då det ansågs

uteslutet att bankiren bestulit sig själv, föll naturligtvis likafullt misstankarna på Prosper, för vem skulle annars ha kunnat lägga beslag på pengarna? Här kan man nästan tala om ett klassiskt slutna-rummet-mysterium.

Oskyldigt fängslad

Prosper bedyrar sin oskuld, men det uppdagas att hans leverne inte är alldeles fläckfritt: han är en trägen gäst vid spelborden, han umgås med illa beryktade personer och han håller sig med en slösaktig älskarinna. Som bokens svenska undertitel låter ana, hamnar han således ”oskyldig i fängelse”, där han får sitta nio dygn, till dess han försätts på fri fot ”i betraktande deraf att fullt bindande skäl ej kunnat åväga bringas mot för stöld tilltalade och häktade Prosper Bertomy”. Men till hjälp att rentvå sig och att klara upp mysteriet med stölden får Prosper lyckligtvis Monsieur Lecoq vid Parispolisen.

På väg ut ur rättssalen möter Prosper som hastigast en man med guldbågade glasögon. ”Mod, Prosper Bertomy! hviskade denne person till honom. Om ni är oskyldig, skall intet ondt vederfaras er.” Förvånad frågar han sin fångvaktare vem mannen är och får svaret: ”Mr(!) Lecoq är en man, som är alldeles outgrundlig, han vet allt, hvad han vill hafva reda på. Om han tagit edert väl om hand i stället för den beskedliga Fauverlot, hade det redan varit utredt. – – – Ingen kan skryta med, att han känner mr Lecoqs verkliga utseende. Det förändras dagligen. Den ena dagen är han brunett, den andra blond; den ena dagen ung, den andra så gammal att han tyckes vara 160 år. Han gör med menniskorna hvad han vill. Man tror sig prata med en obekant, och ett, tu, tre är det han. Det betyder intet hvem ni ser. Om man sagt mig, att ni är han, skulle jag hafva svarat: väl möjligt! Åh, han kan göra med sin kropp allt hvad han vill”.

Att ha en sådan man på sin sida verkar betryggande. Den i citatet nämnde detektiven Fauverlot, som djupt beundrar sin chef Lecoq, upptäckte vid sin undersökning av kassaskåpet en decimeterlång färsk rispa i färgen bredvid nyckelhålet, något som ledde honom till slutsatsen, att dörren måste ha öppnats eller stängts i all hast av någon som haft bråttom och häftigt ryckt nyckeln ur låset.  Detta torde tala till Prospers fördel, eftersom han inte haft skäl till någon brådska.

Nyckelfråga

Lecoq klandrar emellertid Fauverlot för att inte tillräckligt ha insett rispans betydelse. Han skulle ha begärt att få undersöka de båda nycklarna. På den nyckel som använts borde finnas kvar åtminstone mikroskopiska spår av färgen. Lecoq går faktiskt ännu längre i sin tolkning av den nytillkomna rispan. Man kan nog tycka att han kommit ut på hal is och drar för vittgående slutsatser, när han självsäkert deklarerar för sin assistent, att den tyder på att två personer varit närvarande vid stölden. Den ene ville ta sedlarna ur skåpet, medan den andre hade försökt hindra honom. Han menar att färgytan på kassaskåpet var så hård, att det var osannolikt att rispan åstadkommits av en hand som darrade av nervositet eller brådska. Rispan torde däremot ha kommit till genom att någon ryckt tag i armen på den som stod i begrepp att öppna låset. Voilá! Vilket skulle bevisas.

Detta resonemang ger också vid handen att både kassören Prosper och bankiren själv är oskyldiga, eftersom det stod dem fritt att i enrum låsa upp kassaskåpet när de behagade.

Som läsare förväntas man sälla sig till Fauverlot och helt övertygad falla i stum beundran inför det skarpsinne som Monsieur Lecoq utvecklar när han rentvår de båda självklart misstänkta. Härmed har vi alltså kommit till en punkt i berättelsen då den skyldige kan vara vem som helst.

Hur gick det till?

Men ganska snart inträder på scenen andra misstänkta, som kan ligga bakom stölden. Lecoq, som av någon anledning valt att i fortsättningen maskera sig och uppträda som den korpulente och rödbrusige M. Verdunet, ringar snart in ett par verkliga spetsbovar, som läsaren omedelbart inser är de skyldiga. Intresset förskjuts därigenom snarare från frågan om vem som begick stölden till hur man gick till väga.

Vid det här skedet i berättelsen finner författaren för gott att avbryta skildringen av hur nätet dras till kring de skyldiga för att i stället presentera en diger bakgrundskrönika i värsta sensationsromanstil med blodiga dåd, samvetslösa skurkar och ädelmodiga unga älskande.

Lecoq borta halva boken

Lecoq försvinner alltså ur handlingen i minst halva boken, innan han återkommer, fortfarande i skepnad av M. Verdunet, för att på de sista sidorna ställa allt till rätta. Trots detta kan man inte bestrida, att Lecoq, vilket också bokens svenska titel vittnar om, ändå är bokens hjälte och huvudperson. Det förhållandet att romanen i huvudsak handlar om en detektiv och hans arbete med att lösa en kriminalgåta gör således Emile Gaboriau till en litteraturens vägröjare.

Dickens yngre vän och förtrogne Wilkie Collins hade liksom August Strindberg Gaboriaus böcker i bokhyllan, och hans beundran av fransmannen resulterade i The Moonstone Månstenen (1868), som är den första egentliga detektivromanen i England och den bok, som den något snobbige T. S. Eliot beskrev som ”den första, den längsta och den bästa av alla engelska detektivromaner”.

I Gaboriaus fotspår

En annan som alldeles uppenbart vandrar i Gaboriaus fotspår är Conan Doyle med sin Sherlock Holmes. I självbiografin Memories and Adventures vidgår han att han inspirerats av Gaboriaus Lecoq och berömmer den franske författaren för hans skickliga konstruktion av intrigen: ” … the neat dove-tailing of his plots”. I hans båda första romaner om Holmes, A Study in Scarlet En studie i rött (1887) och The Sign of Four De fyras tecken (1890), är uppläggningen av innehållet faktiskt densamma som hos Gaboriau, i det han avbryter detektivberättelsen och drygar ut med en lång skildring av tidigare händelser. Detta är särskilt tydligt i den första boken, som likt föregångarens romaner abrupt spjälkas i två skilda delar. I The Sign of Four är bakgrundshistorien dock naturligare infogad i helheten. Även hans sista Holmesroman The Valley of Fear från 1914 består egentligen av två olika berättelser.

Conan Doyle låter emellertid Sherlock Holmes själv ta avstånd från sin förebild genom att i A Study in Scarlet säga till Dr Watson: ”Lecoq var en eländig klåpare – han hade bara en förtjänst, och det var hans energi”. Det kan tyckas lite småsinnat och orättvist från en som har lånat så många drag och uppslag från den franske detektiven. Holmes och Lecoq har bl.a. gemensamt sin förkärlek för att klä ut sig till någon annan, och båda har en remarkabel skådespelartalang. Om Lecoq utbrister kollegan Fauverlot: ”Ah, patron, hvilken stor skådespelare ni skulle blifva, om ni gaf er in vid scenen!” Dessa ord återklingar i novellen A Scandal in Bohemia En skandal i Böhmen i Dr Watsons utlåtande: ”Teatern miste en stor skådespelare, liksom vetenskapen miste en skarpsinnig forskare, när Sherlock Holmes blev kriminalspecialist”.

Lecoq föregriper Holmes med att vara först med att kunna lämna ett detaljerat signalement på en misstänkt enbart efter en hastig undersökning av brottsplatsen. Sherlock Holmes talar självmedvetet om sin epokgörande monografi ”om fotspår med ett litet tillägg om hur man använder gips för att bevara avtryck”. Men hans metod hade Lecoq redan använt sig av. På omslaget till en svensk upplaga från 1914, Spåret, ser man hur ett par detektiver är i färd med att ta en sådan avgjutning.

Ingen armchair detective

Medan den moderna deckarens urfader, Poes Auguste Dupin, är en benhård logiker, som helst löser kriminalgåtorna genom att resonera sig fram till svaret sittande i sin länstol – vad som brukar kallas en ’armchair detective’ – så är Lecoq energisk, fysiskt aktiv och alltid på språng. Dessa spårhundsegenskaper delas av Sherlock Holmes, som därvidlag skiljer sig från sin ännu skarpsinnigare bror, den mer Dupin-like lojt orörlige Mycroft.

Det kan faktiskt kännas ganska hugnesamt att för en stunds verklighetsflykt söka sig tillbaka till detektivromanens rötter och följa någon av dessa pionjärer verksamma i en mer jordnära tid fjärran från kunskapen om fingeravtryck och DNA-spår, raffinerade rättsmedicinska analysmetoder, Interpol och datoriserade brottslingsregister. Deras osofistikerade sätt att lösa kriminalgåtor genom halsbrytande slutledningar erbjuder en lättsam och underhållande, låt vara en smula naiv, läsning och en välgörande omväxling till dagens påträngande vardagliga och flåsigt verklighetsnära deckare.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22