Modesty Blaise på sista uppdraget: Men gamla och nya äventyr, lanseras nu åter i Sverige

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-1, Artikel

Av JOHAN AXELSSON

I böckerna om Modesty Blaise, liksom i serien, är döden en av de knipande ingredienserna. Att bovarna får sin drakoniska lön är som det skall vara i denna typ av berättelser, men det händer inte alltför sällan att personer som står Modesty Blaise och hennes vapendragare Willie Garvin nära också drabbas av ond, bråd död.

Peter O’Donnells hjältinna har parallellt existerat i bok- och serieform hela tiden. Vid det här laget finns 13 böcker utgivna, men O’Donnell – som besökte Sverige i samband med bokmässan i Göteborg i höstas – är alldeles säker på att det inte blir fler. Det beror inte enbart på att han börjar bli till åren.

– Fast det har varit roligt att skriva om henne och det som är roligt borde man fortsätta med, motsäger han sig.

Hon har ben som gjorda för dans, midnattsblå ögon och en dödlig förmåga att sparka. Egenskaperna har fått henne att leva genom ett stort antal böcker och serieavsnitt, men nu är slutet kommet för denna livsfarliga kvinna. Hon har klarat sig från ett stort antal attentat från färgstarka bovar, men i den nya boken – nummer tretton som heter I Den sista striden – har hon nått sitt sista kapitel.

– Det beror inte på att jag blivit trött på henne säger 76-årige O’Donnell. Jag är fortfarande mycket förtjust i damen. När jag nu skriver en slutkläm har jag avsiktligt lagt storyn i en obestämd framtid. På så sätt kan serien ändå fortsätta. Men detta är den absolut sista boken. Jag ville berätta om hela hennes liv, för att visa hur allt slutade.

Illamående av filmen

Den sista striden innehåller fem noveller om Modesty Blaise och hennes hårdföre sidekick Willie Garvin. Hela boken har en touch av det osannolika som brukar beskrivas som ”större än liv och verklighet”. Kanske var det just denna egenskap hos Modesty som fick Kingsley Amis att en gång skriva till O’Donnell och påstå att böckerna var ”oändligt fascinerande”.

Modesty blev förstås film. Detta skedde 1966 och O’Donnell hade helst sett att hon spelats av Julie Christie – ”för hon rör sig så graciöst” med Michael Caine som Garvin. I stället blev det Monica Vitti och Terence Stamp och filmen blev en lam parodi på 60-talets livsstil.

– Jag blev illamående, säger författaren.

Peter O’Donnell är engelsman och född 1920. Han började skriva mycket tidigt och fick sin första novell publicerad redan vid 16 års ålder. Sedan dröjde det inte länge innan han fick kontakt med Englands största serieförlag som på den tiden hette Amalgamated Press. Åt dem skrev han manuskript till barntidningar.

Vid krigsutbrottet 1939 kallades han under fanorna och förblev soldat till dess det åter blev fred. Han försökte fortsätta med sin författande på frilansbasis, men det var kärva tider och för att få ut vad han skrev tvingades han själv bli förläggare. Det var först i början av 50-talet som det lossnade och återigen var det Amalgamated Press som tog hans tjänster i anspråk, nu som seriemanusskrivare. Under en kort period 1953 skrev han manus till serien Belinda men ”genombrottet” kom senare samma år då han började skriva serien Garth, ett jobb som han kom att behålla i femton år.

Träbock blev Don Juan

Garth startade 1943 och tecknades först av Steve Dowling. Mot slutet av 50-talet övertogs tecknandet gradvis av John Allard. Huvudpersonen Garth var från början en riktig träbock så det var kanske inte underligt att läsarna tröttnade. När O’Donnell tog över manusarbetet var serien nedläggningshotad, men O’Donnell gjorde om trögskallen till en veritabel Don Juan och den nedåtriktade trenden vände. Än i dag är den serien en av Englands populäraste i dagspress.

Nästa uppdrag för O’Donnell blev att hitta på historier till Tug Transom, en serie om lastbåten ”Dulcie May” och dess kapten. Tecknare till den var Alfred Sindall, som i elva år kunde förlita sig på manuskript från O’Donnell. Under den tiden skrev Peter O’Donnell också en mängd andra manus, men han hade inte särskilt mycket kontakt med de tecknare som förvandlade hans texter till bilder.

En serie som kom att betyda en del för O’Donnells framtida öden hette Romeo Brown. Dess förste tecknare Alfred Mazure lämnade sitt uppdrag 1956, och inkom Jim Holdaway. Sålunda inleddes ett utomordentligt samarbete mellan skrivare och tecknare. Holdaway hade tidigare tecknat westerns och barnserier förutom att han varit verksam i reklambranschen. Sedan han tagit över Romeo Brown fick han epitetet ”den ledande flicktecknaren” inom den engelska serievärlden. Där fanns nämligen en tradition kallad strip-strips vackra flickor tar av kläderna i alla möjliga situationer. Traditionen bibehölls i serien Jane som också blev TV-film 1983.

På sätt och vis var Romeo Brown ett slags förövning till O’Donnnell/Holdaways stora skapelse Modesty Blaise, där man faktiskt hittar dessa stripstrips i mer modifierade versioner.

Att komma framtill Modestys karaktär var ett arbete i flera steg. O’Donnell satt på sitt lilla kontor på Fleet Street i London och skissade på vad som komma skulle. En sak visste han från början.

– Det skulle vara en kvinna som kunde göra allt de stora manliga hjältarna klarade, utan att därför förlora sin kvinnlighet, förklarar han.

Flyktingflicka stod modell

Under kriget hade han 1942 legat förlagd i Persien. En dag vandrade en ung, stolt flyktingflicka in dit. Hon höll sig mycket på sin kant, men tog med ett tacksamt leende emot mat som han gav henne.

– Hennes leende var som att se solen gå upp, minns han.

Denna flicka blev råmodellen som sedan utvecklades genom månader av tankearbete i London. Willie Garvin dök däremot bara plötsligt upp i O’Donnells skalle, fix och färdig med cockneydialekt, kunskaper och allt.

Det som kanske slog till allra mest var att Modesty blev förespråkare för den sexuella frihet som blivit 60-talskvinnans dröm. Det var den som blev en hörnsten i den feminism vi sett på senare år.

Peter O’Donnell själv är en mycket mild och hövlig man – en som aldrig glömmer sina vänner, säger de som känner honom väl – som varit gift i 56 år med hustrun Constance. Hon var varit med och bestämt en del detaljer i böckerna, och Slavlägret kom hon faktiskt med intrigen till.

Många vet kanske inte att O’Donnell skrivit annat i bokform också. En gång fick han utmärkelsen Årets Romantikförfattare för en serie böcker han skrev under den kvinnliga pseudonymen Madeleine Brem. Han säger att initialerna självklart måste vara MB. För att undvika att göra arrangörerna generade den gången gick han aldrig på prisutdelningen.

Serien mest beundrad

Serieversionen, som hade premiär 13 maj 1963, är kanske den som skaffat Modesty de flesta beundrarna. Under de senaste decennierna har tecknarna varit flera. I början av 70-talet avled Jim Holdaway, endast 45 år gammal i en trafikolycka. Holdaway var ensam i sin bil när han körde in i en bergvägg. Han befann sig då mitt inne i arbetet med äventyret The warlords of Phoenix.

Författaren Peter O’Donnell var den som skapade Modesty Blaise, men det var faktiskt Holdaway som gav henne ett utseende – och en hel del av det som fängslar i hennes karaktär; vacker och sexuellt attraktiv (förstås) men han bröt ganska mycket mot den tidens serieideal när det gällde kvinnobilder. Hon var inte alls särskilt söt och minst av allt vek.

Holdaway var en mycket skicklig konsthantverkare som arbetade med täta och eleganta linjer. Sådana använde han sig av oavsett om han skulle skildra kärleksscener mellan Modesty och Garvin eller hårdföra slagsmål med folk som sparkade karate eller ville döda med glimmande vapen.

När denne ”vår tids störste serietecknare” (som Peter O’Donnell av förståeliga skäl tyckte) var borta blev det ett svårt slag för tidningen Evening Standard, där serien publicerats sedan starten i mitten av år 1963. Det gällde att så snabbt det gick finna en så skicklig tecknare som möjligt, en som både kunde ta över serien på kort varsel och dessutom teckna i Holdaways manér, så väl att serieläsarna inte märkte var den ene slutade och den andre började.

Denne person fanns faktiskt. Han var från Spanien och hette Enric Badia Romero, men arbetade redan på den engelska seriemarknaden. När man gav honom anbudet erkände han att han aldrig läst serien om Modesty Blaise – däremot hade han sett filmen, som han gav underbetyg.

Men han hade en sak gemensam med Holdaway. Båda var influerade av den amerikanske tecknaren Alex Raymond, som gjorde serien om den piprökande, glasögonförsedde detektiven Rip Kirby, en verklig gentleman i branschen. Raymond hade med sin naturalistiskt realistiska stil med rena och klara bilder blivit en förebild för en hel generation serietecknare.

Spansk-engelskt temperament

Romero fick Holdaways strips från tidningen och började studera dem för att kunna anpassa sig så mycket som möjligt till föregångarens stil. Först var det bara på prov, men efter bara ett par veckor kom beskedet att Romero fick ansvaret att i fortsättningen teckna Modesty Blaise. Man kan påstå att han tillförde ett iberiskt temperament till den kyligt engelska tecknarstilen.

Det fortsatte han med fram till 1978, då han ville satsa på science fiction-hjältinnan Axa, som han skapat själv.

Modesty övertogs av ett par mindre övertygande tecknare – John Bums och Patrick White innan serien fortsattes av Neville Colvin som arbetade med den fram till 1986.

Då kom Romero tillbaka och serievärldens konnässörer öppnade sina champagnebuteljer.

I Sverige har Modesty Blaise-serien publicerats med jämna mellanrum i tidningen Agent X9, och det har tydligen lönat sig konstnärligt, eftersom den flera gånger valts till Sveriges bästa serietidning av Svenska Serieakademin.

En av Modestys främsta förespråkare i vårt land är Peder Mauritzon, som tillsammans med hustrun Chatrin driver Seriemuseet i Köinge mellan Falkenberg och Ullared. Där visas en specialutställning över allt som gjorts i Sverige om Modesty Blaise, allt sedan introduktionsåret 1965. Utställningen ger fakta om Modesty, hennes andlige fader O’Donnell och visar upp en unik samling böcker, seriemagasin och album, Den sentida Modesty- tecknaren John Burns exponeras med stora omslagsoriginal till romanerna som bokförlaget Berghs gav ut 1987-1991.

Bibliografi:

A Modesty Blaise, Souvenir Press 1965 (film 1966)

Köpa henne går inte. Hökerbergs 1965

Mordligan (seriebok). Carlsen/If 1974

Modesty Blaise – Köpa henne går inte, Berghs 1987, 1989, 1990, 1996

Sabertooth, Souvenir Press 1966

Sabeltanden, Hökerbergs 1966

Operation Sabeltand, Berghs 1987, 1990, 1996

I, Lucifer, Souvenir Press 1967

Kvinna med rätt att döda, Berghs 1970

Jag, Lucifer, Berghs 1988, 1990, 1996

A Taste for Death, Souvenir Press 1971

Duell på liv och död, Berghs 1971, 1988, 1990, 1996

The Impossible Virgin, Souvenir Press 1971

Den omöjliga jungfrun, Berghs 1972, 1990

The Silver Mistress, Souvenir Press 1973

Mot säker död, Berghs 1975

Kvinna i silver, Berghs 1988

Dragon’s Claw, Souvenir Press 1978

Drakklon, Berghs 1980

Last Day in Limbo, Souvenir Press, 1976

Slavlägret, Berghs 1977, 1989

The Xanadu Talisman, Souvenir Press

Talismanens gåta, Berghs 1982, 1990

The Night of the Morningstar, Souvenir Press 1982

Operation Morgonstjärna, Berghs 1984, 1990

Dead Man’s Handle, Souvenir Press 1985

Död mans grepp, Berghs 1986, 1990

Pieces of Modesty, Souvenir Press. 1972

6 x Modesty, Berghs 1991

Cobra Trap, Souvenir Press, 1996

Den sista striden (noveller), Berghs 1996



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22