Mitt liv på drift

Sep 2nd, 2009 | By | Category: 2000-4, Artikel

Den här korta självbiografin, författad av en Jack London (1876-1916), som ännu inte fyllt trettio år, skrevs innan han författade alla de romaner och noveller som i dag är klassiker. Den ger en bild aven ung man som i unga år fått slita hart och framför allt uppleva oerhört mycket. Det var en erfaren ung man som skulle bli den främste äventyrsförfattaren bland det förra sekelskiftets amerikanska socialister. Den här lite ovanliga, för att inte säga unika lilla självbiografin, har vi hittat som en sorts förlaga till romanen Vargens Son och novellsamlingen Hans fäders gud, som tillsammans kom ut i en volym i serien Samlade Skrifter av Jack London (Bohlin & C:o, Stockholm 1917). Vi vet inte i vilket sammanhang den ursprungligen publicerades och vi kan bara gissa att översättningen möjligen är gjord av M. Drangel. Icke förty, här berättar han själv om sig själv, Jack London.

Jag är född i San Francisko 1876. Vid femton år var jag en man som andra, och om jag hade en nickelslant till överlopps, gav jag hellre ut den till öl än till bröstsocker. Nu då mina år är nästan dubbelt så många, är jag ute på spaning efter den barndom jag aldrig haft, och jag är mindre allvarlig än på någon annan tid i mitt liv. Tror nog att jag ska hitta den där barndomen! Nästan det första begrepp jag fick in i mitt huvud var ”ansvar”. Jag har inget minne av hur jag lärde mig läsa eller skriva – jag kunde bägge delarna vid fem års ålder – men jag vet, att min första skolgång var i Alameda, innan jag gav mig ut till en farm med de mina och arbetade strängt som vallpojke från mitt åttonde år.

Den andra skolan, där jag försökte plocka åt mig lite kunskaper, var en huller-om-buller-inrättning i San Mateo. Varje klass satt vid sitt särskilda bord, men det fanns dagar då vi inte satt alls, ty läraren söp sig ofta full, och då klädde en av de äldre pojkarna upp honom. I vederlag klädde läraren sedan upp de mindre pojkarna, så att man kan väl tänka sig vilken skola det var. Ingen av de mina eller av dem som på något sätt stod i samband med mig, hade haft några litterära böjelser eller idéer; det enda jag kan hitta i den vägen är att min farfars far var skrivare hos en domare; han var från Wales och kallades ”präst-Jones” i de avlägsna skogstrakterna, där han av religiöst nit delade ut nya testamenten.

Ett av mina tidigaste och starkaste intryck var av andras okunnighet. Jag hade läst och smält Washington Irvings Alhambra, innan jag var nio år, men kunde aldrig förstå hur det kom till, att de andra på farmen inte kände till den. Längre fram drog jag den slutsatsen, att denna okunnighet var egendomlig för landsbygden, och kände mig övertygad om, att de som bodde i städer inte kunde vara så dumma. En dag kom en man från staden till vår farm. Han var klädd i blanka skor och klädesrock, och jag trodde, att här var ett gott tillfälle för mig att få utbyta tankar med en upplyst själ. Av en gammal rasad skorstens tegelstenar hade jag byggt mig ett eget Alhambra; torn, terrasser och allt var komplett, och de olika rummen var angivna med kritinskriptioner. Jag tog med mig stadsherrn dit och gjorde honom frågor om Alhambra, men han var lika okunnig som farmfolket, och så tröstade jag mig med den tanken, att det bara fanns två intelligenta människor i världen – Washington Irving och jag.

Pig- och drängskräp

Min övriga lektyr på den tiden bestod huvudsakligast i gottköpsromaner, lånade av drängarna, och tidningar, där pigorna slukade fattiga men dygdiga butiksflickors äventyr.

Genom att läsa sådant skräp fick jag naturligtvis löjligt slentrianmässiga begrepp, men som jag var mycket ensam, läste jag allt vad jag kom över och var väldigt grip en av Ouidas novell Signa, som jag slukade regelbundet i ett par år. Jag fick inte veta slutet förrän jag blev fullvuxen, ty de sista kapitlen fattades i mitt exemplar, så att jag fortfor att drömma med min hjälte, och liksom han kunde jag inte ana, att Nemesis skulle komma med på slutet. En gång bestod min sysselsättning på farmen i att vakta bin, och medan jag satt under ett träd från soluppgången till långt fram på eftermiddagen och väntade på att de skulle svärma, hade jag god tid att läsa och drömma. Livermoredalen var mycket flack, och till och med bergen runt omkring saknade då allt intresse för mig, och den enda händelse, som vållade något avbrott i mina visioner, var då jag gav signal, att bina svärmade, och farmfolket kom utrusande med krukor, bunkar och vattenämbar. Första raden i Signa lydde visst så här: ”Det var bara en liten gosse”, men han drömde om att bli en stor musiker och lägga hela Europa för sina fötter. Nåja, jag var också bara en liten gosse, men varför kunde inte jag bli det samma som ”Signa” drömde om att bli?

Livet på en californisk farm var då för mig den tråkigaste tillvaro som var tänkbar, och varje dag funderade jag på att ge mig ut bortom synranden för att se världen. Redan då hörde jag viskningar och frestande röster; min själ kände sig dragen till det sköna, fastän min omgivning var oskön. Bergen och dalarna runt omkring var en plåga för öga och sinne, och jag tyckte aldrig om den förr än jag hade skilts från dem.

•••

Innan jag var elva år, lämnade jag farmen och kom till Oakland, där jag tillbringade så mycket av min tid i Folkbiblioteket med att läsa allt vad jag kom över, att jag av brist på kroppsrörelse fick början till danssjuka. Då jag lärde känna världen bättre, infann sig snart besvikelserna. Jag förtjänade på den tiden mitt uppehälle som tidningspojke, sålde tidningar på gatorna, och mellan tio och sexton år hade jag tusen och tre olika yrken – arbetet och skolan, skolan och arbetet – och så fortgick det.

Ostrontjuv och laxfiskare

Men så blev äventyrslustan stark inom mig, och jag bara gav mig från hemmet. Jag rymde inte, jag bara gick min väg – for ut på viken och slöt mig till ostrontjuvarna. Ostrontjuvarnas tid är förbi nu, och om jag hade fått vad jag skulle ha för de där bedrifterna, skulle jag ha fått sitta fem hundra år i fängelse. Sedan tog jag hyra som matros på en skonare och försökte mig också ett tag på laxfiske. Egendomligt nog var min nästa plats på en fiske-patrullbåt, där jag hade till uppgift att arrestera var och en som bröt mot fiskelagarna. En massa laglösa kineser, greker och italienare sysslade på den tiden med olagligt fiske, och mången patrulltjänsteman fick plikta med livet för sitt besvär. Mitt enda vapen i tjänsten var en bordsgaffel av stål, men jag kände mig oförskräckt och karlaktig, då jag klättrade över relingen på en båt för att arrestera någon tjuvfiskare.

Sedan gick jag ut som simpel matros och seglade på japanska kusten med en säljaktsexpedition, och därefter till Behrings sund. Efter att ha seglat i sju månader kom jag tillbaka till Kalifornien och hade tillfällig sysselsättning som kolskyfflare, sjåare och även på ett juteväveri, där jag arbetade från sex på morgonen till sju på kvällen. Jag hade planerat att göra en ny seglats med samma sällskap året därpå, men hur det var så kom jag inte att få tag i dem. De gav sig ut på Mary Thomas, som förliste med man och allt.

Under min oregelbundna skolgång hade jag skrivit de vanliga kriorna, som hade fått beröm på det vanliga sättet, och medan jag arbetade på jutefabriken, gjorde jag ännu ett försök då och då. Fabriken tog tretton timmar av min dag, och som jag var ung och sällskaplig, behövde jag lite tid för egen räkning, så att det blev inte mycket över att skriva på. Tidningen Call i San Francisko satte ut en pris för en skildring. Min mor sökte övertala mig att försöka, och det gjorde jag och tog till ämne ”Virvelstorm utanför Japans kust”. Mycket trött och sömnig och med tanke på att jag måste stiga upp halv sex, började jag uppsatsen vid midnatt och arbetade i ett sträck, tills jag hade skrivit två tusen ord – längre fick artikeln inte vara – men då hade jag inte sagt mer än hälften av vad jag ville säga. Följande natt fortsatte jag under samma förhållanden och skrev två tusen ord till, innan jag slutade, och den tredje natten tillbringade jag med att stryka det som var för mycket, så att uppsatsen skulle uppfylla tävlingsvillkoren. Det första priset fick jag, och det andra och det tredje gick till studenter vid Stanford- och Berkeleyuniversiteten.

Tidningsframgång

Min framgång i Calls tävling väckte nu min håg för att skriva, men mitt blod var ännu för hett för sådant stillasittande knåpgöra, så att jag lät faktiskt litteraturen vara så länge, utom att jag skrev en liten utgjutelse för Call, som tidningen genast refuserade.

Fängelse för lösdriveri

Jag drev omkring i hela Förenta staterna, från Kalifornien till Boston, upp och ner, återvände till Stillahavskusten över Canada, där jag kom i fängelse och fick sitta inne för lösdriveri, och allt vad jag sett och erfarit under dessa mina irrfärder hade gjort mig till socialist. Först och främst hade jag fått mycket höga tankar om arbetets värdighet, och utan att ha läst Carlyle eller Kipling hade jag tänkt ut ett arbetets evangelium, som ställde deras i skuggan. Arbetet var allt. Det var helgelse och frälsning. Den stolthet jag kände efter ett strängt dagsverke skulle ingen förstå. Jag var den samvetsgrannaste löneträl som en kapitalist någonsin exploaterat. Kort och gott, min glada individualism behärskades av den rättrogna borgerliga moralen. Jag hade kämpat mig fram från den fria västern, där männen var morska och styva och arbetet höll razzia efter män, till de östra staternas sammanpackade arbetscentra, där männen var beskedliga kräk och höll jakt efter arbete allt vad de orkade, och jag fann nu, att jag såg livet ur en ny och alldeles förändrad synpunkt. Jag såg arbetarna nere i djupet av samhällets gruvschakt. Jag svor, att jag aldrig mer skulle göra ett hårt dagsverke med min kropp, om jag inte blev absolut tvungen, och jag har alltsedan dess strävat att komma ifrån hårt kroppsarbete.

I mitt nittonde år återvände jag till Oakland och började vid högskolan, som gav ut sin vanliga studenttidskrift. Denna publikation kom ut en gång i veckan – nej, i månaden, tror jag – och jag skrev berättelser för den, utan mycket fantasi, bara skildringar av vad jag upplevt till sjöss och på mina vandringar. Där stannade jag ett år, tjänstgjorde som portvakt för att kunna leva, men slutade, emedan det var alldeles för påkostande. Vid den tiden hade mina socialistiska uttalanden tilldragit sig ganska mycken uppmärksamhet, och jag gick under namnet ”socialistpojken”, en utmärkelse som gjorde att jag blev arresterad för att ha hållit föredrag på gatorna. Sedan jag lämnat högskolan, pluggade jag i tre månader på egen hand och gjorde på den tiden ifrån mig tre års arbete, så att jag kunde komma in vid California-universitet. Jag avskydde blotta tanken på att avstå från universitetsbildning, och jag arbetade på en tvättinrättning och med min penna för att kunna fortsätta. Det var första gången jag arbetade med kärlek till vad jag gjorde, men uppgiften var för tung, och jag måste ge upp, då jag hunnit halvvägs genom mitt recentiorår.

Skörbjugg i Klondyke

Jag knogade med att stryka skjortor och skrev på alla mina lediga stunder. Jag försökte fortsätta med bägge delarna, men somnade ofta med pennan i handen. Så lämnade jag tvättinrättningen och skrev alltjämt och levde och drömde på nytt. Efter tre månaders försök slutade jag med att skriva, sedan jag kommit till det resultatet, att jag inte dugde till det, och gav mig i väg till Klondyke för att leta guld. Vid årets slut måste jag sluta med anledning av att skörbjugg bröt ut, och under hemfärden – 1900 miles i öppen båt – gjorde jag mina enda anteckningar från den resan. Det var i Klondyke jag fann mig själv. Där talar ingen. Alla tänker. Man får sitt rätta perspektiv. Jag fick mitt.

Medan jag var i Klondyke, dog min far, och bördan att försörja familjen kom nu på mina axlar. Det var dåliga tider i Kalifornien, och jag kunde inte få något arbete. Medan jag sökte sådant, skrev jag Utför floden, som refuserades. Medan jag väntade på detta avslag, skrev jag en artikelserie på tusen ord för ett tidningsbolag, men den blev också refuserad. Under varje avslagsväntan fortfor jag att skriva nytt. Jag hade ingen aning om hur en förläggare såg ut. Jag kände inte en själ, som någonsin hade fått något tryckt. Till sist blev en novell antagen i en californisk tidskrift, och för den fick jag fem dollars. Strax därefter bjöd Svarta katten mig fyrtio dollars för en historia. Sedan tog saken en ny vändning, och jag behöver förmodligen aldrig hädanefter skyffla kol för att kunna leva, fastän jag har gjort det och skulle kunna göra det än en gång.

Karl Marx betydde mest

Min första bok gavs ut 1900. Jag kunde ha förtjänat ganska mycket på tidningsarbete, men jag var förståndig nog att vägra att bli slav under denna människomördande maskin, ty det anser jag en tidning vara för en ung man i utvecklingsåren. Inte förrän jag fått fast fot som tidskriftsförfattare, skrev jag något mera för tidningar. Jag hyllar det regelbundna arbetet och väntar aldrig på inspiration. Till mitt temperament är jag inte bara sorglös och oregelbunden, utan också melankolisk, men jag har bekämpat båda dessa tendenser. Den disciplin jag fick underkasta mig som sjöman har gjort mig stor nytta. Kanske har jag också mina gamla sjömansdagar att tacka för min regelbundna och knappt tillmätta sömn. Fem och en halv timme är precis den ranson jag i genomsnitt kostar på mig, och jag har ännu aldrig i mitt liv råkat ut för några omständigheter, som har kunnat hålla mig vaken, då det är dags att krypa till kojs.

Gillar att boxas

Jag tycker mycket om sport och är förtjust i att boxas, fakta, simma, rida, segla och till och med skicka upp pappersdrakar. Ehuru ursprungligen från staden tycker jag mer om att bo nära den än i den. Landet är ändå bäst, det enda naturliga livet. De författare som sedan jag blev fullvuxen har påverkat mig mest, är Karl Marx i synnerhet och Spencer i allmänhet. Om jag i min fattiga barndom haft tillfälle, skulle jag ha slagit mig på musik, men nu, då jag upplever mina verkliga ungdomsdagar, skulle jag, om jag hade en million eller två, ha ägnat mig åt att skriva poesi och broschyrer.

Det bästa arbete jag har åstadkommit tror jag finns i Gubbarnas liga och delar i Kempton-Wace-breven. Andra tycker inte om den förra. De föredrar lättare och gladare saker.

Jag ska kanske också tycka så, då jag har mina ungdomsdagar bakom mig.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22