Mitt liv med en obarmhärtig och hänsynslös mörderska

Mar 10th, 2010 | By | Category: 2005-3, Artikel

Av Lasse Strömstedt

I snart tjugo år har jag levt tillsammans med en obarmhärtig, hänsynslös mördare. En riktig mordängel, vid namn Ann-Christine Bärnsten.

Att jag överlevt beror naturligtvis på att hennes mordraseri är litterärt betingat.

Vi träffades 1986, gifte oss 1987 och utökade vår lilla familj med boxern Fred 1988. Fred blev bara drygt åtta år och vi saknar honom ännu trots att halvbröderna Oskar och Olle – boxrar så klart – och katterna Sissi och Pontus Karlsson förgyller tillvaron.

Ann-Christine och jag skilde oss 2001, men lever till de flestas förvåning kvar i vårt hus som vänner och arbetskamrater.

Under många år var Ann-Christines författartalang dold för såväl mig som för omgivningen.

Hon drev framgångsrikt sin talarförmedling och försåg skolor, företag och kommuner med föredragshållare i framför allt sociala frågor som missbruk, relationer och kriminalitet.

Förutom att jag skrev ett par böcker, varav den senaste kom ut 2003 jobbade jag mest som journalist och föreläsare. Jag hade också en krönika i en säkerhetstidning i mer än femton år.

Borde ha haft misstankar

Egentligen borde jag ha misstänkt eller anat att Ann-Christine var en tickande författarbomb med tanke på att hon under alla år var mitt bollplank och största kritiker när det gällde mitt skrivande. Det är omöjligt att skriva hundratals artiklar och boksidor utan att det då och då hemfaller till rena rutinuppdragen. Min respekt för hennes omdöme har varit så stark att inget material från mig har skickats vidare utan vårt gemensamma godkännande.

Bortsett från dessa rader förstås.

Mest har jag beundrat hennes förmåga att såga mina försök att verka ”litterär”.

”Det där är inte du”, brukar hon säga. Eller ”det är väl okej, men det känns som om någon annan skrivit det”.

För drygt tre år sedan överraskade hon mig.

”Jag skall skriva en bok, en deckare”.

Sättet hon sade det på, kroppsspråket och hennes ögon talade om för mig att det inte handlade om lösa planer.

”Jag har funderat länge på det”.

Jag kunde naturligtvis ha avrått henne.

Pratat om hur svårt det är att ta en bok utgiven och hur jobbigt det är att vänta på besked och så vidare. Istället sa jag bara. ”Gör det”.

Offren schlagerartister

Efter en timme var jag fullproppad med information om vad boken skulle handla om. Eftersom Ann-Christine har ett förflutet i musikbranschen – har bland annat deltagit i Melodifestivalen 1975 med numera kultförklarade Ska vi plocka körsbär i min trädgård, var miljön fastslagen.

Offren skulle vara artister. Förövaren en seriemördare. Hjälten var en kvinnlig kriminalinspektör.

Efter bara några timmar körde hon fast. Trots att hon visste det mesta om musikbranschen och hade läst flera böcker om seriemördare och naturligtvis hur många polis- och spänningsromaner som helst satt hon där och visste inte hur hon skulle komma vidare efter det första mordet. Den svenska kriminalpolisen, dess olika rotlar och sättet att kommunicera sinsemellan var för henne som ett svart hål.

Hon vägrade det lättköpta konceptet att avfärda polisen som en samling okunniga idioter och låta en gammal gumma, en småbarnsmamma eller en pensionerad kommissarie lösa gåtan när de inte snöt ungar, bevistade PRO-möten, eller satt vid köksbordet stirrande på en äggfläck och plötsligt visste alla svar.

Envis och metodisk

När Ann-Christine bestämmer sig för att genomföra ett projekt lämnar hon ingenting åt slumpen.

Jag utnämndes till hennes mentor och fick i uppdrag att via mina kontakter inom rättsväsendet, se till att hon kunde göra de intervjuer som var nödvändiga för att beskriva polisens arbete korrekt. Musikbranschen behövde jag inte oroa mig för. Där var hon på sin mammas gata.

Första intervjun var med en kriminalinspektör på utredningsroteln.

Med bandspelare och anteckningsblock slog hon sig ner mitt emot en välklädd man i femtioårsåldern. Han tittade lite avvaktande på oss. Såg lite ut som om han ångrade att han bjudit in oss.

Jag vet inte om Ann-Christine hade planerat hur hon skulle ställa första frågan eller om hon medvetet försökte lösa spänningen, för plötsligt sa hon ”Äter ni munkar”?

Därmed var isen bruten.

Den välklädde kriminalinspektören svarade uttömmande på alla hennes frågor. Han berättade om utredningar och gav oss namn på vilka han tyckte att vi skulle kontakta får att komma vidare.

Betade av allt

Det visade sig vara en hel del. Under några månader betade vi av hela rättsmaskineriet. Vi besökte Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) i Linköping, Nationella insatsstyrkan, Rättspsykiatriska kliniken i Huddinge, Rättsmedicinska institutet i Solna, Försvarsstaben, Helikopterdivisionen i Tullinge och samtliga avdelningar inom stockholmspolisen.

Vi fick till och med bevista en utskrivninsprövning av en patient, dömd till sluten psykiatrisk vård. Allt för att boken – som kom att heta Döden är en schlager – skulle vara sann när det gällde rättsapparaten.

Ann-Christine beställde böcker och filmer om seriemördare från USA.

Hon anlitade mig som chaufför att köra mördarens väg till och från brottsplatserna samt sparkade upp mig mitt i natten vid några tillfällen för hon ville ha skjuts till någon gata eller stadsdel för att ”känna in” miljön när det var mörkt.

Det var en otroligt spännande och lärorik period. Och rolig. Mellan intervjuerna växte boken fram.

Jag hade privilegiet att få vara med från böljan. Att läsa varje sida så fort den var skriven. Att få agera bollplank.

Lämna synpunkter på materialet.

Självklart gjorde hon många fel under arbetets gång – vilken författare gör inte det men kom för det mesta själv på bristerna.

Obducerades levande

Vid ett tillfälle lät hon obducera ett offer som ännu inte blivit mördad.

Efter hand som alla pusselbitar föll på plats häpnade jag över kvaliteten på språket, dialogerna, miljöbeskrivningarna och personerna.

Jag var inte förvånad över språkvalet eller de korrekta beskrivningarna. Det visste jag att hon var bra på.

Nej, det som till en början förvånade mig och sedermera gladde mig, var att hon lyckades göra spännande litteratur av torra fakta och att hon hittade det som är så nödvändigt för en författare. Ett eget språk. Ett eget sätt att skriva.

Efter dryga två års arbete med materialinsamling och skrivande fanns nästan fem hundra sidor ond, bråd, död dokumenterat i hennes dator och på en tjock bunt papper. Hon var inte nöjd.

”Det är för mycket dödkött” (obs vitsen).

När hon började ökenvandringen från förlag till förlag i slutet av 2004 var omfånget fyrahundra sidor. Första förlaget som fick boken till läsning var Forum. Där tog det tvärstopp. Efter en vecka kom beskedet.

Kort ökenvandring

”Vi vill gärna ge ut din bok”.

Den artonde maj i år låg den på bokhandelsdiskarna. Tillåt mig att citera några omdömen: ”Vilken start på en deckarkarriär!” (Monica Bengtsson, Smålänningen). ”En klockren hit med Döden är en schlager” (Andres Merelaid, Eskilstuna-Kuriren).

Jag vill inte föregripa framtiden, men jag är fullständigt övertygad om att Ann-Christine Bärnsten kommer att skriva många polisromaner i sitt liv.

Hon är ju fortfarande bara barnet med sina förtiosju år.

Förresten har hon redan fått kontrakt på nästa bok Gröna Villan, och är i full fart med en världsomspännande materialinsamling. I augusti har hon inbokade besök hos Interpol i Lyon och FBI i Washington, USA.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22