Mister Johnston McCulley pulp writer som skapade Zorro

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-2, Artikel

Av GÖSTA GILLBERG

Zorro, Räven, red över den vita duken i ett 25-tal filmer och kanske lika många TV-serier. Vem var han? Jan Broberg vill mena att han var en blandning av Joaquin Murieta och Robin Hood. Må så vara. Just nu gäller det: Vem var hans ”far” och upphov.

Så här gick det till, Johnson och McCulley journalist och pulp writer, föddes i Ontario1883. Inte i Kanada utan i Illinois. Han hankade sig fram i New York på enkla kriminal- och westernnoveller och så slog det till. 1919 skrev han en följetong: The Curse of Capistrano där huvudpersonen var dels en läspande löjlig överklassvekling i det rika Kalifornienskiktet, dels en svartklädd, maskerad ryttare som räddade kuvade personer undan grymma makthavare. Hans kännetecken var au han med värjan ”skrev” ett Z på sina offer.

Romanen sålde i många länder

Zorro blev snabbt populär och redan 1920 hade Fred Niblo, en av de så kallat stora regissörerna i Hollywood, och Douglas Fairbanks filmen Zorros märke klar. Det var en film som passade den leende Douglas perfekt. Femte och sista aktens uppgörelse med banditerna har en njutbar akrobatisk koreografi.

McCulleys lycka var gjord. Han fick sålda sina enkla kriminal- och westernnoveller och -romaner utan besvär. 1924 lät han ge ut sin följetong under namnet Zorros märke och den romanen såldes, jag vet inte i hur många länder,

McCulley hamnade naturligtvis i Hollywood och författade en massa manus, bland annat till Gene Autry- och Hopalong Cassidy-filmer. Och han fortsatte att skriva synnerligen enkla westerns kriminalhistorier. Hans deckare, om man kan kriminalhistorier. Hans deckare, om man kan kalla dem så, handlade mest om personer på gränsen mellan det lagliga och olagliga som hämnades tidigare oförrätter eller Robin Hoodkaraktärer som tar lagen i egna händer. De senare har (givetvis?) publikfriande namn – The Crimson Clown, The Black Star och liknande. En av hans westerns (Canyon of Peril) har det intressanta uppslaget med en ganska oerfaren sheriff som på grund av en hård snövinter blir instängd i en litet samhälle i en canyon tillsammans med de bovar han jagar. En idé som (ännu bättre) behandlats av Wayne D. Overholser i Beyond the Pass (under pseudonymen Lee Leighton).

McCulley skapade även en ganska roande figur som kallades Thubway Tham, en läspande, problemlösande ficktjuv som tyvärr numera bara återfinnes i gamla exemplar av Ellery Queen’s Mystery Magazine. Tror jag.

På svenska har jag bara (förutom Zorro) funnit McCulley i diverse Detektivmagasinet, (se Ivan Hedman och Wopenkas Smekmånad… ) Det är så kallat bearbetade novelletter:

Mannen utan ansikte

Svarta kåpan går igen

I skallerormens tecken

De fyras ranchkrig

Paradis för mördare

McCulley dog 1958.

Och så kommer jag in på mina vanliga bibanor. Det går tydligen aldrig att renodla någonting.

Filmen Zorros märke följdes 1924 av Don Q. Zorros son (med bland andra Warner Oland, svensken som spelade kinesdetektiven Charlie Chan och många andra orientaler). Här hade Douglas Fairbanks både rollen som Zorro och Zorros son och kanske mest sitt leende själv. Det är en akrobatisk (vad annars) spännande äventyrshistoria med fäktande far och son. Det intressanta är kanske att Don Q inte är McCulleys ”uppfinning” utan att han har kreerats av Hesketh Prichard, ni vet(?) han som skrev om November Joe, Skogarnas detektiv. Prichards Don Q härjar i ett flertal böcker i Spanien och följaktligen sänds McCulleys Zorroson till Spanien för att ta en äkta kastiliansk uppfostran och (i filmen) förälska sig i Mary Aster (hon som var mörderskan i Hustons Riddarfalken från Malta – varför kan jag inte hålla mig till sak?).

Varför heter de så konstigt?

In på nästa bibana: Varför var det så populärt med egendomliga epitet på egendomliga figurer? McCulleys The Crimson Clown? Varför var han utklädd till en narr i röda kläder, kläder som till exempel inte hindrade honom från att simma över en stor sjö? McCulleys The Black Star, en man i lätt åtsittande kåpa med en smal skåra i tyget för mun och två andra skåror för ögonen.

Herman Landons The Grey Phantom, en moderna tiders Robin Hood som bland annat (naturligtvis) misstänks för mord. På lediga stunder odlar han orkidéer cirka 20 år före Nero Wolfe.

Frank L. Packards The Grey Seal, som jag länge inte visste om det handlade om Den grå sälen eller Det grå sigillet. Jag vet det fortfarande inte. En studie i Jimmie Dales äventyr fordras.

Baronessan Orczys The Scarlet Pimpernel. Ja, de måste väl lämna något tecken efter sig. Liksom Zorros Z.

Bruce Graemes Blackshirt. Ja, ja, han var ju svartklädd som alla (?) andra gentlemannatjuvar. Och alla de andra i Graemes familj. Monsieur Blackshirt, till exempel, av David Graeme, vem det nu var i familjen (ironiskt ha, ha). Men han förekom för några århundraden sedan.

När jag tänker efter var det nog bara diverse Robin Hoodar som hade dylika epitet. Hur var det med Wyndham Martins Anthony Trent? Kallades han någonting annat?

Fanns han – eller hur var det?

Och nu för att återkomma till Joaquin Murieta. Denne var en bandit som man inte vet om han har förekommit eller om han var fem stycken. Han uppfanns (kanske) av en kvarts- eller åttondelsindian som hette John Rollin Ridge, som i mitten av 1800-talet befann sig i Kalifornien och var i behov av pengar. Så varför inte skriva en dime novel? Det blev en bloddrypande roman om den illa behandlade mexikanen Joaquin och hans kumpan Trefinger-Jack.

Under guldruschens glada dagar drogs naturligtvis en mängd banditer till Kalifornien och en stor del av dem kallades Joaquin och de var mexikaner. Det framkom att fem av dem hade efternamn som Carillo, Valenzuela, Bouillier eller  Botilleras. Murieta, som ibland fick heta Murrieta, och Ocomoreña, vilken sistnämnde Ridge döpte om till O’Comorenia. Vare sig Joaquin var en eller flera verkade det som han fanns överallt och så småningom utlovades en belöning på 5000 dollar för hans gripande, död eller levande. Det blev en väldigt jagande över hela Kalifornien. Ett uppbåd kom på en grupp mexikaner och skottlossning uppstod. En man som påstod sig vara mexikanernas ledare dödades.

En annan flydde svårt sårad och dog under flykten. Han skall ha varit en efterlyst bandit som kallades Trefinger-Jack. Två andra greps varav en lyckades dränka sig på vägen till fängelset medan den andre överlämnades till sheriffen och ”befriades” av mobben och hängdes. Trefinger Jacks huvud var skadat till oigenkännlighet varför hans ena hand amputerades och lades i sprit.

Mannen som påstått sig vara ledaren miste huvudet som likaledes lades i sprit. Händelserna hamnade naturligtvis i tidningarna som berättade att Joaquin var död. Något efternamn förekom inte och så uppstod legenden.

Efter John Rollin Ridge var det många som skrev om Joaquin Murieta. Mer eller mindre blodigt. En av de värsta, höll jag på att säga, var Walter Noble Burns. Han kom ett 80-tal år efter Joaquins härjande ut med boken The Robin Hood of El Dorado. Att han visste: hur en slipsten skall dras hade han visat i The Saga of Billy the Kid, en nog så osann biografi om William Antrim, William Bonney, Henry McCarty eller vad han nu hette.

Hollywood köpte boken som filmades med Warner Baxter i huvudrollen, en spännande och falsk film som gjorde starkt intryck på åtminstone en ung tonåring i mitten av 30-talet. Ja, så långt – och mycket, mycket längre – kan man komma när man sitter sig för att skriva om Zorros far.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22