Minnen från London-OS – för 64 år sedan

Jul 25th, 2012 | By | Category: 2012-07 juli, Artikel

Affischen för London-OS 1948Nu börjar OS i London. JEAN BOLINDER minns förra gången OS spelades där

London-OS 2012 får mig att minnas London-OS 1948 – för 64 år sedan. Nu är jag 76, då var jag 12. Det var en helt annan tid än den som råder nu. Då var alla amatörer och hade civila jobb. När Sverige tog guld i fotboll fredagen den 13 augusti (guldlaget på bilden nedan), begrundade jag detta i gårdens isdös. I dag finns frysar och kylskåp. Då fick vi på vintern såga ut is från ån och lägga blocken i en isstack där de täcktes av sågspån för att inte smälta. Sedan togs de till en islår i källaren och där höll de maten kall.

– Detta är så stort att jag aldrig mera får uppleva det! tänkte 12-åringen där han satt i isstacken och silade sågspån mellan fingrarna.

Sant är att svensk fotboll aldrig sedan vunnit ett så stort evenemang. I VM 1958 blev vi tvåa, men förlorade stort i finalmatchen mot Brasilien. Tänker jag tillbaka på mitt livs idrottsintryck så var Ingos VM 1959 större, men därnäst är fotbollsguldet fortfarande störst.

Svenska guldlaget i fotboll 1948Enorma triumfel
Över huvud taget firade det av Andra Världskriget skonade Sverige enorma triumfer. I manlig friidrott kom vi t ex sammanlagt tvåa efter USA. Vi tog fem guld, 3 silver och 4 brons!

Gulden erövrades på 1500 m, 3000 m hinder, tresteg och gång 10 och 50 km. På 1500 m vann Gävlebrandmannen Henry Eriksson (bilden nedan) över landsmannen och favoriten Lennart Strand. Denna seger är unik – det är hittills enda gången som en svensk segrat i en slätloppsfinal i OS.

Henry Eriksson 1947Sverige vann dubbelt och jag minns att man i radio fyndigt spelade Frans Lehárs smäktande vals “Guld och silver”. Tredje svensken Sågmyra-Bergqvist blev femma och bad – även det i radion – svenska folket om ursäkt för att han svikit! Det skulle ha varit nu det. Femma i OS i dag är snudd på en bragdmedalj.

På 3000 m hinder vann Sverige alla medaljerna genom Tore Sjöstrand, Erik Elmsäter och Göte Hagström.

Ledde gjorde länge fransmannen Pujazon som i Oslo 1946 blivit europamästare före Elmsäter och Sjöstrand. Men fransmannen fick nu håll och måste bryta loppet. Erik Elmsäter hade det inofficiella världsrekordet – han var ensam om att ha sprungit under nio minuter: 8.59,6. Tore Sjöstrand vann nu på 9.04,6. Som ett mått på hur idrotten utvecklas kan nämnas att då Anders Gärderud vann på nytt världsrekord i OS 1976 var det 8.08,02. Även denna tid har i dag, 36 år senare, kraftigt passerats!

Största friidrottsbragden
Största svenska friidrottsbragen tycker jag att trestegshopparen Arne Åhman från Nordingrå (bilden)Arne Åhman stod för. Man hoppade i bokstavsordning och “Å” blev i England “A” så “Ahman” fick hoppa först av alla. I sitt livs viktigaste hopp, nådde han nya svenska rekordlängden 15,40. Detta resultat förlamade övriga tävlande och svensken tog guldet. I hela sitt liv hoppade han sedan aldrig längre, det säger mycket om vilken bragd det var.

I gång 10 km vann John Mikaelsson, kallad “Mix” – 34-årig metallarbetare från Örlogsvarvet i Stockholm. Tvåa blev också en svensk, Ingemar Johansson. Han var tio år yngre än Mix och tippades vinna i Helsingfors, men så blev det inte. Mikaelsson vann då igen! Världsrekord på sträckan hade sedan 1945 svensken Verner Hardmo. Han var med i London men diskades för oren gång.

Gång 50 km togs hem av en annan svensk, John Ljunggren från Värnamo. Han tog sedan brons 1956 och silver 1960.

Rune LarssonFörsta rekordet
Det första olympiska rekordet i London sattes av en svensk, folkskolläraren Rune Larsson (bilden). Han sprang i semifinalen 400 meter häck på nya svenska rekordet 51,9. I finalen fick han oturligt nog ytterbana men spurtade sig till ett brons. Samma valör var det på den medalj som Ann-Britt Leyman (bilden nedan) hoppade sig till i längd med 5.57.5. Svenskt rekord det också!

Holländska tvåbarnsmamman Fanny Blankers-Koen Ann-Britt Leymanhade världsrekorden både i längd (6.25) och höjd (1.71) men startade inte i någon av dessa grenar. Ändå vann hon 4 guld: 100 m, 200 m, 80 m häck (världsrekord) och stafett. En sådan otrolig bredd! Synd att det inte fanns sjukamp för kvinnor.

När Fanny Blankers-Koen vunnit 200 m med åtta meters försprång kom en liten dotter in på banan med en bukett lika stor som hon själv. Holländskan fick rädda sitt barn från att bli påsprunget av konkurrenterna.

En annan mor som på banan tog hand om sitt barn, var modern till 17-årige tiokampssegraren Bob Mathias. Hon kramade honom och sade: “Well done, son!” och han svarade: “Jag är bara lite trött mamma!” 3 månader innan OS hade han inte ens hört talas om tiokamp!

Faktiskt har jag sett fenomenet Bob Mathias, när han tävlade i Linköping. Han upprepade OS-segern i Helsingfors 1952, satte tre världsrekord och vann alla de elva tiokamper han ställde upp i. Därpå blev han kongressman i fyra perioder och lade bl a fram lagförslag som gav bättre villkor för amatöridrotten i USA. Han avled 2006, 75 år gammal.

Tiokampare
På 14:e plats i London-tiokampen kom den mycket unge svensken Kjell Tånnander, som jag numera har den stora glädjen räkna bland mina vänner. Han tog sedan SM 1949 och 1951 samt brons i EM 1950. I OS 1952 blev han sjua.

Inspirationskälla
London-OS blev en stark inspirationskälla för mig. I gymnasiet var jag därför en mycket entusiastisk tiokampare. Det händer att Kjell Tånnander frågar om mina resultat. Det har jag aldrig svarat på …

Sommar-OlympiaOlympiaalbum och idrottslexikon
Efter spelen gav Åhlén & Åkerlund ut ett album “Sommar-Olympia London 1948” som mina föräldrar gav mig och som jag i stort läste till dess att jag kunde resultaten utantill. Givetvis var albumet inte bara en inspirationskälla för mitt eget idrottande utan också något som bidrog till att jag i flera år arbetade fram Libers idrottslexikon i tre band och med ca 60 000 resultat.

“Böcker av detta slag har sitt värde icke blott när de utkommer utan långa tider efteråt. Kanske mest då” skrev Dagens Nyheters sportchef Rudolf Eklöw profetiskt om OS-häftet.

Albumet “Sommar-Olympia” kostade 3.25, var författat av Tore Nilsson m fl, fotograferat av Erik Collin och hade teckningar av berömde Rit-Ola. På omslaget, vilket verkade handmålat, fick centertanken Gunnar Nordahl (?) en spark i skrevet av en motståndare (korean?).

Det tidstypiska slår mig i ögonen när jag nu läser om häftet. Ras och kön betonas. På 100 m kämpade svart mot vitt – “färgade fenomen mot vita ‘hopp’ “. Rubriken på 200 m var “Vitt slog svart” och när det gällde 400 m berättades om “negrerna” Wint och McKenley. I simning stod “Pinuppor på prispallen” och om dubbelsegraren i simhopp Vicki Draves skriver man “OJ! OJ! OJ! Vilken flicka!” Och i en bildtext står” “AHAAAAA! Inte undra på att simmarfader Erik Bergvall blir förbluffad. Hon som kommer är olympiska simdrottningen, vackra Ann Curtis.”

Klassgränser
1948 var det även i sportens värld skarpa klassgränser. Det gällde att “veta sin plats”. Rit-Ola tyckte att det var “en av de stora sketcherna” när den färgade USA-sprintern Barney Ewell “faderligt klappade Edström på axeln vid prisutdelningen. Wembley höll på att spricka av skratt. Undrar vad Edström tänkte …”. Sigfrid Edström hade bl a varit VD för ASEA och var 1948 president i Internationella olympiska kommittén. Det ansågs inte passande att en “neger” tog sig sådana friheter med en höjdare som Edström …

I albumet presenteras det svenska guldlaget i dressyrridning. Men senare diskades detta för att en av ryttarna inte var “officer och gentleman”. Gehnäll Persson var “bara” sergeant. Ett “vansinnigt beslut” kommenterade jag i Liberlexikonet.

I brottningens fria stil tog vi sex medaljer om än ingen i guld. I grekisk-romerska stil vann Kurt Petesén, Gustaf Freij, Gösta Andersson, Axel Grönberg och Karl-Erik Nilsson. Den suveräne kanotisten Gert Fredriksson vann både 1000 m och 10 000 m. Paren Berglund-Klingström och Åkerlund-Wetterström tog också kanotguld.

Konstolympiad
Ett guld blev det även i den egendomliga “Konstolympiad” som också hölls. Gustaf Nordahl hade skulpterat ett naket ungt par och döpt dem till “Hyllning till Ling” (bild i Wikipedia: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/a/a5/Gustav_Nordahl_Hommage_to_Ling.JPG/250px-Gustav_Nordahl_Hommage_to_Ling.JPG). O Ahlberg fick inget pris för sin Gunder Häggliknande “Olympisk löpare”. “Borde statyn ha diskats?” skämtade man i albumet.

Wille GrutSom “Olympiadens störste segrare” betecknades svensken William Grut (bilden) som överlägset vann Modern femkamp efter grensegrar i ridning, fäktning och simning. Han var son till skaparen av Stockholms Stadion Torben Grut. I engelska Punch jämfördes han med “Fången på Zenda” och i konkurrens med 1948 års alla bragdmän vann han Svenska Dagbladets bragdmedalj. Utan tvekan är han en av de största svenska idrottarna genom tiderna.

Fotbollslaget började med att slå Österrike med 3-0. Sedan blev det Korea med hela 12-0, Danmark med 4-2 och final mot Jugoslavien med 3-1.

Ledda av Putte Kock och tränaren George Raynor spelade legendarerna med tre bröder Nordahl (Gunnar, Bertil och Knut), Börje Leander, Erik Nilsson, Bian Rosengren, Sune Andersson, Kjell Rosén, Gunnar Gren, Garvis Carlsson och Nils Liedholm.

I dag är de alla döda, liksom målvakten Torsten Lindberg som var 92 när han som den siste i guldlaget gick ur tiden 2009.

När man frågade Putte Kock om ett världslag, svarade han “Elva Nisse Liedholm.” “Men i mål kan han väl inte stå?” “Gör detsamma, har jag bara tio Nisse Liedholm framför så gör det inget!”

Sverige tvåa
I sammandraget för London 1948 blev Sverige två efter USA med 17 (16) guld, 11 silver och 17 brons. Jag tror inte man magiskt behöver kunna se in i framtiden för att spå att fullt så bra kommer det inte att gå i London 2012 …

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22