Minette Walters: Jag började skriva för att få betalt för mina lögnaktigheter

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-3, Artikel

Av ROLF NILSÉN

Namnet är Minette Walters och hon är påfallande engelsk till hela sin slanka, liksom lagom vindblåst rufsiga och rustikt effektiva uppenbarelse.

Hon är mycket charmig. Den lilla knappt märkbara läspning som hon är försedd med ökar definitivt bara på det intrycket.

Och absolut ingenting i hennes yttre avslöjar att Minette Walters också är en beslutsamt moralisk person. Åtminstone i sina hittills fyra kriminalromaner, som har sopat hem det mesta tänkbara inom avdelningen deckarpris och som har en helt skruvstädsliknande effekt på sina många läsare.

Kort sagt: man släpper inte gärna Minette Walters böcker innan man är klar med dem.

Hittills har Iskällaren och Skulptrisen översatts av Bonniers. The Scold’s Bridle kommer till våren och den i England utkomna The Dark Room är på ingång även den.

Minette Walters är alltså En Mycket Framgångsrik Deckarförfattare. Och hur blev det nu på det sättet undrar jag när vi träffas.

– Enkelt: fråga min mamma och hon ska berätta för er att jag började ljuga för att få uppmärksamhet redan när jag bara var tre år gammal. I vuxen ålder blev jag veckotidningsjournalist och det var bara att fortsätta med ljugandet. Fast då med den väsentliga skillnaden att jag fick bra betalt för det, säger Minette Walters med ett ljuvt leende och kryper upp i hotellrumssoffan samt lyckas obesvärat se ut som om hon bott åtminstone ett halvår i just det här hotellrummet.

Började som brödskrivare

Minette Walters är 46 år och hon hade varit hemmamamma med sina två pojkar i sju år, innan hon började pröva sina färdigheter som deckarförfattare.

Hon lärde sig skrivandets hantverk genom att spotta fram så kallade True Life Romances (ungefärligen den engelska motsvarigheten till gamla beprövade Mitt livs novell).

– Det var kanske inte så direkt kreativt tillfredställande, men jag fick 70 pund per styck och krängde man ur sig tio stycken bidrag på sju dagar så betydde det en del sköna slantar, konstaterar Minette Walters sakligt. Därefter befordrades jag och fick börja skriva romanser förlagda till sjukhusmiljö. Jag skrev själv och var också redaktör, vilket innebar att jag skulle välja ut de bidrag som skulle publiceras i den pocketbokserie som förlaget höll sig med. Det innebar att jag skulle läsa 400 noveller i månaden, för att kunna vaska fram åtta stycken någorlunda godtagbara. Ett ibland nog så krävande jobb!

– Fast jag tyckte faktiskt ändå att det här var ganska roligt. Men förmodligen skulle jag väl ha storknat alldeles om jag tvingats hålla på med det alltför länge.

Minette Walters spinner nu som en katt och berättar att hon också ägnat sig åt att skriva historiska billighetsböcker. Med frikostiga inslag av lagom pryd sex i intrigerna.

– Och nej, nej, nej! Jag avslöjar inte vad de här böckerna hette eller under vilka pseudonymer (hela tio stycken!) som jag skrev dem! Det är preskriberade skrivarsynder och för övrigt så slutade jag med dem 1979, i samband med mitt giftermål.

Tyst i sju år

Därefter skrev Minette Walters ingenting alls på sju år. Sedan fick hon idén till Iskällaren, som utkom 1992 och belönades med det prestigefyllda litterära priset John Creasy Award. 1993 kom Skulptrisen, som i USA fick Edgar Allan Poe Award.

1994 var det dags för The Scold’s Bridle, som tilldelades en Gold Dagger av engelska Crime Writer’s Association.

Och för en liten tid sedan kom så The Dark Room, som åtminstone inte när denna artikel skrevs ännu hade behängts med någon lämplig prisutmärkelse.

– Och jag som inte ens visste att man kunde vinna priser för kriminalromaner, säger Minette Walters. Men det gör jag ju nu…

I sina böcker håller hon sig med kvinnliga huvudpersoner. Hon har dock inte någon lust att använda sig av ständigt samma personer, eftersom hon befarar att detta snabbt skulle tråka ut henne.

Och eftersom hennes intriger känns som så extremt vältrimmade; där varje mening för handlingen framåt, undrar jag om hon planerar det hon ska skriva långt i förväg?

– Snarare inte alls, svarar hon överraskande. Jag försökte med det, men det projektet säckade ihop ganska direkt. Nu är en stor del av mysteriet hur intrigen utvecklar sig under skrivandets gång. Varje bok tar mig ungefär ett år att skriva. Och det är faktiskt sant att inte ens jag själv känner till vem som är mördaren när jag börjar arbetet. Jag brukar använda mig av en grupp på åtta personer och någon av dem är det ju.

– Men jag inte vem, förrän jag kommit till kanske drygt hälften av boken.

Sonen förbjöds läsa mamma

Minette Walters är mor till två pojkar; Raymond, 15 och Philip, 13, som i god engelsk tradition studerar på internatskola och endast är hemma i Romsey, Hampshire, på helgerna och under skolloven.

– De vill bägge två bli författare, säger Minette Wallers med moderlig stolthet. Den äldre pojken tyckte att mina böcker var lite väl hårdföra när han läste dem. Men gav mig till sist ändå nådigt sitt erkännande. Den yngre pojken ertappades av sin husmor på skolan när han läste The Scold’s Bridle och hon beslagtog den, eftersom hon ansåg den som alltför uppjagande för en pojke i de yngre tonåren.

– När han påpekade att det faktiskt var hans mamma som hade skrivit boken tittade bara husmor myndigt på honom och sa att det verkligen inte hade någon som helst betydelse. Han fick i alla fall inte lov att läsa den!

En Scold’s Bridle är ett medeltida munlås, som användes av den tidens herrar när de ville få tyst på sina kvinnor. En slags krona med ett lås över munnen, där en järnbit trycks ner över tungan. I Minette Walters roman hittas en kvinna död med just en sådan attrapp över sitt huvud. När boken kommer i svensk översättning blir den titeln Blomsterkronan, vilket inte har ett dyft att göra med ursprungstiteln.

Givetvis har Minette Walters fått frågan förut. Men jag ställer den plikttroget till henne ändå. Varför är kvinnor så vådligt bra på att fläta ihop kriminella intriger? Och engelska kvinnor kanske i synnerhet.

– För all vi alla i hemlighet vill mörda de män som vi är gifta med, skrattar Minette Walters maliciöst. Nej, men för att svara väldigt generellt på din fråga så är vi kvinnor eventuellt lite mera analytiskt begåvade än ni män. Men det är omöjligt att veta varför det är så många kvinnor som lyckas skriva bra kriminalromaner.

Verkliga bakgrundsbovar

I Winchester, Hampshire, sitter en viss Rosemary West i källarvåningen i stadsfängelset. Denna 41åriga åttabarnsmor dömdes nyligen till livstids fängelse för de mord och sexuella övergrepp som hon under en följd av år begått tillsammans med sin nu avlidne make.

– Jag har ju henne alldeles i närheten av där jag bor, förklarar Minette Walters. I grannstaden bara. Och jag har faktiskt funderat på att försöka få en intervju med henne.

Så vem vet: kanske uppenbarar sig en kvinnlig massmördare så småningom i någon kommande roman av Minette Walters. Och fogar sig till det galleri av ruskiga personer som hon redan har knådat fram.

Exempelvis den livstidsdömda Olive Martin i Skulptrisen, en groteskt fet kvinna som erkänt det fruktansvärda dubbelmordet på sin mor och syster – men som kanske ändå trots allt är oskyldig.

Skulptrisen har nyligen spelats in för engelsk TV, med Pauline Quirke i rollen som Olive Martin och Caroline Goodall i rollen som journalisten Roz Leigh som intresserar sig för den isolerade kvinnans belägenhet.

– Den verkar skrämmande bra, säger Minette Walters lyckligt om filmen som just visats i engelsk TV. Det är bara att nära en stilla förhoppning att någon svensk TV-kanal också inhandlar den.

Och när Minette Walters sedan väl har fått deklarera att det hon själv ser som sin allra bästa egenskap är hennes fördomsfrihet, ber jag henne att sätta ihop en lista över de böcker om hon själv tycker är de mest spännande som någonsin har skrivits. Hon, om någon, borde väl ha talang för en sådan uppgift.

Och då blev följande lista resultatet:

1: Lagt kort ligger (Brighton Rock): Graham Greene.

2: Rebecca: Daphne Du Maurier.

3: Schakalen: Frederick Forsyth.

4: Hedarnas herre: Ruth Rendell.

5: Den osynlige (Post Mortem): Patricia D. Cornwell.

Läs alltså och begrunda – både det som Minette Walters har skrivit själv och det som hon rekommenderar.

Det är det garanterat väl värt!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22