Mickey Spillane död: Tuffing som skrev stenhårt och enbart för pengar

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Artikel

AV Kjell E. Genberg

Mickey Spillane är död. Han avled 17 juli, 88 år gammal. Denne författare var en hårding. En liten, kompakt byggd man med axelvadd i kavajen och marinkårsfrisyr. Ett Jehovas vittne med en stentuff litterär stil och en enda drivkraft – att skriva för pengar.

– Vad bryr jag mig om kritiker! Inte ett skit, vet du. De där grabbarna och tjejerna får ju sina böcker gratis så vad skulle jag ha för anledning att bry mig om dem. Det jag bryr mig om är de som köper mina böcker. Och de gillar dem!

Mickey Spillane talade på det viset. Och om inte världen precis höll tyst när han talade, så köpte den villigt de böcker han knattrat fram på sin gamla skrivmaskin (”Datorer? Vad ska jag med sån skit?”).

Frank Morrison Spillane var innehavare av en sorts durkdriven och energisk charm som var ytterst svår att motstå. Dessutom var han mycket motsägelsefull.

– Vad jag säger vid en intervju förtjänar att komma in i tidningen, deklarerade Spillane ofta och poängterade att Off the Record inte var något han brydde sig om.

Hatad av förståsigpåarna

Han var mannen som hatades av litterära förståsigpåare, men hans böcker säljs fortfarande i stora upplagor världen runt. Han skrev ett dussin romaner (den första 1947) om den kompromisslöse privatdetektiven Mike Hammer och dessutom böcker om agenten Tiger Mann förutom andra kriminalromaner och två barnböcker(!).

Han medverkade dessutom som titelrollsinnehavare i en film om Mike Hammer, gjort ytterligare ett par framträdanden och gästspelat i ett avsnitt av TV serien Columbo.

Mellan 1952 och 1962 skrev Mickey Spillane ingenting alls. Under den första av dessa viloperioder ägnade han sig med furiös övertygelse åt att vara ett Jehovas vittne och i slutet av 70-talet förvandlades han till ett mycket välbetald reklampelare för ölet Miller Lite.

– Varför? Jo, för att jag ville det, sade Spillane tvärsäkert. Jag blev ett Jehovas vittne när en kille knackade på min dörr en dag. Det är ju så det går till. Jag bjöd in honom och han började berätta och allt sedan dess har jag varit fast.

Välkänd Tv-profil

Miller Lite-reklamen gjorde Spillane till en välkänd figur i amerikansk TV och andra länder där hans öl säljs och ölreklam är tillåten. Han bar alltid en stor prålig ring från ölföretaget på vänster lillfinger och berättade skrytsamt att Miller Lite är världens näst mest sålda öl – ”det är bara Budweiser som är större och vi har snart sänkt dem också”.

Men så var det då böckerna. Spillane blev under sin hetsiga karriär beskylld för det mesta; från att vara ungdomens förförare och en glorifierare av våld till att predika hat mot kommunister och ha en kvinnosyn värdig en Cro Magnonmänniska.

– Kommunister? Självklart hatar jag dem. Politiskt står jag så långt till höger att jag nästan ramlar ut genom fönstret, brukade han säga. Och kvinnor älskar jag mest för att de är så mjuka. Men de använder mycket toalettpapper och jag har aldrig riktigt lyckats förstå varför.

Spillane var gift tre gånger och fick fyra barn. Senaste frun Jane var med honom när han besökte Bokmässan i Göteborg. Den näst senaste, Sherri, förekom i mycket lättklätt skick på skyddsomslaget till romanen The Erection Set från 1972.

Den före detta Mrs. Spillane har senare trätt fram och talat om att Mickey regelbundet slog henne under deras äktenskap. Om henne brukade Spillane muttra misslynt: – Sherri? Äh, hon!

Vänlig man

Men Mickey Spillane verkade ändå vara en ganska vänlig man. Intrycket var att hans taggiga kantstötthet var en väl inövad image. På senare år sjönk han ibland ihop och sa: ”Jag är bara en gammal gubbe numera”. Då gav han intryck av stubbfriserad teddybjörn. Fast sedan tycktes han ångra sig och menade att ”den ende bra författaren är den som tjänar mycket pengar. Jag är inte författare – jag är skribent” och ”det tar mig ungefär tre veckor att slå ihop en bok men jag kan göra det snabbare om jag behöver pengarna riktigt mycket”. Sådant brukade Spillane säga ofta, ibland med ett skevt lite självironiskt leende. Men han verkade fullständigt ärlig när han utvecklade sin teori om skrivandet som drivkraft.

Inte för mig!

– Konst skriver de som inte har något annat att syssla med, och som önskar att svälta. Jag skriver action för att folk vill ha sånt. Och jag hoppas alltid på dåliga recensioner för då säljer böckerna mycket bättre.

Under många år tilläts inte Mickey Spillane ens att vara medlem i de amerikanska kriminalförfattarnas organisation MWA. Men 1983 förärade föreningen Private Eye Writer’s of America honom sin livstidsplakett och den blev han väldigt stolt över.

– Nu kan de inte strunta i mig längre, sa han och framhöll att ett antal kritiska studier också publicerats om honom och hans böcker.

Visst var Mickey Spillande en berättare. Det är på tiden att erkänna detta faktum nu. Enbart i Sverige har hans böcker sålts i fyra miljoner exemplar och vem – med den rätta åldern inne – minns inte de häftade och ganska dåligt översatta kioskdeckarna i Manhattanserien med de grälla omslagen?

Spillane kom ut i över 30 upplagor hos Manhattan.

– Jag föddes i Brooklyn, New York, och det var ett helvete, berättade Spillane osentimentalt. Men jag växte upp i Elizabeth, New Jersey och det gör mig till bondpojke.

Rock för Sverigebruk

Han flyttade till Murrell’s Inlet i South Carolina där han trivdes med att luffa omkring i fritidskläder. Där är det så varmt att han inte ens behövde köpa överrock. Han blev tvungen att skaffa en när han reste till Göteborg. När orkanen Hugo drabbade South Carolinas kust för några år sedan blåste Spillanes hus och hela hans värdefulla samling av gamla serietidningar och romaner i originalupplagor bort. Samtidigt försvann också manuset till en bok han skrivit. ”Men det störde mig inte så mycket”, skrattade Spillane sorglöst. Han skrev snabbt ihop en ny och tyckte den blev bättre. Fast han tyckte det var synd att hans signerade bok om bärgningen av Vasa försvann samtidigt.

Mickey Spillane var mycket intresserad av marinarkeologi och blev något av en auktoritet på regalskeppet Vasa. När han besökte Stockholm 1973 tog han över mikrofonen från den guide som lotsade honom runt i Vasamuseet med motiveringen att ”han kan ju ingenting”.

En anmärkningsvärd sak med Spillane var att han aldrig svor. I böcker fanns något enstaka ”darn” men inget grövre. Och ”osedliga” beskrivningar saknas.

Mördande moralist

Mickey Spillane var med andra ord moralist. Fast i de tidiga böckerna lät han en person meja ner 150 personer med kulspruta (förlaget prutade senare ner den siffran till 75) och våldet i en av hans sena böcker, Två gånger död, är inte alls så grovt och cyniskt som tidigare.

– Det kan bli en hel del fel ibland, eftersom jag aldrig skriver om mina manus, erkände Spillane en aning generat. Men jag har som regel att första meningen i en bok ska sälja den. Och den sista meningen ska få folk att köpa nästa. Det har fungerat hittills.

Av sina kolleger i deckarbranschen gillade han främst John D MacDonald och talade berömmande också om M. Allan Collins (möjligen för att denne skrivit en välvillig uppsats om Spillane).

Serien blev inte bra

När Spillane var liten grabb dyrkade han Greven av Monte Christo av Alexander Dumas och egentligen var det meningen att Mike Hammer skulle heta Mike Danger och bli en tecknad seriefigur.

Men det blev inte bra och så fick det bli en bok istället.

– Sju av mina böcker hör till dem som har sålts mest i hela världen. Det är bara några kommunister som ligger före mig…

Mike Hammer har blivit film flera gånger. Spillane hade berömmande ord om de flesta skådespelare som försökt personifiera hans hårdhudade hjälte.

– Stacy Keach var en annorlunda Mike i TV versionen. Fast det hade lika gärna kunnat bli Don Stroud som spelade hans poliskompis Pat Chambers. Darren McGavin i den gamla svartvita TV-versionen var helt utmärkt. Armand Assante var också bra. Men jag gillade inte när Ralph Meeker gjorde honom i Kiss Me Deadly från 1955. Den filmen har blivit en kultfavorit men har ingenting med min roman att göra.

Inte särskilt bra

Spillane själv spelade Mike Hammer i The Girl Hunters från 1963. Den skrattar han åt och erkänner att han inte var särskilt bra.

– Men visst finns det en del av Mike Hammer i mig. Jag lyckades få inskrivet i kontraktet att alla mina motspelare skulle vara mindre än jag. Så där såg jag riktigt lång ut!

Som ung jobbade han på cirkus något som han tyckte var hur kul som helst. Men han jobb blev att skriva böcker, att sälja öl och att så fort han hann knacka dörr och prata med folk om Jehovas vittnen.

– Men hjältar dör aldrig! påstod han.

Så Spillane var tydligen ingen hjälte, trots allt.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22