Mera tjafs om kritik: Felsatt komma förstör hela boken

Sep 9th, 2009 | By | Category: 2006-2, Artikel

Av BERTIL FALK

Jag lyssnar dagligdags på radions kulturnytt med recensioner i P1. Det har slagit mig att recensenterna, som ofta är ganska beskäftiga och fixerade vid kändisförfattare och författare som nominerats till ”prestigefyllda priser” (ord förrådet är uselt, tuggas ständigt om och ingår idel formulabundna blomsterspråket) nästan aldrig är helt nöjda.

I formulan ingår uppenbarligen att de stackars recensenterna sällan får hitta en bok eller en film eller ett konstverk som de oförbehållsamt ger sig in för. Alltid finns det något som det ska klagas på.

Visst kan det finnas skäl till kritik men rent allmänt sett borde det vara förskräckligt att aldrig kunna hänge sig åt en berättelse eller ge sig på nåd och onåd inför ett konstverk utan alltid vara tvungen att ha något att klanka på, om det så bara är ett kommatecken eller en färgklick.

Vänd på steken – gå på djupet

Man kan emellertid vända på steken och i stället för att leta fel tillåta texten att gå en på djupet och i salig Thorilds efterföljd inse att saker och ting förvisso inte görs för sina fels och bristers skull utan för sina förtjänsters.

Eller Som Per Olaisen vid något tillfälle konstaterat: gör inte en författare alltid sin bästa och ska författare behöva höra från recensenter: ”Du kan bättre!”

Etter värre är det med recensenter, som i stället för att recensera den text de har till uppgift att läsa talar om för författaren vad hon eller han borde ha skrivit i stället för det som de skrivit. Rent komiskt blir det när recensenter talar om för författare som översatts till svenska vad de borde ha skrivit i stället för det de skrev. Det blir ungefär som en sydsvensk tidnings hotfulla men klassiska löpsedel en gång i tiden med rubriken:

USA – ut ur Vietnam, ANNARS …

Darra månde Pentagon ha gjort! Till sådana recensenter har man god lust att säga: om du läser en bok och får en idé till en annan bok under läsningens gång, så skriv den själv för Guds skull.

Ett annat problemuppstår när människor anmäler sig som recensenter och får sig tillsända böcker som de inte skulle ta i vare sig med eller utan tång om de själva valde. Det säger sig självt att recensionen blir därefter.

Vad går till hjärtat?

En kritiker ska vara kritisk, påpekar någon och det är förvisso sant. Men någon gång tycker jag att även en kritiker bör kunna snubbla över något som går rakt till hjärtat.

Varför är det då så här?

Flera skäl tror jag.

Ett är att formulan ser ut på det viset. Den blivande kritikern har vuxit upp läsandes andras kritik och har lagt märke till att det alltid ska anmärkas på något. Den blivande kritikern suger medvetet eller omedvetet till sig denna formula och trampar vidare i enlighet med det fastställda schemat och den knäsatta attityden.

Ett annat skäl är att den som läser mycket blir blasé. Det gör att exempelvis jag, som sällan går på bio och sällan ser långfilmer hemma, blir utomordentligt förvånad när jag sett en mysig B-film, som får mig att koppla av och kanske fundera en smula i efterhand, men finner att den har blivit totalt nedskriven av vissa kritiker, som naturligtvis har sett filmer så att de står dem upp i halsen.

Jag minns när Stars Wars kom. För mig som gillar rymdopera var det något av en uppenbarelse att se att man äntligen lyckats lösa alla tekniska problem som gjort att tidigare försök i genren blivit enbartlöjeväckande.

Bytte fot

Min gode vän Björn Fremer, som under årens lopp försett mig med ”The New Yorker”, som han varit livslångprenumerant på, sågade filmen innan den kom till Sverige, men sedan läste han någon inträngande amerikansk analys, där det påstods att filmen var en variant av någon av Björns favoritregissörers westernfilmer och då bytte han fot.

Så när filmen kom till Sverige var det annat ljud i den fremerska recensionsskällan.

Jag brukar häckla Björn för detta och han är hederlig nog att medge fakta. Han försvarar sig med att ögonöppnaren gjorde att han såg Stjärnornas krig med nya ögon. Fast var det inte det som han och andra kritiker som spolade filmen borde ha gjort från början? Och så är det nog ofta. Kritiker har förhållningssätt och infallsvinklar som är ensidiga och gör dem blinda.

Samma text, olika förhållningssätt

Sanningen är som jag tidigare påpekat den, att en och samma människa förhåller sig på olika sätt till en och samma text, för att nu tala om texter, vid olika skeden i livet. Den där boken som fick en att frossa i äventyr vid tolv års ålder upplevs som barnslig och primitiv i 20-årsåldern, men återupptäcks kanske igen vid 50-årsåldern.

Vid vilken läsning har man rätt?

James Joyce och Virginia Woolf kan te sig som oöverstigliga hinder vid 15-årsåldern, som nödvändig läsning utan entusiasm för att kunna hävda sig intellektuellt i meningslösa sociala sammanhang vid 20-årsåldern, men som rena uppenbarelser vid 40-årsåldern.

Kasta ut barnet med badvattnet

Min första attack mot den där fransmannen med madeleinekaka doppad i lindblomsté kom sent i livet, vid 50-årsåldern och misslyckades totalt.

Lagom till pensionen tog jag mig förbi de första sidorna och innan jag visste ordet av var jag fast.

Sens moral: kasta inte ut barnet (= texten) med badvattnet (= vår oförmåga att ta till oss i alla skeden av livet).

Med allt detta för ögonen blir recensioner en oerhört svår och grannlaga uppgift.

Kanske vi behöver mer av anmälare och mindre av kritiker?

Jens Heimdahl har i Minouturen Nr 26-28 skrivit positivt om DAST och i det sammanhanget framhåller han ”den mycket omfattande recensionsavdelningen” som ”en av tidskriftens höjdpunkter” och han menar att det faktum att ”BLM gått i graven gör att dessa sidor, enbart i kraft av sin kvantitet, tillhör dagens mest värdefulla sammanställningar av recensioner man finner i svensk litterär press.”

Jag recenserar själv ytterst blygsamt i DAST och bortsett från att DAST:s redaktion som jag sedan ett par år tillbaka INTE tillhör, kan slicka i sig Heimdahls beröm, så ligger Heimdahls iakttagelse enligt min mening i linje med anmälarplikten, att åtminstone i någon mån omtala att saker och ting finns utgivna, en uppgift som kultursidorna sedan länge övergivit för kändisfixering och bästsäljarskval.

Essä = nyhetsfeature?

Det har till och med gått så långt att begreppet essä, som för mig definitionsmässigt (men tydligen felaktigt) alltid haft ett drag av tidlöshet över sig, numera blivit ett kort ersättningsord för nyhetsfeature. Nuet, nyheter och framliden är så fruktansvärt viktigt i vår tid att det förflutna och det tidlösa får stryka på foten.

Olika uppfattningar om saker och tings värde kommer alltid att finnas. Vad som på sikt klarar tidlöshetens nålsöga, oavsett om det skrivna författats som tillfällig underhållning eller från första början har finkulturellt stuk, visar sig med tiden. Det kan som i Aurora Ljungstedts fall gå mer än hundra år av glömska just därför att attityden till hennes genrer inte passade kultursnobbarna i det tongivande etablissemanget.

Sluttjafsat!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22