Mer Critik Öfver Critiker

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-2, Artikel

Av Bertil Falk

”Vem som helst kan kritisera, men vem som helst kan inte skapa”, är ett visdomsord fällt av Gertrude Stein, som själv inte var vem som helst. Man får anta att hennes ord har att göra med att det fanns kritiker som avfärdade hennes nyskapande sätt att jobba med språket. Det där ”En ros är en ros är en ros är en ros”-andet som hon törnrosade bokmarknaden med.

Bråket kring kritikers nedsablande av böcker de ogillar är inget nytt. Föreställningen att kritiserade författare bör hålla tyst kanske uppfattas som en rikslikare av somliga. Även om mången illa tilltygad författare tigit still och knutit näven i kjolfållen eller byxfickan, så har under årtusendenas lopp andra utan att blinka dragit ut i krig mot den förhatlige kritikern.

När upphovet till den moderna komedin, Menandros, för 2300 år sedan ständigt kom tvåa i de redan då ”prestigefyllda” litterära pristävlingarna, som på den tiden dock inte nått samma inflatoriska omfattning som i dag, så frågade han den vinnande kollegan Filemon om denne inte skämdes för att han brukade vinna eftersom Menandros komedier var så mycket bättre.

Menandros hoppade på sin stackars kollega och konkurrent, men det var naturligtvis domarna, kritikerna, som han egentligen siktade på. (Det blev på Menandros komedier som Plautus, Terentius, Moliere, Shakespeare, Holberg etc. byggde sina komedier. Filemon känner vi i stort sett bara till namnet.)

Georg Christoph Lichtenberg (1742-1799) har skrivit följande: ”Till de största upptäckter som det mänskliga förståndet på senare tid råkat göra, hör, enligt min mening, konsten att bedöma böcker utan att ha läst dem” och längre fram konstaterar han något mindre ironiskt att även ”om jag vet att många recensenter inte läser de böcker de så mönstergillt recenserar så inser jag inte vad det kan skada om man läser boken man skall recensera.”

I Sverige var Thomas Thorild (1759-1808) ute redan i början av 1790-talet, då han i En Critik Öfver Critiker (1791) fastslog att en kritiker ska veta vad man ska döma, att vidare var sak ska bedömas efter sin fason (”At taga var sak för hvad den är”) samt att ”Ingenting göres för sina fels skuld, utan för sit värdes skuld.”

Redaktören för Atheneum i England har gjort sig herostratiskt ryktbar, då han spolade Sir Richard Burtons Sindh and the races that inhabit the valley of the Indus (1852), som än i dag används som kompendium av de som studerar ämnet Sindh.

Richard Burton (1821-1890) slog elegant tillbaka i Falconry in the Valley of the Indus (1852 den med). Han hade vistats sju år i Indien som officer, där han umgicks med vanligt folk, lärde sig en hel rad inhemska språk och kallades ”den vite infödingen” av sina officerskamrater. Han kunde alltså med skäl anse sig betydligt kunnigare än skrivbordskritikern hemma i England. I sin motattack, som råkade bli en för eftervärlden kort men viktig självbiografi, klädde Burton av sin kritiker. Denne, som i pluralis majestatis avfärdat Sindh-boken, avfärdades nu själv som en ”kung Vi”, som majestätiskt talat ”från sin passande tron – den fyrbenta stolen.”

Fyra år dessförinnan hade Anne Brontë (1820-1849) på ett betydligt mera hovsamt sätt gått till rätta med sina kritiker i förordet till andra upplagan av The Tenant of Wildfell Hall (Se DAST 3/2002). Hon hade kritiserats för att hon skildrat mannens mänskliga förfall i ett äktenskap.

Författare som känt sig förfördelade har alltså inte tigit still i alla lägen utan slagit tillbaka mot kritiker, som upplevts som orättvisa och okunniga eller rentav ohederliga. Även om de flesta författare sitter stilla i båten hos oss, så finns det undantag och då tänker jag inte främst på den av en slafsig charlatan i branschen förfördelade Björn Ranelid utan på Jean Bolinder, som systematiskt slagit tillbaka mot skändliga recensenter. En sådan är Per Lindh som i Öresunds-Posten påstått att författaren aldrig blivit något ”riktigt stort namn” och att i romanen Martin Luffas hemlighet (2002) ”skiner det igenom en viss bitterhet över detta faktum”. Hur Lindh nu kunde dra den slutsatsen? Jean Bolinder, som långt ifrån att vara bitter är en glad lax (läs I skuggan av Bolinders verkstad) har kontrat med några i sammanhanget väl anbragta frågor:

”Av vilken anledning ska författarens person förringas och hånas? Varför uttala sig om det man uppenbarligen inte vet något om? Vad är meningen med att anmäla en bok om man inte läst den, alternativt inte fattat vad där står?” Och här sätter Bolinder fingret på den ömma punkt som redan Lichtenberg hade noterat. Det är ganska många författare här i landet som upplever att recensenterna inte kan ha läst den bok de recenserar. Man känner ganska lätt igen sådana kritiker. Deras asociala beteende märks på olika sätt. De brukar nöja sig med att använda sig av beskrivningen på bokens baksida och gör påståenden som inte stämmer med innehållet.

Det finns alltså anledningar att granska kritikerna. Inte minst i våra dagar vimlar det av charlataner i branschen. Det är allt från den s.k. kulturradions kommentatorer med deras schablonspäckade språkbruk, där det handlar om ”prestigefyllda priser”, ”läsvärda böcker”, ”trovärdiga berättelser” och andra knäsatta begrepp, ord som de lagt sig till med genom att läsa andra kritiker, till Bibliotekstjänsts många beskäftiga tyckare, en grupp där det finns en och annan som inte ens kan skilja mellan skönlitterära verk och facklitteratur och som för att tala med Thorild inte bedömer ”allt efter sin grad och sin art”.

Redan ordet kritiker gör att man bör vara på sin vakt. Begreppet har en slagsida åt det negativa. Ordet kritik är i sig självt negativt laddat. När det talas om ”god kritik”, så är det motsägelsefullt. Ordets negativa laddning innebär, att den som blir kritiker medvetet eller omedvetet måhända missförstår sin uppgift och tror den är felfinnarens.

Begreppet recensent är mer neutralt. Begreppet anmälare har drag av konsumentupplysning, men det begreppet används knappast i dagens läge, då de skribenter som skriver om kulturfenomen inte sällan vill framhäva sina egna åsikter och göra sig märkvärdiga. Det leder till tarvliga kulturdebatter av en art som gör att begreppet kultiverad i dess dominerande betydelse knappast kan anbringas på den Sven Hedin som rasade mot Strindberg och vice versa, på egotrippade recensenter som recenserar författarnas utseende i stället för deras verk eller på beskäftiga tyckare, som sätter sig på sina höga hästar utifrån högst privata attityder.

Var det inte Finlandias kompositör, som sa att man inte ska bry sig om kritiker, för det har aldrig rests någon staty över någon kritiker? Jo, det var Jean Sibelius och han hade i stort sett rätt, men inte helt. Han kände nog inte till Anthony Boucher, som inte fått en staty reste över sig, men i alla händelser fått en världsdeckarkongress uppkallad efter sig. Bouchercon hålls en gång om året. Anthony Boucher var något så pass sällsynt som en älskad kritiker. Han hade också många järn i elden. Han var operakritiker i New York Times, hade ett eget radioprogram med klassisk musik, skrev science fiction och deckare, var en av initiativtagarna till tidskriften Fantasy & Science Fiction, som alltjämt utkommer och var kritiker i Ellery Queens Mystery Magazine, som också finns kvar.

De flesta kritiker tycks inte ha någon klart uttalad strategi för sin verksamhet. Det hade Anthony Boucher. Den lyder så här: ”Bland alla ytterst olika böcker som buntas samman under ett genrenamn ska jag försöka bedöma var och en rättvist, allt efter vad författaren avsett att skriva och inte efter de preferenser jag personligen har.” Svenska recensenter, inte minst många av de gökar som Bibliotekstjänst håller sig med kör ofta med privata preferenser.

Jag översatte kriminalberättelser av Jack London till novellsamlingen Liv på drift (2003). Den trycktes med stöd från statliga kultur-vad-det-nu-heter. Det var ju bussigt. Den recenserades i Bibliotekstjänst av en Urban Ramstedt. Denne skrev bland annat att berättelserna ”är tyngda av en humorlöshet och en typiserad karaktärsskildring. Författaren drar sig inte för frenologiska iakttagelser.” Enbart detta korta utdrag visar vad för slags tyckare vi har att göra med. Jack Londons avsikt var förvisso inte att fylla sina berättelser med humor. Man kan kritisera en komedi för att den inte är rolig, men Ramstedts anmärkning kommer mig att tänka på Strindberg, som sa något i stil med: ”Man har kritiserat mig för att jag skriver så sorgliga tragedier. Vad fan vill man egentligen ha? Muntra sorgespel?”

Tanken på Strindberg återkommer även med anknytning till frenologin. Inte heller Strindberg drog sig för frenologiska iakttagelser. Liksom inte heller den ovan nämnde Richard Burton eller Jacques Futrelle eller Victoria Benedictsson, för att nämna några författarnamn som kommer för mig när jag skriver dessa rader.

Naturligtvis drog sig inte den tidens författare för frenologiska iakttagelser. Gall och Spurzheim skapade den frenologiska teorin på 1700-talet och fick genast anhängare. När sedan den italienske läkaren Cesare Lombroso (1836-1909) i sina kriminalantropologiska skrifter hävdade att ”förbrytelserna har sin orsak i biologiska egenskaper hos förbrytaren, kännetecknade främst genom kroppsliga egendomligheter hos denne och förvärvade genom direkt arv på degenerativ eller atavistisk grund”, som hans lära sammanfattades 1912 i Nordisk Familjeboks Uggle-upplaga, så försvagades knappast den frenologiska idén. Detta var en på sin tid allmänt accepterad uppfattning ungefär som Freuds teorier på sin tid kom att accepteras i vid kretsar. Aldrig ser man Strindberg kritiserad för hans tidsbundna frenologi. Han är ju nationalskald och ska numera bara högaktningsfullt analyseras, icke kritiseras.

Att utan den minsta reservation nedvärdera gångna tiders författare utifrån sin egen tids föreställningar, åsikter och fördomar är både arrogant och lite tarvligt. Boksamlaren Nisse Scherman har i en artikel i DAST (3/2003) skrivit följande: ”I samlingarna ingår självfallet många gamla böcker, skrivna på ett otidsenligt språk, i många fall med gammal stavning. Det är inte alltid så lätt att tillgodogöra sig dessa texter. Man får träna upp sig och på något sätt försöka läsa igenom tidsperspektivet. När man väl har lärt sig det ökar läsvärdet av de gamla böckerna. Många äldre böcker innehåller också gammeldags, förlegade och ibland rent rasistiska värderingar (utan att för den del var medvetet rasistsiska). T.ex. kan man i en av Frank Hellers romaner läsa: ’Det var ett sådant slag som endast negrer och finländare resa sig efter.’ Självklart är det otänkbart att skriva så i dag, och man kan ju undra vad som är otidsenligt på samma sätt i dagens böcker om hundra år.” Och Nisse Scherman upprepar att för att kunna jämföra författare från olika epoker ”måste man kunna läsa igenom tidsperspektivet”, vilket den ovan citerade Ramstedt uppenbarligen inte kan.

En trägen läsare som deckar- och sf-slukaren Ahrvid Engholm menar till och med att de som inte klarar den saken är diskvalificerade som recensenter. (Jag förstår synpunkten, men i yttrandefrihetens namn måste jag säga att även kritiska oduglingar som Ramstedt ska ha rätt att uttrycka sin åsikt, men de får vara beredda på rejäla mothugg).

Tyvärr ligger det nog i sakens natur att sådana recensenter saknar förmåga att inse sina begränsningar. Men de kanske kan bättra sig? (Vad Frank Heller beträffar vill jag i sammanhanget påpeka att en av hans deckarhjältar är en judisk psykoanalytiker.)

Sedan har vi de kritiker som vänder sig mot tryckfriheten. Så t.ex. har en Mattias Bergman recenserat Björn Ranelids hypade roman Kvinnan är första könet i gratistidningen Stockholm City. Bergman påstår att Ranelid inte älskar läsarna (måste han det?) och utifrån detta obevisade påstående hävdar han vidare, att i så fall hade Ranelid ”inte skrivit den här boken som inte borde ha tryckts.”

Löst utkastade dumheter? Eller menar karln vad han säger? Bergman framtonar i likhet med andra kritiker som leker Goebbels som en beskäftig tyckare, som vill bestämma vad som ska tryckas eller inte. Om det nu är något som en seriös recensent bör avstå från, så är det just att hävda att en bok inte bör tryckas. Vad är det för fel med tryckfriheten och allas rätt till ordet? Även om vi privatim tycker illa om en bok? Andra kanske gillar den.

Och här är vi framme vid varför kritiker som Urban Ramstedt, Mattias Bergman etc. aldrig framstår som någon Anthony Boucher. Redan det faktum att en bok höjs till skyarna aven kritiker, men spolas av en annan kritiker visar att det finns olika uppfattningar ute i samhället. Det gäller också läsarna.

Kritikern är nog bäst när hon eller han fungerar som konsumentupplysare. Recensenten bör inte bara (och här talar jag med Bouchers ord) försöka begripa vad författaren vill med sin bok, utan också försöka bedöma hur författaren lyckats med sin självpåtagna uppgift.

Det gäller, att som Svenska Dagbladetkritikern Magnus Eriksson har sagt för egen del att ”jag ser helt och hållet som min uppgift att vägleda intresserade läsare genom utgivningen på de fält som intresserar mig och där jag förhoppningsvis har något av intresse att säga” och tillägger till detta att han anser att kritikerns uppgift ”är ju att vara en station mellan författaren och läsaren.

Man ska förmedla en så bra läsning som möjligt, ge en tolkning, en värdering men min strävan är att den läsare som inte delar min värdering ändå utifrån min läsning bör kunna avgöra om det är någonting som är intressant.”

Den som saknar Ramstedts och Bergmans privata värderingar har föga eller intet att hämta i deras här citerade recensioner. De är på sin höjd skrivna för åsiktsfränder eller för att skribenterna vill göra sig märkvärdiga. Avsaknaden av upplysningar som gör att bokkonsumenten kan göra egna bedömningar av en bok utifrån deras recensioner är påtaglig.

En annan sjukdom, som många recensenter lider av (för att dölja sin oförmåga eller av ren slöhet?), är att ta fasta på någon detalj som huvudmål för kritiken. Det kan vara en olycklig formulering, ett olyckligt valt ord i en översatt mening eller någon annan petitess. För kritiker som saknar analytisk förmåga och inte har mycket annat att komma med, är denna frestelse att åtminstone visa sig observant, uppenbarligen mycket svår att värja sig mot.

Varför är det på det här sättet? Troligen handlar det om att många kritiker helt enkelt saknar förmåga att möta de krav som man kan ställa på en hederlig recensent. De finner uppgiften lätt. Det är bara att läsa och tycka till. Som om dessa försyndelser inte vore nog, så finns det andra. Det finns kritiker som i stället för att recensera en bok efterlyser sånt som inte står i boken eller hävdar att författaren borde ha skrivit en annan bok.

Ni vet de där med långa pekpinnar som lider av ”Författaren borde i stället ha…”-syndromet. Sådana charlataner bör knäppas på näsan och uppmanas att ägna sig åt den text de fått till uppgift att skriva om samt själva skriva de böcker som de efterlyser, ja, kanske till och med har skrivit men inte hittat någon förläggare till.

Per Olaisen har i Kriminallitteratur pekat på andra avarter i branschen. Jag citerar: ”När en kritiker ska till att näpsa författaren vet man inte riktigt var man ska fasta blicken, så pinsamt känns det. ’X kan bättre än så här’ eller ’X är välkommen tillbaka när han… ’ etc. är ingenting en för fattare ska behöva höra. Antagligen har författaren gjort sitt bästa – gör man inte det varje gång? – och att då få höra att man kan bättre måste närmast kännas som ett slag i ansiktet.” Och Olaisen fastslår också att de ”kritiker som inte motiverar sina åsikter är en stor skara.”

Kravet att skönlitteratur ska vara trovärdig är definitionsmässigt egendomligt eftersom all fiktion är fiktion och inte verklighet. Det gäller även realistisk litteratur. Själva grejen med skönlitteraturen är faktiskt att den inte är fakta. Skönlitteratur är påhitt och inte facklitteratur.

Så här skriver Per Olaisen: ”Overkligt! Utbrister läsaren när Hannibal Leeter härjar på sidorna, eller Kurt Wallander jagar seriemördare i de extremt brottsbelastade trakterna kring Ystad. Bara för att sedan sätta på teven och titta på när två flygplan flyger in i World Trade Center i New York eller höra någon referera den ryske kannibalen Chikatilos olika gärningar.”

Vi står här inför den paradoxala situationen att skönlitteratur, där bara författarens, läsarens och kritikerns tillgång till eller brist på fantasi begränsar vad som kan upplevas som trovärdigt, beskylls för att vara overklig och icke trovärdig, samtidigt som långt mer otroliga verkligheter formligen skriker oss i ansiktet i nyhetsströmmen.

En seriös recensent som Bengt Eriksson menar att det inte går att svara på vad som är trovärdigt. ”Det kan vara den mest fantastiska sak”, menar han, ”men man litar på det ändå på något sätt. En annan gång kan det vara något väldigt realistiskt. Sedan kan det vara en bok som är fullständigt otrovärdig, men som ändå kan vara bra.” Naturligtvis, annars skulle det inte finnas några bra sagor, fantasy, science fiction etc., genrer som inte ens låtsas vara något annat än just fiktion, skönlitteratur.

Olaisen ger för sin del en definition på betydelsen av ordet trovärdig när det gäller recensioner: ”Det som händer i den här boken skulle kunna hända i verkligheten, åtminstone enligt kritikern.”

Olaisen går också tillrätta med dem han betecknar som ”så kallade kritiker” vilka bara refererar innehållet utan att presentera någon analys av sin läsning.

Här vill jag dock anmärka att en sådan ”kritiker” i alla fall fungerar som en sorts konsumentupplysare. Det är i alla händelser bättre än att bära sig åt som många kulturella slashasar och intellektuella halvmesyrer brukar göra.

Författare bör inte vara rädda för att slå tillbaka mot okunniga, osakliga och illvilliga kritiker. Möter dessa inte mothugg kommer de aldrig att skärpa sig. Kritikerns uppgift är inte att brösta sig. Den som har ett starkt behov av att hävda sig, bör därför använda sig av något annat instrument än recenserandet som hävstång för sin självhävdelse.

Vi behöver recensenter som med entusiasm skrider till verket med positiv attityd till sin uppgift, vilket naturligtvis inte behöver vara detsamma som positiva recensioner.

Det finns självfallet kritiker som med intellektuell skärpa lägger ned tid på sitt läsande, som analyserar och försöker att fungera som Magnus Erikssons station mellan författaren och läsaren.

Det dröjer nog ändå ett bra tag innan någon reser en staty över en kritiker i vårt land.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22