Med minimalismen som förläggarprincip

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-2, Artikel

Av Bertil Falk

 

Förläggaren och författaren Rickard Berghorn i Saltsjö-Boo har vid något tillfälle skrivit att det viktiga inte är upplagans storlek.

Det viktiga är att det finns.

Med detta kan Berghorn sägas ha uttalat det ”credo”, som ligger till grund för den undervegetation av viktig utgivning som vi har sett växa fram i takt med att det blivit lättare att ge ut tidskrifter och böcker.

Minimalism har naturligtvis alltid funnits. Man kan tänka på Metamorfos som gav ut stencilerad lyrik av bland annat Paul Andersson på 1950-talet, alla stencilerade fanzines bland science fictionfans, som också började att ges ut på 1950-talet och där pärlor av Sture Lönnerstrand, Denis Lindbohm med flera ligger fördolda.

Det mest uttalade minimalistiska fenomenet när detta skrivs är troligen Lundabon Kent Björnssons Schackt-böcker, som ges ut i 10l numrerade exemplar och är fyllda med skräcknoveller författade aven relativt ung grädda av författare. När detta skrivs har tre publicerats och den fjärde är på väg.

En annan skräckförläggare i den minimalistiska genren är Ronie Berggren i Örnsköldsvik som gett ut en antologi med fyra författare från Karlskoga, Eskilstuna, Höga kusten och Örnsköldsvik.

I Kalmar sitter Henrik Holmström, som ger ut Eskapi, där texter i genrerna kring Eric Rice Burroughs, H. P. Lovecraft och Robert E. Howard omhuldas och där illustrationer med nakna hjältinnor med svällande bröst återfinns omslingrade av ormar och hjältar med svällande muskler à la Conan hittat ett svenskt hem. Rickard Berghorns egen tidskrift Minotauren torde vara den som har den största upplagan. Där trängs skräcknoveller med essäer, analyser och författarpresentationer. Berghorns förlag Aleph ger ut böcker med romaner, noveller och essäer som handlar om skräck och fantasy. Men därutöver också deckare i gotiska och ockulta genrer. Aleph är det förlag som ligger närmast till att spränga den minimalistiska fosterhinnan även om utgivningen (förhoppningsvis tillfälligt) stoppats upp.

När det gäller science fiction har Jules Verne Magasinet i Stockholm nu befunnit sig i Sam J. Lundwalls händer i 35 år. Nova Science Fiction, som var nerlagd under en längre tid har återuppväckts av John Henri Holmberg i skånska Viken Medan Mitrania, med Robert Andersson i Södertälje och Lilian Wiberg i Huddinge, främst satsar på sf och fantasy.

För deckarfrälsta är det främst CDM, som ges ut av Per Olaisen i Falkenberg. Med över 15 år på nacken har CDM inneburit en förnämlig insats och fört fram starka både inhemska och hemska (som i det här fallet också kan tolkas som utländska) noveller, som annars inte hade publicerats.

Olaisens främsta insats är nog den att han lanserat den nyskapande författaren Erik Ivar Holola, som med en helt egen röst sparsmakat droppat en novell då och då under årens lopp. Holola tycks inte uppmärksammas efter förtjänst, men Olaisen är övertygad om att han kommer att ”omprövas” i framtiden.

Jag delar Olaisens åsikt. Här har vi en utmärkt illustration till Berghorns tal om att det viktiga inte är upplagan. Det viktiga är att Holola finns.

En intressant utveckling är att både Per Olaisens CDM och Rickard Berghorns Minotauren haft en tendens att växa till sig i omfång. CDM är numera formatmässigt på väg att bli något av en svensk motsvarighet till Ellery Queen’s Mystery Magazine med dubbelt så många deckar- och krimnoveller mot tidigare.

Minotauren kom i början av 2006 ut med ett 182-sidigt nummer, tre gånger tjockare än vanligt. Är det en slump att nästan alla dessa publikationer antingen publiceras ute i landsorten eller också har sin utgivning från en förort till Stockholm.

Se själv: Lund, Örnsköldsvik, Kalmar, Viken och Falkenberg samt Saltsjö-Boo, Södertälje och Huddinge. Och lägg märke till att de nämnda tidskrifterna är billiga att prenumerera på.

Men det finns andra förlag, som gett ut viktiga böcker i marginalen, sådana som Alastor Press i Malmö, Pontes i Lysekil, ellerströms i Lund och h-ström i Umeå med flera. Förlagen i Stockholm är antagligen av vinstmaximerande karaktär och därför sällan spjutspetsar. Även novellisterna är ofta utspridda över landet.

Jag skulle gissa att många, både utgivare och bidragsgivare, lever i en omgivning där de är lite ensamma, lite udda. Jag vet att Henrik Holmström i Kalmar upplever sig leva i en sådan miljö, där han känner sig isolerad i sitt intresse.

Å andra sidan så får de som läser dessa utgåvor referensramar som andra saknar. De miljontals människor som ägnar sig åt TV-sända tvålisar, danstävlingar och diverse kalkontillställningar som Melodifestivalen, Oscarsutdelningen i Hollywood och Nobelmiddagen i Stockholms stadshus får alla likartade referensramar, som säkert är väldigt bra att ha om man ska hänga med i snacket vid lunchen och kafferasten på jobbet, men det är något visst med att ha egna referensramar, som andra människor saknar.

Det kan göra skillnaden mellan att vara en vanlig Svensson och en ovanlig Svensson. Nu utesluter referensramar av massmarknadsnatur förvisso inte referensramar som en individ är ensam om.

De kan leva sida vid sida.

Vi lever i en bra tid för de förvisso fåtaliga nyfikna läsare som på egen hand försöker att botanisera bland levande, ibland utrotningshotade plantor ute i naturen, i stället för att vara hänvisade till snittblommor, som odlats i växthus, och inte sällan vissnar och slutligen måste kastas.

Den nya digitala tekniken betyder mycket. På texmässan i Stockholm i april 2007, anordnad av det smärre förlaget Vertigo, fanns inte färre än 90 småförlag.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22