Med Anna Jansson mitt i Sverige

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-2, Artikel

Av HELENA SIGANDER

Författaren Anna Jansson och jag träffas i Sveriges absoluta medelpunkt, restaurang Tre Backar i Stockholm. Anna berättar öppenhjärtigt om sig själv medan jag krafsar ned stödord på papper och i övrigt spelar betraktarens roll. Anna har mörka bruna ögon, röda läppar och en lugnande inverkan på sin omgivning. Hon är trevlig och ger intryck av att vara en schyst brud i snudd på lyxförpackning. Om det tigerrandiga glittrande omhöljet är dagen till ära hinner jag inte fråga, inte om inköpsstället heller. Vi ramlar in i intensivt prat.

Anna säger att hon började sin konstnärliga karriär med att ta pianolektioner och sånglektioner – i åratal – och att hon också hemligen lärt sig Hylands Hörnas ABC-bok utantill. Efter dessa grundläggande förtroenden samt beslutet att beställa vin och mat i stället för öl och jordnötter talar vi spänningsromaner, hennes spänningsromaner i synnerhet.

– Varför har du en kriminalinspektör Maria Wern som huvudperson? frågar jag uppmjukningsvis innan maten kommer.

– Polis- och sjuksköterskejobben har många gemensamma nämnare, säger hon. Man möter utsatta människor som hamnat i svåra situationer, natt som dag, från julafton till midsommarafton. Trots underbemanning och udda arbetstider måste man vara skärpt och fatta riktiga beslut eftersom konsekvenserna kan bli katastrofala. Risk finns i båda yrkena att man vid felbedömningar hängs ut i pressen.

Anna Janssons näst senaste Må döden sova handlar om barnlöshet. Jag frågar trebarnsmodern hur det kommer sig. Anna menar att hon i romanen, vars handling utspelar sig på en fertilitetsklinik, vill diskutera ämnet genetik och kloning.

– Människan önskar bot och långt liv men problematiken skapar etiska frågeställningar, säger Anna. Ska de med ekonomiska förutsättningar ensamma kunna styra kunskapsutvecklingen. Hinner lagstiftarna med att sätta sig in frågorna innan marknaden tar över? Det finns till exempel biobanker med biologiskt material från varje medborgare. (Det är från blodprovet i hälen som tas på varje nyfött barn, vilket ger Akilleshäl en hårresande betydelse. Intervjuarens anm.)

Triggas av andra människor

Jag frågar Anna hur hon bestämmer temat i sina böcker. Hon svarar att hon i mötet med andra människor blir berörd av deras eventuella olyckor, förnedring och svårigheter och att hon då triggas att sätta igång. Hon är intresserad av deras upprättelse och vill ge de svaga en chans att komma igen.

Anna tycker att det är en förmån att ta skriva. (Jag frågar om hon inte menar att förmånen ligger i att bli utgiven och hon svarar ja.) Hon ser det som ett ansvar och hon blir glad när hon får respons.

Anna är sjuksköterska på en lungklinik där döden är en realitet. Hon säger att hon inte kan undgå funderingar på liv och död. Just nu känns formen kriminalroman helt rätt att utveckla sådana tankegångar i. De mördare som hittills sprungit ur hennes fantasi har alla haft hennes sympati någon gång under skapelseprocessen.

– Det är intressant med en mördare som man kan förstå och skräckinjagande om man till och med kan identifiera sig med en, menar hon och höjer ett ögonbryn.

Många ansikten och bottnar

Annas varma ögon, persikohy och tigerjacka glänser och glittrar där på restaurangen. Det är ett slags trådar i jackan som jag pillar på i smyg men de går inte upp. Anna påpekar att det är en dyr jacka. Kvalitet. Det säger en hel del om henne, en kvinna på flykt från diskmaskin, tvättmaskin och bakugn som hon är. Hon har många ansikten och bottnar.

– Skulle du, Anna, kunna tänka dig att riva upp gatstenar och skandera verser i ett demonstrationståg? Är du rebell (temperamentsfull)? Helgon (mystiker) eller lagommänniska (Svensson)?

Anna vill inte ta något alternativ.

– För det första är jag individualist. Jag kan inte engagera mig i paketlösningar, utöver mitt äktenskap, och därför passar inte partipolitik mig.

Jag vill stanna där i vårt samtal och förhöra mig om maken men Anna hastar vidare i beskrivningen av sig själv.

– Kasta sten känns primitivt år 2003. Ropa slagord är för onyanserat. Nej. Jag kan tänka mig att ligga i bakhåll och handgripligen befria grisar (hon menar riktiga svin, alltså) ur en långväga transport. Det måste finnas en knorr med i det hela.

Vi äter lax på Tre Backar. Anna dricker vitt. Jag, som alltid, rött.

– Men du äter gris? säger jag.

– Ja, om det har varit en glad gris med mycket knorr.

– Du, Anna, har man, tre barn, yrkesanställning och så ska du befria grisar ibland, hur hinner du skriva?

Först det hon vill – sen det hon måste

Anna ler. Hon berättar att hon först gör det hon vill. Sedan gör hon det hon måste, om hon hinner. Jag tycker att det verkar vara ett normalt, emanciperat liv Anna för. (Om det inte vore för det där med tre barn. En människa har två händer, två knän, två portmonnäer, sin egen och mannens, hur kommer det tredje barnet in i allt det? Det blir dock inte den frågan som ställs.)

Jag grubblar och får inte ihop Annas leverne med kriminalinspektör Maria Werns, Annas problemlösare i tre böcker. Frågeställningen som pockar på blir:

– I Må döden sova tillåter Maria ett manligt befäl och andra manliga människor att behandla sig som skit (ropar fula ord till henne på jobbet), under förhör (får en örfil) och hemma (mannen säger: Det finns inga rena skjortor. Och läsaren fattar det som om det vore Marias problem). Är det för att du är från trakten kring Örebro och det möjligen är en realistisk bild från just den stan eller vad vill du ha sagt? Det verkar 50-tal och äldre medan resten av historien (provrörsbarn) är nutid.

Anna viftar energiskt i min dimma.

– Enligt all statistik utför kvinnor fortfarande mest hushållsarbete. Varför skulle Maria vara ett briljerande undantag? Vi inbillar oss att vi lever jämlikt men så är det nog inte ens i Stockholm. Erkänn, eller jag bussar Åsa Moberg på dig! Marias arbetssituation är inte heller unik. I ett reportage i Polistidningen fick Maria Wern betyget hög igenkänningsfaktor. Det ger lite blandade känslor – onekligen.

De lever sitt liv – jag lever mitt

Jag kan inte helt släppa stackars Maria.

– Älskar du dina figurer? säger jag. Maria Wern, vad skiljer henne från dig?

Anna sjuksyster vet att man inte kan blanda och ge hur som helst bland röntgenkort och patientbrickor utan sätter ett lugnande plåster över min skrikande mun.

– Krister och Maria Wern lever sina liv, säger hon tydligt. Jag lever mitt. Varför klona sig om man kan vara helt i original?

Jag kan inte lämna familjen Wern.

– Krister och Maria har det inte bra i sitt äktenskap. Varför ger du dem en sådan sits? Kristers mor ställer upp för familjen Wern – men hon är skildrad som en osympatisk människa. Varför det? Barnen verkar på gränsen till hysteri (bror klipper av systerns hår, systern karvar i pappas och mammas bils lack) Var finns hoppet för dessa stackars människor?

Anna anser sig ha fog för personskildringarna.

– Låt oss ta en titt på skilsmässostatistiken. Den är jättehög. Varför skulle Maria leva i idel harmoni? Stundtals är hon lycklig, stundtals ursinnig på sin make. Det är livets gång. Vad gäller svärmor är hon ett under av finkänslighet och välvilja i jämförelse med mina väninnors svärmödrar. Familjescenerna är tagna direkt ur livet!

Romantik är en krydda

Jag tar det rysande till mig. ”Direkt ur livet!” Vi skålar.

– Romantik är en krydda. Det ska vara med, säger Anna. Fast i lagoma doser.

– Nu är en ny bok på gång, Anna. Vad är titeln? Vad är temat? Vad är budskapet?

Silverkronan kommer ut 1 juni. Den utspelar sig på Gotland under medeltidsveckan. En man som försvunnit på gotlandsbåten hittas begravd i ett röse. Han har fått en hövdingabegravning. Det komplicerar allt, eftersom jag i romanen arbetar med ett gammalt talesätt i åtanke, ”ve den som tar sten ur röse.” Budskapet, säger Anna lugnt, är att det finns en potentiell moder Teresa i oss alla men också en mördare, en Hitler.

Jag skålar med mig själv. Jag är den enda jag kan lita på, känns det som, i ett rysande ögonblick då Anna tycks beräkna var hon kan göra en bakhållsmanöver.

– Vad i din bok Silverkronan skulle du gilla att recensenterna fokuserade på?

– Det oväntade slutet.

Tallrikarna är tomma. Glasen står med skvätt i botten. Skulle hon vilja skriva på heltid, mellan 9-17? Skulle det i så fall förändra något skapandet?

Behöver arbetskamrater

– Ja. Men jag behöver arbetskamrater annars får jag lappsjuka. Om jag fick tid skulle jag läsa historia och sedan när jag samlat stoff och mod, skriva en historisk roman på ett ännu så länge hemligt tema.

Natten sänker sig över Stockholm. Fler och fler yrvakna ungdomar går på sina nöjesskift i city där lamporna bölja blinka och servitörerna på de ”heta placen” skruvar upp sig inför nattjobbet. Det är sent för Anna Jansson. Hon ska sova i Författarnas hus. Jag följer henne till järngrinden.

– Jo, Anna. En sak har malt hela tiden i kväll. Vad är Hylands Hörnas ABC-bok?

– Det är hela Sveriges rimbok. Alla svenskar deltog med bidrag, säger hon. Det är en vers på varje bokstav.

Anna lärde sig rimmen för att behålla sin mentala hälsa på sjuksköterskeskolan när det skulle läsas sociologi och kom till avsnittet: Jaget som presenterar Självet för Mig.

– Vad är det för vers på A som i Anna?

– Astronauten sa till sonen – dags att boka plats på månen.

Anna drar igen grinden och tar stegen till porten. Snart ser jag ljus i hennes rum, från Drottninggatan. Då kommer jag på att jag skulle ha frågat om versen på H.

Får mejla om det.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22