Mc Bain febern fyller 20 år: En stående person på svensk bokmarknad

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-1, Artikel

AV BJÖRN VINBERG

DASTs energiske nye ägare Kjell E. Genberg ringer och påminner om att det gått 20 år, sedan Expressen startade McBainfebern i Sverige.

– Skriv en jubileumsartikel! Berätta hur ni gick till väga!

Ja, det vill jag gärna göra, men eftersom jag ändå är på tråden passar jag först på att lamentera ett stycke om begreppet ’stående personer’, som inte minst Ed McBain använder så framgångsrikt.

Ämnet har diskuterats av bl.a. Ulf Örnkloo i jury och Göran Bengtson i Svenskan. Jag håller med om att det är orimligt att en svensk läroverksadjunkt, en engelsk lord, en amerikansk teaterproducent ideligen snavar över lik, men det är ju publiken inställd på!

Orimligheten ingår i just kriminallitteraturens stående rekvisit, inbillar jag mig. Läsaren har en gång för alla svalt denna formellt sett töntiga förutsättning och törstar nu efter nästa avsnitt i följetongen.

Alternativet är lika orimligt:

En enda bok om Maigret i stället för sjuttiofem!

En enda bok om Poirot och inte trettiotre!

En enda bok om Steve Carella och inte fyrtiofem!

Vilken deckarförfattare har en ny hjälte i varje ny bok?

Om cigarren finns – har den blivit särskilt efterfrågad?

Poliserna i 87:e

Detta om detta. Nu till ”Ed McBain i Sverige”:

Ed McBain – alias Salvatore A. Lombino (borgerligt namn), Evan Hunter (inbytt borgerligt namn), Richard Marsten, Hunt Collins, Curt Cannon och Ezra Hannon tryckte sin första bok om Steve Carella och de andra poliserna i 87:e vaktdistriktet på ön Isola i Staden i oktober 1956.

Boken hette Cop Hater och var en pocket på Permabooks Mystery. McBain var i detta kriminallitteraturhistoriska ögonblick just fyllda 30 år och hade bakom sig ett tiotal böcker av typ barn, SF, crime och samhällsdebatt. ”Blackboard Jungle” hade filmats.

I dag är han 68 år gammal och har lagt ytterligare hundra böcker, några filmer samt en teaterpjäs till sin bibliografi.

Tjockare volymer

45 böcker handlar om livet i 87:e vaktdistriktet. Med åren har personerna flyttat från pocket till hårda pärmar och böckerna har blivit allt tjockare.

Kräver verkligen ”marknaden” denna pretentiösa inramning, detta pappersslöseri med marginaler och stora stilar? Kanske för att ’fylla’, men kanske för att han även är så obegripligt idérik, laborerar McBain numera med två eller tre parallellintriger som han skickligt klipper emellan.

45:an har just kommit på svenska och är ett gott exempel på just parallellstilen. Dessutom gör Den Döve come back och Bert Kling har en ny brud på gång… nej, jag skall inte avslöja. Men jag tycker att Hunter/McBain har greppet fortfarande. Det enda jag vill anmärka på är att han ibland är onödigt trendig. Fler blodiga grymheter, fler detaljerade samlag. (Jag hoppar i texten så snart det drar ihop sig. När man var barn hoppade man de tråkiga naturscenerierna i början av Fenimore Coopers indianböcker, nu hoppar man allt gökande i moderna deckare.)

Vändningsåret 1975

Cop Hater kom ut i Sverige redan 1957 i serien Jaguar på Wennerbergs. Den fick den föga lockande titeln Avslöjad. Översättare var Ragnar Ahlstedt.

Jaguar gav ut inalles sju 87:or fram till vändningsåret 1975. Hökerbergs tryckte Den Döve (The Heckler) och Flaskan (Killers Wedge) 1962. Romanförlaget, dvs. Elanders i Göteborg, försökte med Svart motiv (Lady, Lady, I Did It!) i sin X-bokserie 1964. Norstedts Pan satsade med sina nu legendariska fyra H- och fyra D-böcker 1968 respektive -69.

Bra Böcker bidrog med Tio plus en (Ten Plus One) 1968. Delta kom med samma bok samt med Fyrtio miljoner vittnen (Eighty Million Eyes) 1975.

Tjugo 87:or på nitton år är ju inte dåligt, men försäljningen lyckades inte så bra att förlagen eggades till fortsatt utgivning. Det blev inget riktigt genombrott trots att deckarexpertisen hade blåst på. Bo Lundin skrev en ypperlig essä i boken ’Spårhundarna’. På recensionssidorna i dagspressen uppskattades både Hökerbergs och Norstedts satsningar. Peter Himmelstrand skrev ett uppmärksammat inlägg på Expressens kultursida.

Läste och drabbades

Nu var det sommar 1975 på Expressens nöjesredaktion. l tjänst var bland andra Anders Björkman, Hasse Fridlund, Mats Olsson, Lennart Holmgren, Lennart Wiklund (numera SF-chef) och undertecknad.

Folkparker och filminspelningar, Hep Stars och Sten Åke Cederhök.

En ledig lördag i Pockethörnan, som då fanns i strykjärnshuset vid Stureplan (numera Arnolds) köpte jag ”Handen” för 6 kronor, mest kanske för att den var översatt av mina idoler Sjöwall & Wahlöö.

Jag gick hem, läste och drabbades!

På måndagen hade jag med mig ”Handen” till redaktionen, bokcirkel startades och på några korta dagar hade alla läst den (”Aha, det var ju McBain som Himmel skrev om”).

Frenetisk jakt

Medarbetarna började frenetiskt jaga efter McBain på stans antikvariat. Inte för att jag sagt åt dem, utan för att de fick ett fruktansvärt sug efter fler. Åke Andersson på Feature sade: ”Jaså, ni har vaknat nu, det är McBain jag tjatat om i flera år”.

I lunchrummet var Carella, Meyer Meyer, Cotton Hawes och Kling vårt stående samtalsämne. Så stående att flickorna flyttade till ett annat bord.

”Jamen, där finns kärlek också”, sade vi i marknadsförande syfte. ”Carella har en otroligt vacker hustru som är dövstum och som han älskar över allt på jorden. Och Klings fästmö har just mördats på biblioteket!”

Vem som kom med idén att vi skulle göra en oförblommerad 87-kampanj på Bekantas Bekanta minns jag inte nu, kanske var det Björkman. Men så beslöts och jag utsågs att stå för skrivandet.

Krim på teatersidan

Kriminallitteratur på teatersidan var dittills okänt i svensk press, men eftersom begreppet ”överraskning” är ett viktigt element i allt tidningsmakeri var det ingen som protesterade.

Första krönikan stod i tidningen den 16 juli 1975:

”Hjälplös har jag gripits av McBains detektiver och släpats in på stationen i 87:e polisdistriktet på Isola. Där sitter jag nu på livstid”.

Den andra kom tio dagar senare. Jag berättade stolt att stans boklådor länsats på alla McBainare. Fritzes pocketaffär fick besök av en kund som köpte alla 87:or som fanns, på alla språk.

I den tredje och sista krönikan, den 2 augusti, svarade jag på läsarfrågor. Allmänheten hade nämligen börjat ringa och skriva som aldrig förr. Ed McBain var verkligen ett ämne som engagerade läsarna.

Man ville veta i vilken ordning böckerna skulle läsas, var de kommit ut, vilka antikvariat som var välsorterade.

Stor entusiasm

Jag blev även varse att vi sannerligen inte var ensamma i vår entusiasm. Genom åren hade McBain fått en ganska stor och mycket entusiastisk publik i Sverige. Jag vet inte hur många damer (alltid bara damer) som ringde och tackade för att just deras favorit lyftes fram.

Eftersom vi inte gärna gång på gång kunde trycka McBains bibliografi i Expressen hektograferade vi en enkel lista som per post skickades till alla läsare som ringde eller skrev.

Det var egentligen bara en medarbetare på nöjesredaktionen som var skeptisk, och det var vår filmrecensent Lasse Bergström. Han var även bokförläggare på Norstedts och den som på 60-talet producerat H- och D-serierna med Ed McBain!

När vi drog igång kampanjen var han på semester. När han återvände på höstkanten tackade han för reklamen, men tvivlade på att den skulle ha någon effekt: ”McBain är omöjlig i Sverige”, sade Lasse.

Innan året var slut hade han fått ändra åsikt. Trycket från läsarna blev så starkt att Jaguar satsade på relansering av sina gamla titlar och Norstedts (Lasse Bergström) köpte in rättigheterna på alla de titlar som ännu var otryckta.

Febern faktum

McBainfebern var ett faktum.

Kampanjen följdes upp. Våra korrespondenter i USA, Ernst Klein och Kurt Karlsson, gjorde stora intervjuer med Evan Hunter, och Åke Andersson på Söndags-Expressen tryckte den 8 mars 1980 en fenomenal karta över Isola. Så fenomenal att till och med Evan baxnade när han fick den i present.

Mästarna bakom kartan var Magnus Gerne och Bengt Wennerberg. Underlaget kom från oss på nöjesredaktionen. Vi fick i uppdrag att läsa fem 87:or vardera och anteckna alla adresser och topografiska beskrivningar.

Asfaltens huskors

Numera hör Ed McBain till de ordinarie storsäljarna i svenska bokfloden och på biblioteken är han den mest lånade utländska deckarförfattaren.

Själv har jag träffat Evan Hunter en enda gång, nämligen på bokmässan i Göteborg 1987. Jag fick hedersuppdraget att presentera honom på ett symposium, som blev till den grad välbesökt att det i en hast måste flytta till större lokal, till Lisebergsteatern, där man just spelade Bröderna Östermans huskors.

Det var en upplevelse, kan jag försäkra, att se och höra denne sympatiske och humoristiske författare berätta om Steve Carella och Bert Kling inför Mässans mest frågvisa publik.

Inramningen var inte mindre njutningsrik.

Vår hjälte från Asfaltens djungel satt på en pall i köket hemma hos Bröderna Österman!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22