Max Allan Collins och fallet Lindbergh

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-2, Artikel

AV KLAS LITHNER

Bo Lundin – märket BL som det hette i gamla romaner – har i en recension av Max Allan Collins Kidnappad (Viken, 1994) nämnt Collins skildring av rättegången mot tyske medborgaren Bruno Richard Hauptmann i New Jersey 1935 för människorov av och mord på ettårige Charles Lindbergh Jr. – son till Charles och Anna Lindbergh 1932.

Att döma av det jag läst om boken Kidnappad skildrar Collins tydligen den bevisning som låg till grund för dödsdomen mot Hauptmann som bristfällig. Som deckarförfattare (med böcker med verklighetsbakgrund som sin specialitet) är Collins givetvis berättigad att använda verkligheten hur han vill, men jag vill gärna framlägga en annan synpunkt till tjänst för andra läsare av boken. Som bakgrund kan nämnas att jag sedan många år läst hundratals mer eller mindre ingående och mer eller mindre tillförlitliga referat av engelska och amerikanska brottmål. Omfången varierar från Norman Mailers The Executioners Song (1979) på 1.052 sidor om Gary Gilmores båda mord på två yngre man i Utah 1976 till Colin Wilsons och Pat Pitmans Encyclopedia of Murder (1961), som på 667 sidor refererar 341 särskilda brott.

Såvitt jag nu kan minnas, har jag aldrig tidigare sett ett fall, där två av varandra helt oberoende beviskedjor var för sig utgjort full bevisning. Den ena var den ekonomiska utredningen som gjorts av det federala finansdepartementets skatteutredare. Den visade att från brottet den 1 mars 1932, överlämnandet av lösensumman 50.000 dollar den 1 april 1932 och till Hauptmann slutade arbeta i april 1932, tills han greps den 19 september 1934, översteg hans utgifter och kontanta innehav hans styrkta inkomster med 49.950:44 dollar.

Den andra var den kriminal- eller rättare sagt trätekniska utredningen, utförd av Arthur Koehler; expert på identifikationer av trä, vid den federala skogsstyrelsens laboratorium i Madison, Wisconsin. Den visade bland annat att den delvis trasiga, hemgjorda stege som stod lutad mot det fönster varifrån pojken bortförts, lagats med trä som härrörde från vinden till Hauptmanns bostadshus i Bronx i New York. Hauptmann var snickare och stegen visade även spår av hans verktyg.

Det kan tilläggas att det mycket röriga polisiära spaningsarbetet i varje fall delvis leddes av chefen för New Jerseys delstatspolis, överste H. Norman Schwarzkopf, far till den i samband med Gulfkriget kände befälhavaren, general Norman Schwarzkopf.

Hauptmann var heller ingen vanlig invandrare, utan vistades sedan 1923 illegalt i USA och skulle alltså ha utvisats om han gripits. Han var dömd två gånger i Tyskland för grövre stölder och rån, och hade rymt från ett tredje straff.

Jag har en personlig minnesbild med anknytning till fallet. Då jag läsåret 1959-60 studerade kriminologi vid University of Pennsylvania i Philadelphia, gjorde vi i slutet av läsåret, den 21 maj 1960, ett studiebesök på den kända ungdomsvårdsskolan Highfields i Hopewell i New Jersey. Efter brottet hade makarna Lindbergh inte velat bo kvar på sin stora egendom utan donerat den till delstaten för något ideellt ändamål. Efter att huset stått tomt en längre tid blev den ungdomsvårdsskola och hade just då en känd chef. Personalen visade också det fönster varigenom pojken bortförts. Anstalten hade alltså fått ett nytt namn.

Källor:

Det finns en mycket omfattande litteratur om fallet, men de flesta författarna har antingen skrivit av varandra etter tidningarna. De bästa böckerna är George Waller: Kidnap (New York, 1962) och Sidney B. Whipple: The Trial of Bruno Richard Hauptmann (London, u.å.) samt om den ekonomiska utredningen Elmer L. Irey: Capone was King (London, 1957) s. 67-86.

Övrig litteratur: Francis X. Busch: Prisoners at the Bar (New York, 1962) s. 165-236; Robert G. Elliott with Albert R. Beatty: Agent of Death (New York, 1940) s. 192·203; Rupert Furneaux: Courtroom USA 1 (London, 1962) s. 9-66; Alan Hynd: Violence in the Night (New York, 1955) s. 9-60; Johan Hambro: ”Århundradets barnarov – Charles Lindbergh Jr.” i Förbrytarnas övermän. Kriminalfall från Amerika (1957); Edward D. Radin: 12 against Crime (New York, 195l) s. 150-166 om Koehlers utredning.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22