Mästerdetektiven reser västerut om Mark Twain och Sherlock Holmes

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-1, Artikel

Av Lars Strand

Till det fåtal författare som med sina berättelser har skänkt oss odödliga gestalter, eviga följeslagare, som de har kallats, hör Mark Twain (1835-1910). Med Huckleberry Finn och hans vän negerslaven Jim har han skapat ett par, som för generation efter generation vandrar i jämnbredd med Don Quijote och Sancho Panza, med Robinson Crusoe och Fredag och med Sherlock Holmes och Dr Watson.

Mark Twain var en naturbegåvning med en medfödd berättartalang. Hans muntliga framställningskonst lär enligt utsago rentav ha överträffat hans förmåga att uttrycka sig i skrift. Född och uppvuxen i en liten sömnig småstad i Mellanvästern vid Mississippifloden hamnade han omsider som ung journalist i Virginia City efter ett minst sagt brokigt liv, varunder han bland annat utbildat sig till lots på Mississippi, där han ofta hörde lodaren ropa ut två famnars djup med orden ’mark twain’, vilka han gjorde till sitt nom de plume. Hans egentliga namn var nämligen det inte fullt så slagkraftiga Samuel Langhorne Clemens.

I Virginia City träffade han den beröm de humoristen ’Artemus Ward’ (Charles Farran Brown), den förste i raden av hans litterära rådgivare. Stöttad av honom publicerade han 1865 Jim Smiley and his Jumping Frog, en humoristisk skröna, som skulle ge honom hans första litterära erkännande och innebära hans genombrott. Sedan följde en strid ström av noveller, kåserier, reseskildringar, artiklar, romaner och självbiografiska verk, alla med en humoristisk grundton, som dock mot slutet av hans liv fick ge vika för en pessimistisk och svart syn på världen och människorna, framkallad av personliga tragedier.

Twain gillade kriminallitteratur

Mark Twain var livet igenom mycket intresserad av kriminal- och detektivberättelser. Redan 1882 – fem år före Conan Doyles debut med A Study in Scarlet – kom hans dråpliga och satiriska parodi The Stolen White Elephant.

1894 utgav han den tragiska historien om Puddn’head Wilson – den första roman där fingeravtryck användes som bevismaterial. Den följdes två år senare av Tom Sawyer, Detective, vari hjälten även där utnyttjar fingeravtryck som identifiering, en metod som Sherlock Holmes inte tycks ha insett betydelsen av eller åtminstone aldrig använde sig av.

År 1902 publicerar han A Double-Barrelled Detective Story, en satir som av somliga lär ha tagits på allvar. Bland hans litterära kvarlåtenskap fanns slutligen en ofullbordad berättelse om Simon Wheeler, Detective, som läsarna fick stifta bekantskap med först 1963.

Novellen The Stolen White Elephant har som huvudperson Inspector Blunt, en uppblåst, odräglig och korrumperad detektiv – en karikatyr av Allan Pinkerton, skaparen av den kända detektivbyrån. Han beskrivs sedd genom ögonen på en av undergiven beundran förblindad person, vilket ökar den komiska slagkraften i historien.

Vit elefant stulen

Berättelsens utgångspunkt är stölden i New Yorks hamn av en vit elefant, som kungen av Siam har skickat som gåva till drottning Victoria. Den ansvarige under överfarten, som är densamme som berättaren, kontaktar Inspector Blunt för att försöka få tillbaka djuret. Detektiven utsätter honom för en minutiös utfrågning, av vilken jag inte vill undanhålla läsaren ett kort stycke:

”- Ingenting kan utföras i mittfack utan en strikt och noggrann metod. ”

Han tog fram en penna och ett papper.

”Så där ja – elefantens namn?”

”Hassan Ben Ali Ben Selim Abdallah Mohammed Moise Alhammal Jamsetje: jeebhoy Dhuleep Sultan Ebu Bhudpoor

”Jaha. Tilltalsnamn?”

”Jumbo.”

”Jaha. Födelseort?”

”Siams huvudstad.”

”Föräldrar i livet?”

”Nej – döda.”

”Hade de någon annan avkomma utöver denna?”

”Nej, ingen. Han var enda barnet.”

”Bra. Detta får räcka i det stycket. Var god beskriv elefanten och utelämna ingen detalj, hur obetydlig den än må verka, det vill säga obetydlig ur er synpunkt. För män i mitt yrke finns det inget som heter obetydligheter; de existerar inte.”

Den första och sista repliken i utdraget tycker man hädiskt nog nästan återklingar i vändningar ur självaste Sherlock Holmes mun.

The Stolen White Elephant är ett komiskt mästerstycke, medan däremot novellen A Double-Barrelled Detective Story från hans senare år är måttligt roande och lämnar ett splittrat och heterogent intryck.

Först med detektivlån

Den är emellertid intressant så till vida som Mark Twain låter ingen mindre än Sherlock Holmes dyka upp i egen hög person i berättelsen. Skaparen av Arsene Lupin, Maurice Leblanc, låter också sin hjälte mäta sina krafter med mästerdetektiven, som han dock för säkerhets skull kallar Herlock Sholmès; (i den svenska översättningen slipper han sitt alias och får behålla namnet). Men Mark Twain föregrep med ett antal år sin franska kollega med idén att helt frankt låna Conan Doyles figur med namn och allt.

Novellen gör skäl för attributet ’doublebarrelled’ – dubbelpipig – genom att den egentligen består av två historier, som något krystat knyts ihop. Mitt i berättelsen sticker författaren själv ut huvudet och bryter illusionen genom att i eget namn försvara och förklara en formulering i sin text mot föregivna insändare i den tidning, där novellen publicerats. I ett svulstigt, parodiskt stycke har han nämligen som ett skämt lagt in en absurd formulering för att testa läsarens uppmärksamhet.

Holmes ska bringa klarhet

Efter denna något egendomliga parentes ett exempel på vad litteraturvetarna kallar ’romantisk ironi’ – går berättelsen in i sitt andra skede, varvid den första avdelningen snarast får karaktären av en prolog till den andra. Det är inte förrän i det senare partiet som Sherlock Holmes gör entré för att bringa klarhet i ett mystiskt mordfall.

Novellen inleds med en föredömligt koncis redogörelse för historiens premisser:

Den första scenen utspelar sig på landsbygden, i Virginia; tidpunkten: 1880. Ett bröllop har just ägt rum mellan en medellös, ståtlig ung man och en rik ung flicka ett fall av kärlek vid första ögonkastet och ett hastigt påkommet giftermål, ett giftermål som flickans far, en änkeman, bittert motsatt sig.

Dagen efter bröllopet berättar brudgummen, Jacob Fuller, för sin häpna brud om sina planer: eftersom han anser sig ha blivit så nedsvärtad och förödmjukad av sin svärfar, har han beslutat sig för att hämnas på honom och långsamt krossa hans hjärta genom att utsätta hans älskade dotter för en synnerligen vanhedrande och hänsynslös behandling utan att tillgripa ren misshandel. Den sturska unga hustrun uthärdar stoiskt alla förödmjukelser och vägrar att berätta om dessa för sin far.

Piskar hustrun

Denna viljornas kamp slutar med att mannen för att nå sitt syfte binder sin hustru vid ett träd vid vägkanten, piskar henne och till sist låter sina blodhundar slita kläderna av henne. Sedan han sålunda försäkrat sig om att svärfadern inte kan undgå att få reda på vad som försiggått, kallar han på sina hundar och ropar till hustrun att han tänker försvinna för alltid ur hennes åsyn. Hon stönar därvid fram för sig själv:

”Jag skall föda honom ett barn. Gud give att det blir en pojke.”

Svärfadern dör, som väntat, förkrossad, varpå hans dotter flyttar till en by i New England, där hon mycket riktigt föder en pojke, som döps till Archy. I sinom tid visar det sig, att sonen besitter en egendomlig egenskap: han är utrustad med ett övernaturligt utvecklat luktsinne, ett väderkorn, som överträffar den värsta blodhunds.

Med hjälp av sonens märkliga förmåga kan hans mor sätta sina planer på vedergällning på sin make i verket, nämligen att låta sonen spåra upp honom och på allehanda sätt göra hans tillvaro outhärdlig till dess han går samma öde till mötes som hennes far. Sonen lyder blint sin mor och förföljer sin far, som ständigt tvingas flytta från plats till plats i försöken att skaka av sig sin okände jägare, vilken oförtrutet hetsar honom så långt bort som till Australien och Indien. Hela tiden hålls modern underrättad brevledes om utvecklingen. Spåren leder till sist till gruvsamhället Hope Cañon i Kalifornien.

Gruvlig parodi

I fråga om gruvligt melodramatisk och osannolik handling är, som torde framgå, Mark Twain fram till denna punkt i berättelsen svåröverträffad i sitt parodiska syfte med bibehållet allvar.

I samhället Hope Cañon som vuxit upp kring en silverfyndighet lever en tvär och otillgänglig man vid namn Flint Buckner vars enda sällskap är en illa behandlad sjuttonårs engelsk pojke, som arbetar åt honom på hans inmutning för en slavlön, vilken förutom logi utgörs av ’bacon and beans’. Pojken bär det märkligt klingande namnet Fetlock Jones. Godhjärtade människor i hans omgivning har iakttagit den omilda behandling han utsätts för av sin herre och arbetsgivare och erbjudit sig att hjälpa honom att lämna Buckner, men han svarar att han inte törs.

Vill döda plågoanden

Däremot ruvar han ständigt på tanken hur han själv skall kunna ta livet av sin plågoande utan att bli misstänkt för dådet. Övertygad om att han till sist skall komma på ett sätt gör han sig ingen brådska förrän han en dag finner det lämpliga tillvägagångssättet. Han skall få det att se ut som om Flint Buckner omkommit i en olycka orsakad av en exploderande krutkagge.

I sin jakt på fadern har sonen Archy också hamnat i gruvsamhället, där ryktet går om hans märkvärdiga förmåga, trots att han själv är förtegen om både den och sina avsikter. Till allas häpnad och glädje lyckas han leta rätt på en liten flicka som gått vilse i vildmarken.

Holmes inträder

Därmed har vi kommit fram till den punkt i berättelsen, då Sherlock Holmes uppträder på scenen. Han skriver in sig på hotellet/saloonen i byn under sitt eget namn, och till och med i denna avkrok i Västern är det känt av var och varannan människa. Folk talar med vördnad och aktning om Den store vetenskaplige detektiven och trängs för att få se en skymt av honom. Den ende som inte jublar över besöket är Fetlock Jones, som först ser besöket som ett Streck i räkningen för sina planer att får göra Flint Buckner ”Tänk att onkel Sherlock skulle dyka upp just som jag… ” – ja, sannerligen uttrycker han sig så! Sherlock Holmes är alltså hans farbror, hur nu detta är möjligt.

Nog finner den som är lite hemmastadd i Sherlock Holmes familjeförhållanden det svårt att sätta tilltro till påståendet. Skulle den vördige broder Mycroft ha gjort sig skyldig till ett litet snedsteg, som resulterat i en avsigkommen avkomma, som till råga på allt hamnat i en liten håla i Vilda Västern? Men, men, vad är det Sherlock Holmes brukar säga: ”När det omöjliga är uteslutet måste sanningen ligga i det återstående, även om det är aldrig så otroligt.”

Fetlock Jones funderar emellertid senare över den förändrade situationen på följande sätt:

”Vad tjänar det till att vara rädd för honom? Alla som känner honom som jag gör, vet att han inte kan lösa ett brott utom då han planlägger allt på förhand och ordnar och ställer med ledtrådarna och lejer nån att begå det enligt instruktionerna … Nu kommer det inte att bli några ledtrådar den här gången – så vad har han då att komma med? Inget alls. Nej, minsann.

Allt är klart. – – – Flint Buckner säger adjö till den här världen i natt, det är en sak som är säker.”

Sherlock Holmes och hans brorson träffas, och de båda tar en promenad i omgivningen på kvällen, varunder Fetlock ber sin farbror vänta ett ögonblick medan han uträttar ett ärende i stugan, där han bor tillsammans med Flint Buckner. Innan han försvinner i mörkret lånar han en sak av farbrodern. Han är strax tillbaka, varefter de återvänder till hotellet/saloonen, där Holmes blir medelpunkten i en uppsluppen skara beundrare. Efter midnatt när stämningen är som högst, hörs en dov explosion från en närbelägen klyfta.

Imponerande utredning

Flint Buckners koja har jämnats med marken, ingenting återstår av vare sig den eller dess ägare, men senare påträffas hans kvarlevor femtio meter därifrån. Det är dags för den store detektiven att visa sina färdigheter, och han gör en imponerande undersökning av olycksplatsen eller den eventuella brottsplatsen. Här låter Mark Twain sin satiriska ådra flöda fritt, såsom framgår av följande passus:

Gruvarbetarna stod tysta och vördnadsfulla i en halvcirkel, som omslöt en stor tom yta, vilken innefattade platsen för den före detta fastigheten. Inom detta ansenliga område rörde sig Den märkvärdige mannen hit och dit assisterad av sin brorson med en lykta. Med ett måttband mätte han upp platsen där stugan stått, avståndet från chaparralbuskarna till vägen, höjden av dessa samt tog olika andra mått. Han plockade upp en trasa här, en träflisa där och en nypa jord lite längre bort, granskade fynden noggrant och tog vara på dem. Han lokaliserade platsen med en fickkompass med två sekunders hänsyn tagen till magnetiska fluktuationer. Han tog tiden (Pacific Time) med sitt eget ur med korrigering för den lokala tiden. Han stegade upp avståndet från stuggrunden till liket och korrigerade det efter tidvattensvariationerna. Han mätte höjden över havet med en fickbarometer och temperaturen med en ficktermometer. Slutligen sade han med en sirlig bugning:

”Jag är färdig. Skall vi återvända, mina herrar?”

Undersökningen har gjort ett mäktigt intryck på åskådarna, som är fyllda av beundran över uppvisningen: ”Såg ni hur han tog upp dom där små trasbitarna och jorden och det? Vilket öga! Det finns ingenting som han kan missa – han är inte sån.”

När sedan frågan kommer upp om vem som kan vara den skyldige till dådet, nämner

en av dem Fetlock Jones namn, vilket omedelbart avvisas av de andra, trots att denne verkligen hade motiv för att döda Flint Buckner, eftersom han befann sig i biljardrummet på hotellet tillsammans med de övriga, när det hände.

Presenterar rönen

Tillbaka i hotellets matsal redogör Sherlock Holmes för sina rön inför en andlöst lyssnande församling, i det att han förevisar de ledtrådar han har tagit hand om:

”Jag håller i nypan en bränd svensk säkerhetständsticka av den sorten som man stryker mot ett plån på asken. Jag hittade den på vägen sexhundratjugotvå fot från den utplånade stugan. Vad säger då detta? Jo, att luntan till krutladdningen tändes på det stället. Vad mera säger det oss? Jo, att mördaren var vänsterhänt. Hur vet jag det? Mina herrar, jag skulle inte kunna förklara för er, hur jag vet det, eftersom bevisen därpå är så subtila, att endast lång erfarenhet och djupgående granskning kan tillåta en att upptäcka dem. Men tecknen finns där, och de förstärks av ett faktum som ni måste ha lagt märke till i de stora detektivberättelserna att alla mördare är vänsterhänta.”

”Förbaske mig är det inte på det viset!” sade Ham Sandwich och slog sig med en väldig labb på låret med en ljudlig smäll. ”Att jag aldrig har tänkt på det förut.”

Sherlock Holmes bevisföring mynnar ut i att han triumferande utpekar mördaren, en oförarglig ung man vid namn Sammy Hillyer, som vädjar till sin vän Archy att befria honom från mordanklagelsen, när detektiven magistralt befaller en närvarande poliskonstapel att arrestera honom.

Holmes idéer befängda

Archy tar till orda och meddelar resultatet av en undersökning, som han själv vidtagit. Han lyckas med bedriften att vända opinionen och på varje punkt vederlägga Sherlock Holmes, vars idéer varit helt befängda. Den verklige mördaren, Fetlock Jones, faller till föga och erkänner sig skyldig till dådet genom att ha placerat ut krutladdningen och antänt stubinen med tändstickor lånade av sin farbror, som han helt fritar från all delaktighet i gärningen.

Vid det här laget finns det i berättelsen många trassliga trådar att reda ut och knyta ihop. Via en av dem får läsaren veta att Archy, vedergällningens redskap, i själva verket hela tiden har förföljt fel person. Denne dyker nu faktiskt upp i skepnad av en halvt sinnesrubbad främling, som fått för sig att den mystiske man som jagat honom från plats till plats inte kunde vara någon annan än den oöverträffade spårhunden Sherlock Holmes. Intrigen tovas ihop ytterligare i och med att Holmes själv i en grannstad råkar ut för en uppretad lynchmobb, som tar fel på honom och en annan person, och är på vippen att mista livet en andra gång. Han räddas i sista stund av en rättskaffens sheriff, som när han får veta vem han just har dragit ur dödens käftar, utbrister i ett lovtal över mästerdetektiven:

Han talade med patos och sade, att det var en skamfläck på landets anseende att en man, vars underbara bedrifter hade fyllt världen med sin ryktbarhet och sitt skarpsinne, och vars berättelser därom hade vunnit varje läsares hjärta genom briljansen och charmen i sin litterära form, att en sådan man skulle drabbas under Stjärnbaneret av en dylik illgärning.

Som en passande avrundning av det trassliga händelseförloppet uppdagas det – vilket läsaren förvisso hela tiden anat att den ondskefulle Flint Buckner var identisk med den efterspanade Jacob Fuller.

Twain speglar den enkla människan

Satiren i den långa novellen kan sägas avspegla Mark Twains speciella idiosynkrasier. Archy tycks representera det naturliga sunda förnuftet gentemot den stelbenta, vetenskapliga och högbrynta metoden här företrädd av Sherlock Holmes.

Mark Twain hyste en särskild känsla för den vanliga, enkla människan och visste att mästerligt återge hennes sätt att tänka och tala, och det är i sina berättelser om den amerikanska Västerns människor och miljöer som han når högst i sitt författarskap. Han förhöll sig avvisande mot utstuderade och cerebrala författare som Henry James, George Eliot och Nathaniel Hawthorne. Edgar Allan Poe, som räknas som detektivromanens fader, hör en aning överraskande också hit, ty honom, lär han ha sagt, läste han endast om han fick bra betalt.

A Double-Barrelled Detective Story publicerades 1902, och då hade Conan Doyle ännu inte förmåtts att återuppväcka Sherlock Holmes från de döda efter dödsstörtningen vid Reichenbach, vilket kanske Mark Twain tyckte kunde rättfärdiga hans lån av mästerdetektiven. Hur som helst tycks han vara först med att väcka honom till liv igen. Han verkar också ha haft en känsla av att Conan Doyle med denne hade skapat en odödlig gestalt, när han låter lynchgänget i novellen diskutera hur man skall ta livet av honom:

”Vi får rösta, karlar!” sade Shadbelly Higgins, en ur Dalys gäng. ”Fort nu! Ska vi hänga’n eller skjuta’n?”

”Varken det ena eller det andra”, skrek en av hans kamrater. ”Då skulle han vara i livet igen om en vecka. Det enda slutgiltiga för honom är att brännas.”

Post scriptum:

Tyvärr har jag under läsningen inte lyckats utröna den egentliga orsaken till att Sherlock Holmes gjorde sig ett ärende till denna gudsförgätna håla i Kalifornien. Men den får tydligen tillskrivas den subtila och intrikata prägel, som enligt Mark Twain kännetecknar Den store detektivens göranden och låtanden.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22