Måste högkulturen smutsa ner sig för att vitaliseras?

Feb 8th, 2008 | By | Category: 2001-2, Artikel

Av MAGNUS PERSSON

Vi upplever för närvarande en deckarboom och det blir allt vanligare att finlitterära författare gästspelar i genren. Kritiken utgår från att högkulturen ska befrukta populärlitteraturen, men kanske ar det tvärtom.Fenomenet blir allt vanligare: en etablerad “finlitterär” författare som debuterar i deckargenren. Ett av de senaste exemplen är Theodor Kallifatides som med Ett enkelt brott våren 2000 gav sitt bidrag till den allt ymnigare floran av mörka kriminallitterära pejlingar av tillståndet i landet. Hur skall man tolka dragningskraften från en genre som för inte så länge sedan närmast var dödförklarad? Och hur har kvalitetslitteraturens närmande till deckaren tolkats av kritiker och litteraturforskare? Bokmarknaden upplever sedan en längre tid en veritabel boom vad gäller intresset för deckare och thrillers. Först på plan var Jan Guillous thrillersvit om agent Hamilton som sammanlagt har sålts i mer än fem miljoner exemplar och därmed är den svenska bokmarknadens största kommersiella framgång någonsin. Det nyvaknade intresset för den mera renodlade deckaren kan med största sannolikhet tillskrivas Henning Mankells serie om den ärrade Ystadspolisen Kurt Wallander, som efter alla förmåner och en volym noveller avslutades ifjol. Den totala försäljningssiffran för serien överstiger två miljoner exemplar.

De senaste årens succédebutant är, som väl ingen har kunnat undgå att märka, en deckarförfattare. Liza Marklunds Sprängaren från 1998 hade ett år efter sin utgivning en upplaga på etthundratusen exemplar – fullständigt osannolika siffror för en debutant (liksom för de flesta författare överhuvudtaget). Två uppföljare har redan hunnit komma ut och fler lär vara på väg. Kriminallitterära inslag blir allt vanligare också utanför deckargenren i snäv bemärkelse. I själva verket kan man notera att gråzonen mellan denna art av populärlitteratur och den kvalificerade romanen fortsätter att vidgas. Gränsfallen blir fler och det framstår inte längre som lika enkelt att avgöra var deckaren slutar och den seriösa “finlitterära” romanen börjar. Centralt i detta sammanhang är att vi bevittnar en trafik i båda riktningarna: från deckaren till romanen och vice versa. Två exempel kan räcka: Håkan Nessers starka barndomsskildring Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (1998) och, för att ta en några år äldre roman. Kerstin Ekmans Händelser vid vatten (1993).

Sprickor i samhällsbygget

Gemensamt för den senaste tidens kriminalfiktioner är en intensiv upptagenhet med vad som upplevs som de allt större sprickarna i samhällsbygget. En ny form av kriminalitet har till exempel gjort sitt intåg i Sverige, därom tycks de flesta poliserna i den nya deckarlitteraturen vara överens, från den utbrände och folkkäre Wallander till Kallifatides unga nytillträdda och filosofiutbildade polischef Kristina Vendel. Den privilegierade symbolen för den nya nationsöverskridande brottsligheten är i dessa böcker liksom i ett otal tv-serier, nu senast Brottsvåg i Kanal 5, den ryska maffian. Som stånde inslag i berättelserna om det homogena folkhemmets förvandling till en heterogen tummelplats för kulturer, varor, människor – och kriminalitet – riskerar den nya favoritskurken att bli en lika förutsägbar och formalistisk ingrediens som de gamla pusseldeckarnas gentlemannabovar. Den med jämna mellanrum omdebatterade frågan om kriminallitteraturens eventuellt samhällskritiska ambition och potential skulle alltså ännu en gång kunna ges ett nekande svar. Men frågan är mer komplicerad än så.

Kallifatides roman fick ett mycket blandat kritikermottagande. De mest negativa rösterna fann författarens utflykt i deckargenren komplett misslyckad. Kallifatides bryter inte med klichéerna och genrekonventionerna. Han övertar dem intakta, med estetisk förutsägbarhet och tom samhällsanalys som obönhörlig konsekvens, löd domen.

Maffiamotiv villospår

Det är lite förvånande att man inte fäste större uppmärksamhet vid hur Kallifatides faktiskt använder maffiamotivet som ett rent villospår för läsaren. Mordgåtans lösning avtäcker i stället ett klassiskt passionsdrama, fjärran från de vedertagna formlerna. Som samtidsspegel fungerar däremot de från intrigen relativt fristående iscensättningarna av ett mångkulturellt tillstånd, tydligast – men inte övertydligt – gestaltade i den etniskt heterogena sammansättningen av romanens polisteam.

En öststatsmaffia förekommer ett kort tag som huvudmisstänkt också i Fredrik Ekelunds Nina och sundet (1999), som aven den utgör ett exempel på det ökade utbytet mellan högt och lågt i det litterära fältet. Men inte heller här sammanstrålar ledtrådarna i fallet med de mördade näringslivstopparna i det förväntade sättet. I stället rullas successivt historien om en tjugofem år gammal hälsoskandal på en cementfabrik upp, där konflikten mellan kapital och arbete – ett sällan beprövat motiv i deckaren och för länge sedan övergivet av den “seriösa” litteraturen – fortsätter att kasta sina skuggor över ett postindustriellt samhälle, i vilket sociala klasser påstås ha upphört att existera och där politik antingen förvandlats till underhållning eller terrorism. De båda författarnas kringgående rörelse vad gäller den nya kriminalfiktionens favoritkliché kan ses som symptomatisk i flera avseenden. Den demonstrerar för det första den frihet som råder i en genre som länge betraktats som järnhårt styrd av egna inre lagar och konventioner. Men viktigare är kanske att maffiamotivet i inget av fallen förs in i romantexten med parodiskt syfte. Berättartekniskt fungerar maffians närvaro som en klassisk “red herring” brukar göra i en deckare, det vill säga som vilseledande information.

Skärper uppmärksamheten

Men samtidigt skärps – just genom motivets underordning och formella förutsägbarhet – var uppmärksamhet på vad författarna faktiskt har att säga om denna högst reella typ av brottslighet. Genomgående rör det sig i de två romanerna om ett skickligt navigerande mellan genrens och verklighetsbeskrivningens krav. Med bibe­hållen spänning tvingas läsaren alt förhålla sig till sina egna, romanernas och – inte minst – mediernas bilder av “det nya Sverige”.

Reaktionerna på de senaste finlitterära gästspelen i deckargenren framstår i mångt och mycket som repriser av tidigare debatter i ämnet. Man känner igen retoriken från mottagandet av Peter Høegs Fröken Smilla och Ekmans Händelser vid vatten, eller från debatterna kring andra internationella bestsellers som de “metafysiska deckarna” av en Umberto Eco eller en Paul Auster. Det finns, verkar det som, bara två möjligheter för kritiker som vill ge den “finlitterära” deckaren ett positivt omdöme. Antingen hävdar man att deckarintrigen utgör textens mindre viktiga ytplan, under

vilket den egentliga och väsentliga berättelsen tilldrar sig, eller så menar man att författaren lånar grepp från deckaren för att parodiera eller kritisera den och därigenom göra läsaren uppmärksam på genrens reduktiva estetik, konservativa världsbild eller något liknande. Det är ingen tvekan am att många “finlitterära” deckare stämmer in på endera av dessa karakteristiker.

Koloniserad genre uttömd

Men det slående med dessa tolkningsramar -som också varit de dominerande inom den akademiska litteraturforskning som ägnat fenomenet något intresse – är att den koloniserade genren i sig själv betraktas som konstnärligt uttömd och oförmögen till förnyelse. Deckaren kan förnyas genom högkulturella bearbetningar eller parodier, men aldrig av deckarförfattarna själva. Förklaringsmodellen förutsätter också att en kvalitetslitterär författare som skriver en lyckad kriminalroman egentligen inte skrivit en kriminalroman utan något annat och mer.

Vad den senaste deckarboomen gjort mer än önskvärt tydligt är hur anakronistisk en sådan kritisk logik i själva verket är. Den förefaller modellerad efter en kriminallitteratur som gick i graven för trettio år sedan: den trivsamma pusseldeckaren i socialt slutna och välavgränsade miljöer; deckaren som korsordsliknande tidsfördriv för en homogen och bildad medelklasspublik. Den nya deckaren är i stället aggressivt samhällstillvänd och problembearbetande. Om det är effektiv samhällskritik kan alltså diskuteras. De ständigt återkommande skildringarna av politiker och tjänstemän som är korrupta, domstolar som frikänner eller ger alltför lindriga straff åt grova brottslingar på grund av någon juridisk teknikalitet, den allt genomsyrande känslan av ett förråat samhälle i moralisk upplösning, riskerar i slutändan att oavsiktligt befästa populistiska eller till och med reaktionära värderingar. En välbekant tankefigur riskerar alltför ofta att neutralisera de kritiska impulserna och kortsluta ansatserna till politisk analys. Jag tänker på föreställningen att samhällsförändringarna utgör symptom på ett djupare socialt och kulturellt förfall. Det var bättre förr.

Nostalgi sällan lyckat

Men nostalgi och samhällskritik är sällan en lyckad kombination. “Jag undrar ibland vad som håller på att hända med det här landet.” Wallanders defensiva men envist upprepade mantra kan uppfattas som någonting mer än ett utslag av hjältens längtan tillbaka till en tid då brott kunde ges rationella förklaringar. Den melankoliska formeln kan i värsta fall, och mot författarens avsikter, tas som intäkt för att det nu är hög tid att vrida klockan tillbaka och återupprätta inte bara det goda folkhemmet utan också den enhetskultur, den strävan efter homogenitet, som utgjorde denna nationella mytologis mindre sympatiska baksida. Risken att skriva ännu en berättelse om samhällets allmänna förfall är alltså överhängande. Men detta är en risk som förvisso inte bara angår deckargenren utan i minst lika hög grad “finlitteraturen”.

Hur som helst visar de enorma försäljningsframgångarna för den nya kriminallitteraturen på ett starkt och i högsta grad legitimt läsarbehov av samtidsskildringar som samtidigt är intrigdrivna och spännande. Att allt fler etablerade författare söker sig till genren borde väl tvinga såväl kritiker som litteraturforskare att överväga hypotesen att det inte alltid är populärlitteraturen som är eftersläpande och har någonting att lära av den kvalificerade litteraturen utan att också det omvända förhållandet är möjligt.

Kvalitetslitteraturen bör vitaliseras

Kanske är det i dag inte deckaren som uppvisar allvarliga trötthetssymptom och är i behov av vitalisering utan storebror kvalitetslitteraturen.

Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv har en sådan rörelse varit återkommande. När skrivsätt, stoff eller hela genrer börjat kännas begränsande eller förbrukade har blicken riktats mot det låga, populära eller folkliga.

Vad vore en äckelmagad Shakespeare eller en Rabelais som rensats på sina lågkomiska excesser? Högkulturen har vitaliserats genom att våga smutsa ner sig, genom att inlemma material som fallit utanför den officiellt sanktionerade smakens bomärken.

Att ett sådant närmande inte rör sig om ett fåtal aparta fall utan tvärtom kan ses som en under alla epoker förekommande utväxling har ju framför allt den ryske litteraturteoretikern Michail Bachtin gjort oss uppmärksamma på. Trots detta har en seglivad föreställning gång på gång gjort sig gällande: konstnärliga innovationer är en exklusivt högkulturell affär som när de så småningom accepterats, rutiniserats och till slut också börjat överges, kan sippra ner i populärkulturen och gjuta lite friskt liv i den sjuka kroppen. Populärkulturen kan med detta synsätt sammanfattas som det som alltid är för lite och alltid är för sent.

Men vi behöver alltså inte vända oss till historien för att finna exempel på hur en intensiv trafik mellan det höga och det låga kan verka befruktande för alla inblandade. Det ömsesidiga närmandet mellan kvalitetslitteraturen och deckaren kan ses som ett exempel på en mera allmän trend, ofta sammanfattad med begreppet postmodernism och exemplariskt inkarnerad i en författare som Salman Rushdie.

Men detta är en postmodernism som inte ägnat sig åt för bokstavstrogna tolkningar av filosofen Jean-François Lyotards tes om “de stora berättelsernas död”, en synd alltför många av åttiotalets svenska författare gjorde sig skyldiga till. Det är inte en postmodernism som innebar en reträtt till konstens rena rike, som tror att skönlitterära omsättningar av fransk textteori automatiskt blir angelägen litteratur.

Det är i stället en postmodernism sam lärt sig att underhållning och djupt allvar inte utesluter varandra och att det till syvende och sist måste finnas ett sug i själva berättandet.

Magnus Persson är doktorand i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Hans essä publicerades i SvD den 30 december 2000.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22