Maskerad panter var bovars skräck

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-3, Artikel

Av K-B JANSSON

I en del populära böcker på 40- och 50-talen huserade en blind åklagare med det välbekanta namnet Anthony Quinn – dock tydligen inte släkt med den danskunniga filmstjärnan. Blindheten kom sig av att några bovar kastat syra på honom när han skulle rädda bevismaterial. Men en döende polisman testamenterade sina ögon till honom. Efter en lyckad – och mycket hemlig – operation fick Quinn synen tillbaka, och inte nog med det, efter ingreppet kunde han se i mörker lika bra som på ljusan dag.

Efter den mirakulösa operationen bestämde sig Quinn för att föra ett dubbelliv. På dagarna skulle han arbeta som åklagare och på nätterna klädde han sig i svart för att maskerad som ”Svarta Pantern” ta lagen i egna händer och likvidera de bovar som rättvisan inte kom åt.

Man känner igen konceptet från flera seriefigurer från samma epok, Läderlappen och Robin, Stålmannen, Kapten Marvel och andra.

I likhet med seriekollegerna insåg Quinn att han inte kunde arbeta helt på egen hand. Den döde polisens fästmö engagerades i projektet och hon blev så småningom också hjältens käresta. Fast så mycket kärlek blev det knappast. De kom, dumt nog, överens om att inte fullborda förhållandet förrän brott utrotats från jordens yta. Som alla begriper båda fortfarande ogifta…

Betjänt med klingande namn

Precis som Läderlappen fick Quinn en betjänt och alltiallo. Det var en före detta svindlare vid namn Dick Kirby (märkligt nog fanns seriefigurerna Dick Tracy och Rip Kirby redan innan) och en vältränad, stark privatdetektiv som hette Butch O’Leary.

De tre medhjälparna samlade in allt Quinn behövde veta för att som Svarta Pantern ge sig ut och härja i den amerikanska natten,

I böckerna figurerar också kommissarie McGrath, som är Quinns gode vän och bollplank. Självklart misstänker kommissarien – som gillar det Svarta Pantern gör – att det är Quinn som är den maskerade vigilanten. Men han får aldrig sina misstankar bekräftade.

Författare till de flesta alstren var G. Wayman Jones. Troligen var detta en samlingspseudonym, skriver K. E.V. Hjalmarsson, som misstänker att Norman A. Daniels skrev åtskilliga av dessa äventyr och avslöjar att det sista författades av Stewart Sterling.

I böckerna utnyttjades Quinns falska blindhet nästan in absurdum. Han kunde inte gå till doktorn eftersom han då kunde bli avslöjad. Både banditer och poliser gjorde försök att avslöja honom, bland annat genom att hålla brinnande lågor framför hans ögon eller genom att kasta föremål för att kolla om han ryggade undan eller blinkade.

Lättlurad kommissarie

McGrath luras gång på gång att tro på blindheten, men samtidigt agerar Svarta Pantern på sådana platser att kommissarien borde begripa att Quinn eller någon honom närstående är den maskerade rättsskiparen.

Författarna är mycket trovärdiga när de skildrar Quinns arbete och fritid. En del intriger är mycket påhittiga. När åklagaren ibland skickar en brottsling till elektriska stolen kan det ske belätet, fast emellanåt fäller han en liten beklagande kommentar om bovens dumhet.

Mestadels handlar brotten om mord som emanerar ur andra förbrytelser och Quinn flyttar då och då mellan de amerikanska städerna. Det är ofta prominenta personer som ligger bakom de gangstersyndikat böckerna berättar om. När författarna tar upp sociala problem går de förbi dem med ganska lätt hand. Huvudsaken är att de kan använda som underlag för ett brott som måste utredas och bestraffas.

När Svarta Pantern gjort inbrott, skrämt folk och till sist dödat en kriminell sätter han sitt varumärke – en Panter på språng – för att alla skall veta vem som skall ha skulden. Han jagas lite halvenergiskt av polisen eftersom det är de som skall vara lagens redskap. Ofta applåderar de vad han gör.

Skickliga översättningar

Det kom ut 22 romaner om Pantern mellan 1947 och 1956. Den första dök upp i Detektivmagasinet och den sista berättelsen var inte mycket mer än en novell. De allra flesta publicerades i Nyckelböckerna, som väl kan anses vara landets första renodlade pocketbokserie. Trogen och skicklig översättare av dessa böcker var Allan Grandin.

Alla romaner om Pantern blev emellertid inte översatta (dock de flesta under perioden 1946-1953) och i USA började den redan 1939 med titeln The Mark of the Black Bat, för i Amerika var pantern en fladdermus. Detta år lanserade pulpmagasinet Black Book Detective en panterhistoria i varje nummer och fortsatte på den inslagna vägen fram till 1953 då tidskriften lades ner. Omslagen visade oftast den maskerade hjälten stirrande på en kvinna som höll på att råka illa ut. Oftast var offret ”fästmön” Carol Baldwin som efterhand mer och mer som att likna det engelska byst- och bombnedslaget Diana Dors. Illustrationerna inne i tidningen var ofta stela och statiska. Några gjordes av Paul Orban men de flesta under 40-talet av en artist som signerade dem med ”Astarita”.

Svarta Pantern var en intressant romanfigur i sin genre, tätt i spåren på föregångarna The Shadow och The Phantom Detective.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22