Martin Hewitt – Är han bekant något om en efterföljare till Sherlock Holmes

Jan 15th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

Av Lars Strand

I decembernumret 1893 av The Strand Magazine var Sherlock Holmesnovellen för första gången någonsin illustrerad med en helsidesbild av konstnären Sidney Paget. Berättelsen bar den olycksbildande titeln The Final Problem, och bilden föreställde den numera välbekanta scenen med Holmes och hans dödsfiende professor Moriarty i brottningskamp på den smala klipphyllan ovanför Reichenbachfallets kokande häxkittel. Under bilden stod orden The Death of Sherlock Holmes Sherlock Holmes död. Till yttermera visso hade konstnären inte, som han annars brukade, satt dit sina initialer S P utan signerat med hela sitt namn och årtalet – Sidney Paget 1893. Det verkade som om han därmed hade velat sätta punkt för sitt uppdrag som illustratör.Sherlock Holmes störtade alltså utför branten till sin spektakulära död i de sjudande vattenmassorna, och Conan Doyle hade äntligen förmått sig till att avliva sin skapelse, om vilken han med sina missriktade författarambitioner hade sagt: He takes my mind from better things – “Han distraherar mig från bättre saker.”

Okänslig för läsarnas protester och lockande honorar framhärdade, som vi vet, Conan Doyle i sitt beslut att en gång för alla lämna detektiven åt sitt öde ända tills han föll till föga och lät publicera Baskervilles hund i månadsavsnitt i The Strand med början i augusti 1901.

The Hound of the Baskervilles hade underrubriken Another Adventure of Sherlock Holmes. Därmed markerades, att det bara rörde sig om ytterligare ett äventyr som tidigare inte berättats. Sherlock Holmes hade alltså inte mirakulöst väckts till liv utan sörjdes fortfarande som död och saknad av tusen sinom tusen läsare. Hans återuppståndelse kom först 1903 i och med berättelsen Det tomma huset, där han framstår i all sin glans på Sidney Pagets illustrationer med förbättrade tryckmetoder och en helsidesbild per avsnitt.

För att dämpa ramaskriet vid Sherlock Holmes frånfälle och tillgodose läsarnas nyväckta smak för detektivberättelser fick en av tidskriftens ordinarie medarbetare sedan starten 1891, den mångsidige journalisten Arthur Morrison (1863-1945) uppdraget att skapa en ersättare, att se till att tronföljden upprätthölls.Denne Arthur Morrison var ovanligt väl rustad för uppgiften och föreföll vara rätt person. Han hade varit medlem i styrelsen för The Charity Commission, en kontrollinstitution över välgörenhetsinrättningar. Det gav honom förstahandsinblick i den nöd och brottslighet, som frodades i Londons East End. Detta fick som resultat ett antal skisser av livet i det beryktade distriktet. De samlades under titeln Tales of Mean Streets, Boken ansågs vara “magstark” i sin beskrivning av människornas villkor i gränderna i East End, Jack the Rippers revir, med flämtande gaslyktor i den fuktiga dimman, råttor och stank och namnlösa fasor. Känsliga filantroper mådde illa av det elände han beskrev, och han anklagades för hjärtlöshet i avslöjandet av de fattigas lott.

Morrison var något av den tidens Günther Wallraff i rollen som uppsökande journalist. Han tog anställning som arbetare i en fabrik, som tillverkade tändsticksaskar, och som han var väl orienterad i boxningsvärlden, fick han tillträde till klubbar, där det kriminella inslaget var starkt. Fem års kontakt med utblottade människor gjorde honom emellertid till pessimist vad gällde att förbättra villkoren för de fattiga. Hans slumroman A Child of the Jago 1896 lär dock ha satt fart på myndigheternas försök att sanera Londons fattigkvarter. Han håller sig inom samma ämneskrets i den roman, som anses vara hans bästa, The Hole in the Wall från 1902. En intressant sak att notera är att han, redan arton år innan Bernard Shaw gav ut Pygmalion, gjorde nedteckningar av cockneydialekten; han återger också gärna olika former av talspråk i sina detektivberättelser.

Fascinerad av japansk konst

Arthur Morrison slutade sin karriär som skribent 1911 med ett stort arbete i två band om japansk konst, vilken fascinerade honom. Ett par år senare sålde han sin stora samling av japanska träsnitt och annan konst, som han under årens lopp köpt billigt av sjömän nere i hamnkvarteren, till British Museum för en femsiffrig summa.

Vad som här är mest intressant är förstås hans detektivberättelser. Han var den förste som formade en uppdiktad detektiv efter mönster av Sherlock Holmes. Kriminalnoveller hade för all del redan förekommit i spalterna i The Strand i intervallerna mellan Holmesavsnitten. Där skymtar författarnamn som Dick Donovan och Grant Allen, men deras noveller har ingen större likhet med Conan Doyles grepp om ämnet. Sherlock Holmes var läsekretsens favorit. I julinumret av The Strand 1892 infogades följande notis: “Man torde lägga märke till att det denna månad inte finns någon detektivberättelse av Mr. Conan Doyle, som skildrar den berömde Sherlock Holmes äventyr. Vi har glädjen att kunna tillkännagiva, att det kommer att bli endast ett tillfälligt uppehåll i publiceringen av dessa noveller. Mr. Conan Doyle är nu sysselsatt med att skriva en andra serie, vilken kommer att påbörjas inom kort i ett kommande nummer. Under denna korta paus kommer starka detektivberättelser av andra framstående författare att publiceras.” I december kom till sist den äkta varan, Silverbläsen, som en efterlängtad julklapp till läsarna.

Arthur Morrisons skapelse Martin Hewitt står således först i den långa raden efter Holmes, där man återfinner bland andra Paul Trent, kommissarie French. Dr. Thorndyke, Hercule Poirot och Lord Peter Wimsey. Hans berättelser om Martin Hewitt fann först sina läsare i The Strand och blev snabbt böcker under titlarna Martin Hewitt, Investigator 1894, The Chronicles of Martin Hewit 1895, The Adventures of Martin Hewitt 1896 och slutligen The Red Triangle 1903. Enligt Reginald Pound, som var redaktör vid The Strand och som skrivit en historik om tidskriftens öden “var Morrison i förmågan att skriva överlägsen Conan Doyle.” Förutsättningarna för arvtagaren var sålunda de bästa.

För att i någon man lindra förlusten av den omåttligt populäre Holmes och samtidigt markera successionen lät man Sidney Paget illustrera de nya berättelserna. En del av äran av att ha präglat in bilden av Sherlock Holmesgestalten i det allmanna medvetandet tillkommer honom. Som modell för detektiven använde han sin bror Walter, konstnär och sedermera Holmesillustratör även han. Walter bidrog med den emblematiska huvudbonaden, deerstalkern.

Conan Doyle skrev 1891 i ett brev till tidningsägaren Lord Northeliffe: “Jag håller med om att illustrationerna är ypperliga. Sidney Paget heter han”, detta som svar på hans förfrågan om konstnären, vars visualisering av Holmes han fann tydligare än de få, snabba drag av pennan, varmed hans skapare hade tecknat honom i En studie i rött.

Tämligen fet detektiv

Åt sin illustratör lämnar Arthur Morrison i det första avsnittet det korta och såvitt jag har funnit det enda signalementet på sin detektiv: “en tämligen fetlagd, slätrakad man, af medelhöjd, och med ett gladlynt, rundt ansikte.” Illustrationernas Martin Hewitt ser ut just så och Paget har dessutom gett honom en rejäl kalufs med mörkt, lockigt hår. Det finns ingen iögonfallande klädsel, ingen deerstalker och rutig tweedulster. Martin Hewitt är till det yttre ingen hjältegestalt utan en alldaglig, oansenlig man i kontrast till den bohemiske och frappante Holmes. Detta tronskifte i tidskriftens deckarspalter kan komma en att tänka på – om den något haltande jämförelsen tillåtes – när Fredrik I efterträdde Karl XII.

Med tanke på Morrisons erfarenheter av samhällets baksida skulle man kanske förvänta sig, att han bjöd på en fränare handling i realistiskt ruskiga miljöer. Hans bok om slummen Tales of Mean Streets får kanske en och annan att associera till Raymond Chandler, den hårdkokte Philip Marlowes fader, till hans kända ord i The Simple Art of Murder: “Down these mean streets a man must go… Längs dessa usla gator måste en man gå…” Men det förefaller som om han hyste någon sorts motvilja mot att skildra den grymma och smutsiga verkligheten på ett alltför lättvindigt sätt i en traditionell detektivhistoria. Tvärtom kan Martin Hewitts äventyr tyckas vara i tamaste laget: här förekommer inga uppseendeväckande inslag, som kunde tänkas stöta tidskriftens viktorianska läsare.

Det står tämligen klart att Morrison, för att inte löpa risken att anklagas för att ha plagierat övermänniskan på Baker Street, försökt göra sin problemlösare så olik denne som möjligt. Därav hans anspråkslösa framtoning. “Hans utseende överensstämde i sanning så litet som möjligt med den konventionella detektivtypen”, heter det i det första avsnittet.

Hittills har jag mest berört skillnaderna mellan Hewitt och Holmes, men hur är det med likheterna? Ramberättelsen visar rätt stor överensstämmelse med Holmes-Watsonrelationen. Det är den unge journalisten Brett, som ikläder sig Watsons roll, och om sitt första möte med Hewitt berättar han följande: Hewitt var vid det laget redan etablerad som privatdetektiv efter att ha börjat sin bana som biträde på en advokatbyrå. Där hade han visat eminent förmåga att samla bevismaterial i olika tvistemål. Det renommé som han därvid skaffade sig ledde till att han beslöt öppna eget och låta engagera sig direkt av sina klienter. Den egentliga orsaken till en bekantskap, som övergick i trogen vänskap mellan detektiven och Brett, var en eldsvåda i det hus, där Hewitts kontor låg. Grannen Brett lät honom då förvara en mängd viktiga handlingar i sitt dokumentskåp, medan lokalen reparerades. I en kommentar till sin egen roll som krönikör säger Brett: “Jag har åtföljt Hewitt på en del af hans expeditioner och i min ringa mån bisprungit honom. Sådana fall, som jag icke personligen varit med om, har jag satt i berättelseform med ledning af de upplysningar han lämnat mig.”

Anammat Holmes doktrin

Gång efter annan talar Sherlock Holmes om sina metoder: “My dear fellow, you know my methods” – “You know my method. It is founded upon the observance of trifles.” Dessa metoder vilade som bekant på tre grundpelare: iakttagelse, slutledning och kunskaper. Att Martin Hewitt anammat den holmeska doktrinen är uppenbart, men själv säger han ödmjukt, att hans “system” helt enkelt är “ett förstandigt bruk af vanliga själsförmögenheter”, vilka Brett med rätta i stället vill påstå vara “i sanning utomordentligt ovanliga.”

Martin Hewitt är en mera jordbunden och sansad natur än den överspände och excentriske Holmes. Hans skarpögda iakttagelser och logiska slutledningar beskrivs trovärdigt lågmält och övertygande i en sakligt realistisk ton till skillnad mot Holmes’ svindlande slutsatser och tankefyrverkerier.

Likheten med Sherlock Holmesberättelserna är självfallet störst i dem där Brett själv deltar i handlingen och är åsyna vittne till Hewitts göranden och låtanden. Men en sådan anpassning till det bekanta mönstret har Morrison tydligen inte eftersträvat: av de nio novellerna i den första samlingen förekommer ett samspel mellan Brett och Hewitt egentligen endast i fyra. Av dessa har den novell, som i den svenska upplagan fått titeln Hemligheten i Ivy Cottage, de flesta beröringspunkterna med Holmessagan. Enligt Holmes är det, som bekant, farligt att teoretisera utifrån otillräckliga data, något som har återklingar i Hewitts ord: “Alldeles omöjligt att tänka någonting än, min gosse; vänta tills vi ha sett platsen. Det finns ofantligt många tänkbara möjligheter.” Väl på brottsplatsen genomför Hewitt en metodisk undersökning i bästa Holmes-stil, trots att städerskan varit framme och sopat bort eventuella ledtrådar. I sin attityd visavi det begångna brottet liknar han därvid denne, och bekänner för Brett: “Ett problem är ett problem, ser du, vare sig det är frågan om en stöld, ett mord, en intrig, eller hvad annat som helst, och jag betraktar det blott ur den synpunkten. Själfva mitt intresse för saken kommer mig ofta att glömma vanliga mänskliga sympatier.”

Han säger vidare: “Vanliga mord äro alltid de svåraste”, vilket rimmar väl med Sherlock Holmes utsaga i En studie i rött: “Det enklaste, mest vardagliga brottet är ofta det mest mystiska.” (det här äventyret bjuder Hewitt även på en sherlockism, en parafras på den bekanta om hunden om natten: “Det där hopkittade hålet i träbiten tycks ha slagit an på dig alldeles särskildt. Var det då någonting sa viktigt?”

“Ja – det var det”, svarade Hewitt, “det var det visst. Men alla de andra bitarne äro också viktiga.”

“Hur så då?”

“Emedan det icke finns några hål i dem.” Vi får dessutom veta, att Hewitt i likhet med Holmes håller sig med en urklippsbok: “Jag brukar alltid lägga sådant på minnet, ser du – och gömmer det också i min urklippsbok.”

Ett vanligt inslag i tidens äventyrsberättelser, vilket fick folk att rysa som för vår tids terrorister, var anarkism och bombkastning, utövad av nihilister med ryskklingande namn. I Holmes-sagan bjuds exempel därpå i Den guldbågade pincenén. De sex Napoleonbysterna och Wisteria Lodge. Detta våldsamma tema dyker upp i samlingens sista Hewittfall, Den vilsekomne främlingen, där Brett för första gången på sant Watson-manér handgripligen deltar i händelserna, när han och Hewitt invecklas i ett handgemäng med en skurk som drar kniv.

Ingriper ibland fysiskt

Att Hewitt ibland rent fysiskt ingriper mot sina motståndare, såsom Holmes då och då tvingades göra, framgår dessutom av Juvelstölden i Radcott Hall (The Quinton Jewel Affair ): “I det samma sprang han öfver Hewitt som en katt, men mottogs af honom med ett kraftigt och väl måttadt knytnäfsslag, som sträckte honom tillbaka öfver stenplattan.” Hewitt verkar vara väl hemmastadd i the noble art of self-defence i likhet med Holmes, som visar sin skicklighet i bl a Den ensamme cyklisten, där han med “en rak vänster mot en slugger” slår ut råskinnet Jack Woodley.

En annan talang, som Hewitt har gemensam med Holmes är förmågan att förklä sig och övertygande spela rollen av en annan person. I Sammy Throcketts försvinnande, där intrigen för övrigt har vissa likheter med Silver Blaze, uppträder han som en lomhörd “fetlagd äldre man, som gick och stödde sig på en käpp och hade glasögon” och i Juvelstölden i Radcott Hall har han “plötsligen tillsatt, tal och utseende fullkomligt imiterat en något onykter gatbuse.” Hewitts skådespeleri underlättas ofta av hans gedigna kännedom om slang och förbrytarspråk. (Man erinrar sig Arthur Morrisons intresse för cockney-engelska.)

Båda anspelar på Dupin

Vid ett par tillfallen refererar Sherlock Holmes till Edgar Allan Poes frejdade problemlösare Auguste Dupin, och i Pappkartongen säger han till Watson: “Du kanske minns att jag för inte så länge sen läste upp för dig en bit i en av Poes noveller där en skarp logiker följer en annan persons tysta tankar. Du var mest böjd att betrakta det som en tour de force av författaren och du tvivlade då jag sa att jag brukade göra likadant.” Därpå går han över till att för den häpne Watson förklara sin nyss företagna uppvisning i tankeläsning.

En liknande anspelning på samma Dupin-episod gör Martin Hewitt i den nyssnämnda Den vilsekomne främlingen, varefter han visar hur han själv gått till väga i sin variant av konststycket.

Denna novell, den sista i samlingen, klingar ut i ett rent Sherlock-ackord med Hewitts ord: “A propos, jag lade märke till att han brukade vara sysselsatt med att köra, redan strax jag fick se honom. Han hade det där omisskännliga märket nertill på rocken, som man brukar se på körsvenner, hvilka ha för vana att trycka sig emot räcket på en kärra.”

Detta axplock ur Privatdetektiven Martin Hewitts bedrifter torde kunna ge belägg för påståendet att Martin Hewitt är närmare besläktad med Sherlock Holmes än någon annan detektiv från den tiden, vilket hävdas av A. E. Murch i The Development of the Detective Novel.

Den Dupin-berättelse av Poe, som Hewitt för på tal i novellen i fråga, omnämnes där som “Mördarne i Rue Morgue”, vilket torde ge en fingervisning om att den ännu inte blivit så bekant, att den tilldelas sitt rätta namn. Annars fanns Poes detektivberättelser liksom Gaboriaus på svenska sedan flera år tillbaka. År 1891 gjorde Sherlock Holmes sin entré i Sverige med De fyras tecken, följd av Förföljd, som Study in Scarlet först kallades, och två novellsamlingar, omfattande The Adventures och The Memoirs of Sherlock Holmes. I den sistnämnda finns inte The Naval Treaty och The Final Problem med, beroende på att boken gavs ut på svenska redan i oktober 1893, innan ens de engelska läsarna visste vilket öde som väntade deras hjälte vid Reichenbach. Holmes svenska beundrare drabbades av sorgebudet först vid sekelskiftet, då dessa båda noveller förelåg på vårt språk.

Kom tidigt i Sverige

Men redan 1898 kunde alltså den svenska läsekretsen ta del av Martin Hewitts äventyr, som alltså presenteras väldigt tidigt i en svensk version.

Den svenska översättning jag har citerat ur är signerad Pontus Dahlander och utkom på Bokförlaget Svithiod detta år. Den är försedd “med talrika illustrationer”, som det står på titelbladet. Dessa är, som förut påpekats, utförda av Sidney Paget, ett faktum som inte omnämnes någonstans i boken. Bilderna är en sorts piratkopior av dem som förekom i The Strand, och signaturen SP är omsorgsfullt avlägsnad överallt. Dessutom har de retuscherats eller snarare malträterats genom att många av originalets detaljer helt sonika har tagits bort och andra rentav lagts till. För att ta ett exempel: en illustration till Juvelstölden i Radcott Hall, föreställande Hewitt och skurken bland gravarna på en kyrkogård, har bearbetats i efterhand och kompletterats i överkanten med vad som ser ut som en vitkalkad svensk landsortskyrka.

Ängsligt genomskinlig svenska

Vad beträffar försvenskningen av språket karakteriseras den av vad jag skulle vilja kalla en sorts genomskinlighet. På grund av en ängsligt ordagrann närhet till originalspråket kan nämligen engelskans ursprungliga ord och vändningar avläsas allt som oftast i den svenska versionen, och de rena felöversättningar som förekommer speglar självfallet också originaltexten. I exempelvis novellen Sammy Throcketts försvinnade (The Loss of Sammy Throckett), vilken handlar om en kidnappning av en löparstjärna, sägs det på ett ställe: “Går kanske ner och flaxar lite grand på banan för ro skull.” Här kan den som är någotsånär hemma i engelska ana uttrycket ‘have a flutter’. som ju innebar att spela hasardspel av olika slag.

Den novellen är intressant i sin svenska version. Den visar nämligen att det engelskinfluerade idrottsspraket ligger i sin linda och ännu inte är riktigt etablerat: översättarens ordval och vändningar har en charm full prägel av nyskapande pionjärinsats. Låt mig ge några exempel: Här talas, trots att det handlar om löpning, om “gångsportsman” och “yrkesfotgängare”, om “proflöpningar” och “segervinnare”, som springer på “en bana belagd med “askmörja”, senare omnämnd som “askbanan”, och här är “kappspringarna” utrustade med “kapplöpningsdräkt” och “skor med spiksöm”. Innan den “slutliga löpningen” äger rum “undergår” löparnas muskler “en häftig ingnidningsprocedur med någon hvit salfva.”Privatdetektiven Martin Hewitt var den förste att gå i Sherlock Holmes fotspår. Man har gott utbyte av att läsa om honom, gärna i den tidiga svenska språkdräkten, där han, som skalden säger, “något tålde att skrattas åt, men mera hedras ändå”.

Detta är en något redigerad version av artikeln som först publicerades i decembernumret 2000 av The Moor.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22