Martha Grimes och de hemlighetsfulla pubnamnen

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-2, Artikel

AV HANS UGERUP
Martha Grimes är till nationaliteten amerikanska, född i Pittsburgh, Pennsylvania, “någon gång mellan första och andra världskriget”. Hon har varit verksam som professor i engelska vid ett flertal lärosäten i USA. Trots att hon alltigenom är amerikanska, har hon blivit inbiten anglofil och reser och vistas i England så ofta hon kan. Här har hon hittat miljön till och skådeplatsen för sina deckarhistorier, vilka påverkats starkt av brittiska författares klassiska alster i branschen.

Hon har blivit mer brittisk än britterna själva genom att ha fascinerats av den klassiskt idylliska engelska landsbyn med pittoreska värdshus och pubar med hemlighetsfulla namn, storslagna herresäten och uråldriga kyrkor. Invånarna i hennes byar är alla excentriska eller smått galna, poliskommissarien röker naturligtvis pipa och kyrkoherden är milt förvirrat världsfrånvänd. Hennes böcker kan väl kallas nostalgiska pastischer, men mycket skickligt utförda sådana.

Fantasifulla titlar

Martha Grimes varumärke är alla hennes fantasifulla boktitlar, vilka nästan alla är tagna ur verkliga livet från namnen på engelska värdshus och pubar. Under den tid hon publicerade sina tre första deckare – i början av 1980-talet – fanns det ungefär 70.000 pubar i Storbritannien, alla med mer eller mindre gamla och originella namn. Under samma tid lades ett stort antal pubar ner eller avvecklades. Stora bryggerikedjor köpte upp gamla bypubar, moderniserade dem, försåg dem med flipperspel och musikmaskiner och började sälja licenstillverkade ölsorter av lagertyp från alla hörn av Europa. Ungdomen ratade det traditionella, lokalt bryggda, rumstempererade bitterölet och favoriserade i stället flasköl av märken som Carlsberg, som de ville ha “iskall, inte i Alexandria”, utan väl i handen, oftast kyld av stora iskuber!

Öl ska vara öl!

Så kunde ju pubmiljön inte tillåtas bli förfuskad och så bildades föreningen CAMRA, The Campaign for Real Ale (Kampanjen för “verkligt” – dvs traditionsbryggt – öl). Det visade sig vara en lyckad satsning och CAMRA har gjort mycket gott för att få de gamla bypubarna att leva upp igen – med sina gamla namn.

Författarinnans texter vimlar av spännande pubnamn andra än de som förekommer i titlarna. Pubmiljön utgör en väsentlig del av den typiskt engelska atmosfär, som genomsyrar hennes böcker, så mycket märkligare, eftersom hon är amerikanska. För att fullt ut kunna uppskatta hennes verk är det av stor hjälp, att ha kunskap om engelsk topografi, sedvänjor, uttryckssätt, klassystemet, köket – om det nu inte är en alltför högtravande benämning på pubmaten!

Vilka är då problemlösarna, lagens man och amatördetektiven, som befolkar alla dessa pubar? Biträdande poliskommissarie Richard Jury från Scotland Yard har stora likheter med Adam Dalgliesh och Roderick Alleyn: han är lång, tystlåten, kultiverad, beslutsam och känslig. Melrose Plant med högadligt förflutet är amatördeckaren med ett skarpt och logiskt inre – han kan lösa ett svårt korsord på några minuter, jämför med kommissarie Endeavour Morse, ytterligare en vän av pubar, och bitteröl – som motsägs av ett lätt förvirrat yttre. Han har en butler vid namn Ruthven (uttalas “Rivn”), som står för yttre ordning och reda, precis som lord Peter Wimseys Bunter och Albert Campions Magersfontein Lugg, så att detektiverna helhjärtat kan ägna sig åt problemlösning. Det kan behövas, för Martha Grimes böcker är av pusseldeckartyp.

Falsk som S:t Mary Mead

Hennes första bok The Man with a Load of Mischief (Mannen med odygdspåsen) kom ut i originalupplaga 1981, i svensk översättning 1983. I boken ger hon en mycket detaljerad bild av den lilla byn Long Piddleton, förtydligad av en lika detaljrik karta. Byn, som sägs ligga i Northamptonshire, är lika imaginär som S:t Mary Mead, där Miss Marple huserade, men har förmånen att ha inte mindre än fyra bypubar. Dessa har alla intressanta namn, bl. a. titelnamnet The Man with a Load of Mischief. Originalskylten målades av William Hogarth (1697-1764), särskilt känd för sina satiriska gravyrer, t.ex. “Gin Lane”. Han målade skylten som betalning för sina skulder hos en krögare i London. Senare gjorde han en gravyr med likartat motiv och med en bifogad vers:

A monkey, a magpie and a wife
is
the true emblem of strife.

(En apa, en skata och en hustru,
är den sanna sinnebilden för split och missämja).

Många pubar

Tilläggas kan att jag i Somerset sett en namnskylt, föreställande en vacker bondflicka, som sköt en handkärra full av apor framför sig.

Men det finns fler pubar i byn, en är The Jack and Hammer (Jack och släggan), vilket naturligtvis anspelar på pubens tidigare tillvaro som bysmedja. En annan pub är The Cock and Bottle (Tuppen och flaskan). Av tradition förkunnade en pubskylt med den här texten att både fatöl och öl på flaskor fanns att tillgå. “Tuppen” i det här fallet var svickan eller kranen i ölfatet. Den sista puben i Piddleton är The Swan With Two Necks (Svanen med två halsar). Det är ett gammalt pubnamn, men troligen missuppfattat, det bör vara “nicks” (hack eller skära) och inte “necks” (halsar) och avseende ägandeförhållanden. Drottning Elizabeth I var den enda som kunde utfärda privilegiet att äga svanar, framför allt i Themsen, och fåglarna var skyddade för tjuvjakt – man åt nämligen svanar på den tiden. Vinhandlarnas skrå hade fått ett sådant kungligt privilegium och svanarna gavs två skåror på ovansidan av näbben for att visa vem ägaren var. Vinhandlarna reste naturligtvis runt till värdshus och pubar för att sälja vin och skröt väl om de ståtliga fåglarna. För att visa sin välvilja vid vinaffärerna erbjöd sig några pubvärdar att döpa sina värdshus efter svanarna. Men så dök ett praktiskt problem upp. Hur skulle man kunna måla en skylt med en fågelnäbb med två små skåror? Därför blev det en skylt med två halsar i stället, det var ett spektakulärt blickfång och syntes på långt håll.

För övrigt är boken ett skickligt berättat pussel med ett antal uppseendeväckande mord i och i närheten av pubarna.

Vindlande prång

Manha Grimes nästa deckare heter The Old Fox Deceived (Den gamle räven förd bakom ljuset) och handlingen är förlagd till den lilla byn Rackmoor, som med sina vindlande gator och prång klänger sig fast vid branterna vid Nordsjöns strand. Plotten är ett pussel för både läsare och Jury, men naturligtvis löser han mordgåtan efter all ha druckit några pints öl med de lokala yorkshiregrabbarna i den trevna puben med samma namn. Detta anspelar på rävjakt till häst och namn med ordet “fox” (räv) förekommer numera sparsamt endast på landsbygden. Pubskylten brukar visa en räv tillsammans med olika attribut eller i någon komisk situation, som att förnöjt sitta och ta sig ett glas öl i puben, medan det ylande hundkopplet jagar förbi utanför. I det här fallet ses en räv ta sig en paus, sedan han tror sig ha undkommit sina förföljare, men dessa har tyst och försiktigt smugit sig fram och syns skymta i buskarna redo till språng. Som alltid har pubnamnen en symbolisk betydelse i författarinnans deckare

Bot mot alla sjukdomar

I sin tredje bok har författarinnan gjort en djupdykning i pubkulturell källforskning. Den heter The Anodyne Necklace (ung. Botemedlet). Enligt ett faksimiltryck från år 1719 – återgivet i boken – uppvisande och beskrivande en annons om ett osvikligt botemedel mot alla sorters sjukdomar för barn. Detta underbara hjälpmedel bestod av ett halsband av pärlor, som hängdes runt halsen på den nödställda. I Londons City nära Temple Bar fanns en gång ett värdshus med just namnet The Anodyne Necklace. Den låg nära det ställe där engelska kungar och drottningar måste vänta på att bli insläppta i City av Lord Mayorn – överborgmästaren – vid den årliga ceremonin. Handlingen pendlar mellan engelsk landsbygd och London och involverar ett lik utan fingrar. Gåtan löses med vanlig bravur av Jury och Plant med hjälp av den lugubre och hypokondriske överkonstapel Wiggins.

Shakespeares födelsestad Stratford-upon-Avon är ju mest känd för sin Shakespeareteater och inte så mycket för mord – även om stadens son beskriver massor av hemskheter i sina skådespel. Man får också komma ihåg att intrigerna kring mordet på hans samtida, Christopher Marlowe, spelar en viktig roll i författarinnans scenario, så i boken The Dirty Duck (Den osnygga ankan) hittas ett lik i puben The Dirty Ducks skänkrum. Stratford är berömt för sina snövita svanar, som simmar så de­korativt i flodens vatten, men mitt emot teatern ligger puben The Black Swan, vilket skämtsamt i folkmun blivit “The Dirty Duck”. Utanför hänger en dubbelsidig pubskylt, på ena sidan med en flygande svart svan och på den andra en berusad anka. Har man stämt möte på den dubbeldöpta puben, kan förvirring uppstå, beroende på från vilket håll man närmar sig. Boken Jerusalem Inn, på svenska har den fått titeln Möte på en kyrkogård, utspelar sig i en liten by i norra England under en snöig jul, där ett lik påträffas i snön, något som lägger sordin på de traditionella julfestligheterna. Jury och Plant löser lika traditionellt mordhärvan. Jerusalem Inn är en ganska nergången pub för de lokala byborna, som sitter längs de väggfasta bänkarna och ser ut som om de deltog i ett julspel. Namnet är ganska pretentiöst, eftersom det antyder att korsfarare samlades här under 1100-talet för att bege sig till Den heliga staden.

Ett märkligt pubnamn

Raden av deckarromaner fortsätter med Help the Poor Struggler (Hjälp stackaren som kampar vidare). Puben beskrivs som lite nergången och charmlös, men namnet Help the Poor Struggler, är intressant. Help Me Through This World är ett annat namn med samma innebörd och pubskylten är densamma, trots varianter, nämligen en jordglob, genom vilken en man nästan tagit sig igenom med armarna på ena sidan och benen på den andra. Innebörden skulle vara att mannen av egen ansträngning själv tagit sig igenom världen, men nu behöver hjälp för att komma helt igenom. En annan tolkning är att jordgloben är en drinkares klädnad – tidigare var det vanligt att folk som uppträtt berusade och bråkat offentligt blev ådömda att ta på sig en tunna med hål för ben, armar och huvud och så skrudade till allmänt beskådande gå runt på allmänningen mitt i byn.

I boken mördas tre barn och dessa mord har samband med ett 20-årigt mordfall i denna lilla Devonby, men var lugn, Jury, Plant och Wiggins löser med bravur gåtan. Ett av offren, en 12-årig skolpojke, påträffades bakom puben The Five Alls. Detta namn är från 1600-talet och skylten ett veritabelt porträttgalleri: den visar en kung med texten “I rule for all” (jag regerar för alla), en präst, “I pray for all” (jag ber för alla), en advokat, “I plead for all” (jag för allas talan), en soldat, “I fight for all” (jag strider för alla) och en arbetare, “I work for all” (jag arbetar för alla).

Litterärt genomsyrad

The Deer Leap (eg. Hjortsprånget, på svenska Flickan med det vita håret) handlar åter igen om mord och död i lantlig miljö, byn Ashdown Dean i Hampshire och är litterärt genomsyrad med citat ur Emily Dickinsons dikter. Pubnamnet är lätt att identifiera – det är handelsmärket på öl från Mitchells & Butlers Bryggeri i Cape Hill.

I am the Only Running Footman (Jag är den ende springande betjänten) sägs vara det längsta pubnamnet i London, dit handlingen i boken delvis är förlagd med utflykter till Devon och ett herresäte i Somerset. En “Running Footman” var en tjänsteande som under de gamla – men kanske inte alltid så goda – dagarna verkligen sprang före sin husbondes resvagn för att hålla folk borta från landsvägen, betala vägtullar, boka rum på värdshus och beställa mat så att middagen var klar att ätas när vagnen anlände. På natten gick han före med tända facklor. I början av 1800-talet fanns det endast en sådan betjänt kvar och han var i hertigen av Queensberrys tjänst. Pubskylten visar honom i full yrkesutövning.

Handlingen i The Five Bells and Bladebone (Fem klockor och skulderblad), svensk titel Puben fem klockor, utspelas i Londons East End, i området mellan Tower Bridge och Isle of Dogs och innehåller mord och ond bråd död med ett alternativt slut, som kan vara ett verkligt mysterium för läsaren. Vad själva namnet anbelangar så är “Five Bells” lika med “fem glas”, den nautiska benämningen för vakternas indelning ombord – här klämtade man fem gånger i skeppsklockan för att indikera att klockan var 14:30. Det var också stängningsdags på eftermiddagen för pubarna enligt det gamla öppethållandesystemet. “Bladebone” lär komma från ordet “skulderblad”. Enligt en gammal berättelse skulle ett mord ha begåtts i puben och liket gömts i kallaren. När dådet så småningom upptäcktes, avlägsnades kvarlevorna, men värdshusvärden lyckades stoppa undan ett skulderblad, vilket han sedan stolt visade upp för sina pubgäster. Andra tider, andra seder! Det mest troliga är dock att det funnits ett slakthus på platsen, innan puben byggdes och att man i marken hittat benrester, skulderblad och motsvarande från djur, även fåglar.

I boken The Old Silent (Den gamla tysta /kvinnan/) skildrar författarinnan populärmusikens värld som den företer sig på Puben The Old Silent, belägen på de vintrigt snöiga Yorkshirehedarna, inte långt från systrarna Brontës hem. Musikmotivet och den tystlåtna ankans framtoning står i pubnamnet The Old Silent, vilket ironiskt brukar betyda, att kvinnor har svårt att hålla tyst om man inte gör något drastiskt åt det – och att de pratar mer än män.

Jury blir befunnen misstänkt, i boken The Old Contamptibles (De gamla /föraktliga /soldaterna/), till mordet på en nära kvinnlig vän och blir tagen ur tjänst. Handlingen utspelas i Sjödistriktet och i någon mån i puben The Old Contamptibles, vars namn är uppkallat efter den Brittiska Expeditionsstyrkan, som år 1914 kämpade vid Mons under första världskriget. Den tyske Kaisern lär ha talat om den som “general Frenchs föraktliga lilla armé”. Soldaterna själva antog namnet som en självironisk och satirisk gest, riktad mot den lede fi. De höll sin sista parad 1974. För övrigt är det Plant som hjälper Jury ur klistret.

Och därmed slutar de rent “engelska” böckerna om Jury. Visserligen förekommer han i ytterligare två böcker, nämligen The Horse You Came in On, vilken har handlingen till största delen förlagd till Baltimore i USA och Rainbows’ End, i vilken Jury utreder kvinnomord i New Mexico. Båda titlarna låter som genuint brittiska pubnamn, men så är alltså inte fallet.

Martha Grimes hade sin storhetstid under 1980-telet, då alla hennes bästa böcker kom ut. Hon har visserligen skrivit två böcker till – The End of the Pier (Slutet på bryggan) och Hotel Paradise, båda med amerikansk bakgrund och är kanske inte några genuina deckare, även om det handlar om mord. I den första har de fantasieggande pubarna bytts ut mot ett rätt ordinärt kafé med namnet Rainbow Café. Dessutom har författarinnan gett ut en diktsamling, Send Bygraves.

Karaktärerna och tecknandet av dem har tydligt intresserat Martha Grimes och det är ett rikt och högst varierande urval av roliga och udda personligheter, en del även med oanade djup, som befolkar alla mysiga pubar och värdshus i ett nästan vykortmässigt engelskt landskap.

Men överallt, därute i Storbritannien och Eire finns massor av outforskade pubar med spännande och hemlighetsfulla namn. Cheers!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22