Markus Wolf: DDR:s mytomspunne spionchef dog på årsdagen av murens fall

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-1, Artikel

AV PER MAGNUSSON

Markus Wolf avled fridfullt den 9 november 2006, natten till årsdagen av Berlinmurens fall. Han blev 83 år gammal och var under Östtysklands tid chef för dess spiontjänst HvA, som formellt underordnades det ökända Stasi. När Tyskland enades dömdes han till två år villkorligt för frihetsberövande. Men han svär sig fri från att själv ha dödat någon eller från att ha beordrat någons död.

– Jag har inget blod på mina händer!

Hösten 1997 var han i Sverige för att göra PR för sina memoarer, Mannen utan ansikte. Då hade han varit i Stockholm förr, men bara i hemlighet för att träffa en viktig Nato-källa och en kontakt bland Väst-tysklands socialdemokrater. Det var i Kungsträdgården 1978 som Säpo lyckades ta den första identifierbara bilden av honom.

– Jag kan förlåta dem för att de tog bilden, men inte för att de lämnade över den till Västtysklands säkerhetstjänst, sa han 1997. Säpo visste inte vem de fotograferat. Tyskarna visste.

Den bäste spionen

När Markus Wolf var östtysk spionchef kallades han länge just Mannen utan ansikte, som kom att bli den svenska titeln på hans memoarer. De gavs ut av Norstedts och fick förord av Jan Guillou som då inte hunnit med att grunda Piratförlaget. Trots sin anonymitet var Wolf en av de mest kända profilerna i den tyska efterkrigshistorien. Skälet är enkelt: han var den bäste av dem alla. Till och med hans värsta motståndare har erkänt att han vann den inbördes spionkampen under det kalla kriget. John le Carré (pseudonym för David Cornwell), gjorde honom också till förebild för sin legendariske figur Karla.

– Själv har jag aldrig uppfattat mig som mästerspion, sade Wolf. Inte heller är jag särskilt lik Karla. Men jag skulle vilja veta varför Carré kunde beskriva allt så ytterst realistiskt i sin Spionen som kom in från kylan.

Markus Wolf hade ett fascinerande livsöde. Hans far var kommunist och jude och tvingades 1934 fly från Tyskland till Moskva.

Wolf fick på nära håll uppleva kommunismen under Stalin och alla hans efterföljare.

I Mannen utan ansikte skildrade Markus Wolf sitt liv och gärning. Han skrev om exilen i Moskva, om hur han som knappt trettioårig blev utnämnd till östtysk spionchef av Walter Ulbricht, om alla spioner som han placerade hos snart sagt varenda betydelsefull politiker i Västtyskland och hur DDR på 1980-talet infiltrerade den västtyska fredsrörelsen.

Fick Willy Brandt att avgå

Markus Wolfs troligen viktigaste bravad under sin tid i de hemliga kvarteren på Normannenstrasse, där han arbetade samman med den hårdföre Stasi-chefen Erich Mielke, var när han lyckades placera agenten Günther Guillaume nära Willy Brandt, något som sedermera framstod som en katastrof eftersom Brandt – som stod för avspänning mellan väst och öst – tvingades avgå.

Han accepterade att ta arbetet som chef för det östtyska utlandsspionaget 1951 och i memoarerna hävdar han att det var rädslan för att nazisterna skulle få ett nytt grepp om den tyska nationen som fick honom att göra det. Han avgick 1986.

– Jag var kommunist och hade vigt mitt liv åt att bekämpa nationalsocialismen. Sedan jag följt Nürnbergrättegångarna som journalist såg jag hur gamla nazister fick höga befattningar i Västtyskland. Det skrämde. Men huvudsakligen berodde mitt engagemang på att DDR hotades av huvudfienden USA – detta var ju under kalla kriget som hjälpte och rustade upp Västtyskland, både militärt och civilt.

Han menade att USA planerade att fösa kommunismen bortom Uralbergen. Och Sovjetunionen var DDR:s allierade. Eftersom USA vid den tiden hade monopol på atombomben var ett sådant hot mycket reellt.

Wolfs memoarer var och är ett viktigt stycke samtidshistoria.

– Min bok ändrar en del av historieskrivningen, menade han. Tidigare skildringar är skrivna av segrarna.

Att han, trots att han till slut kom att tillhöra förlorarna, blev så lyckosam i sitt gebit berodde till viss del på att han använde sig av kärlek som lockbete. Efter andra världskriget var män en bristvara i västra Tyskland. Däremot var det gott om ensamma kvinnor i medelåldern och ett antal sådana arbetade som sekreterare åt män i höga befattningar.

Wolf såg till att de träffade DDR-agenter, kärlek uppstod och hemligheter flyttades österut.

Sexspionerna ett lyckokast

I ett par fall påstod Wolf att han rent medmänskligt ångrat detta. Men professionellt var det ett lyckokast. Hans tes var att om man betalar en människa för att hon skall förråda sitt land kan man inte efteråt ha moraliska betänkligheter.

– Då har man inte i branschen att göra!

Från förälskade kvinnor fick Östtyskland under dussinet år hemliga dokument som blev viktiga redskap för den politiska ledningen.

Ändå menade Wolf att det inte var de köpta spionerna, inte ens de som köpts med sex och kärlek, som var de bästa. Det var i stället män som Kim Philby eller Richard Sorge eftersom de hade politisk övertygelse som starkaste motiv.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22