Märkliga myter i urpressen

Jan 10th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

Tidskrifter med fantastiska historier och fantasieggande innehåll förknippar vi gärna med den modernare historien. Men genren kan spåras mycket långt tillbaka. 1682 började den tyske författaren och historikern E W Happel utge Relationes Curiosæ i Hamburg. Denna tidskrift för “världens största tänkvärdheter” importerades, översattes och återuppgavs raskt i Sverige. En häpen och kanske tvivlande publik fick möta drakar, måninnevånare, självgående vagnar, underjordens folk, sjöjungfrur..,

Av AHRVID ENGHOLM

Det var när jag egentligen letade efter litet andra uppgifter inom presshistorien jag stötte på boken Försök till svenska tidningspressens historia (Albert Bonnier, 1883), författad av tidningsmannen Emil Key (fader till Ellen Key, för övrigt). Hans historik, från de första svenska tidningarna till frihetstidens början – han avsåg att skriva fler delar om senare perioder, men så blev det inte – ägnar ovanligt mycket uppmärksamhet åt en kuriös liten publikation kallad (och jag moderniserar stavningarna):
“Denna världens största tänkvärdheter eller de så kallade Relationes Curiosæ” – det sista är latin för ung. “Kuriösa nyheter” – utgiven i Stockholm 1682. Key återtrycker årgångens kompletta innehållsförteckning, liksom hela fem av dess artiklar i sitt supplement.
Grösseste Denkwürdigkeiten der Welt oder so-genannte Relationes Curiosæ utgavs i Hamburg åren 1682-91 samt 1707, i första omgången av en Eberhard Werner (Guerner) Happel (eller Happelius i latiniserad namnform), en tysk historiker och romanförfattare (1647-1690). Numren kom två gånger i veckan, eller med en takt av ca 100 nummer per år. Fem årgångar skall finnas på Kungliga Biblioteket. Tryck
are var en Thomas von Wiering. Sverige hade på den tiden besittningar i norra Tyskland, vilket kan förklara att den märkliga tidskriften snabbt kom till Sverige, översattes och återutgavs: med all sannolikhet bearbetades materialet en hel del också, eftersom den svenska upplagan var mindre omfångsrik än den tyska. Den svenske redaktörens namn är okänt, men han anger sig i en redaktionell kommentar vara (hela!) 78 år gammal.
Tryckaren var en N Wankijf.

Underjordiska eldar

Under 1682 utkom svenska Relationes Curiosæ med 48 nummer à åtta sidor styck (format ca. 15 x 8,5 cm). På Kungliga Biblioteket finns hela årgången inbunden, totalt ca. 400 sidor (à omkring 2100 typrym/sida i det vanligaste men svårlästa frakturtypsnittet), inklusive förord, illustrationer (10-talet kopparstick som utvikbara planscher, samt ett antal träsnitt), innehållsförteckning och errata-lista. Tidskriften har som alternativtitel “Dhe Nyttige och Begierlige Tijender”, vilket står överst på varje sida som sidhuvud. Kopparsticken visar, enligt Keys illustrationslista, experiment med lufttryck, kolossen på Rhodos, solen och månen, det “underliga hornet i Oldenburg”, underjordiska eldar, malströmmen utanför Lofoten, valjakt, underjordiska vattenvägar, Egyptens pyramider och ett mausoleum. (Tack till Lars Olsson på KB för blixtsnabb hjälp med bibliografiska data och fotostatkopior! Eventuella grodor svarar jag dock själv för.)
Svenska Relationes Curiosæ utkom som bilaga till statsnyhetstidningen “Swenska Merkurius”, vanligen på tisdagar, och kostade 2 öre silvermynt styck. Som med all press på den tiden var läsarna främst statstjänsteman, präster och andra högre uppsatta. Jag har ingen uppgift om upplaga, men en typisk upplaga var på denna tid några hundra exemplar.

Spekulativ tidskrift

I introduktionen, eller anmälan, läser vi bland annat: “En sådan berömlig längtan till vetenskap och förfarenhet borde billigt finnas hos oss förståndiga människor och framför allt hos oss kristna, medan därigenom våra tankar och sinnen värda uppväckta och vårt förstånd bekommer ju mer och mer upplysning att undersöka och beakta den allrahögstes skapande undersamma ting, så att vi dem ej obetänkt som en oxe en ny port åskåda och förbigå.”
Det handlar om en sorts populärvetenskaplig eller spekulativ tidskrift. Den har 99 (1-100 men 84 är utelämnad) artiklar eller historier, – “källor” kallas de, eller ungefär två per nummer. Bläddrar vi till registret öppnas en fantastisk värld. Vi tas först på utflykter till solen, månen, och planeterna. Månen ansågs för övrigt högst troligt vara bebodd, enligt “källa” två: “Ja det synes strida mot Guds allmakt och majestät om … den lilla Jorden allena skulle vara bebyggd av människor, som ett litet fågelbo i en stor skog”. Det finns mycket, mycket mer:

7. framställer en fråga om ock folk bo i och under Jorden.
13. beskriver drakar och deras ursprung.
14. föreställer sirener, havsfolk, havsfruar i deras gestalt och varelse.
15. den välbekante men dock än ovisse enhörningen.
22. en av sig själv löpande vagn.
23. en hel stad förvandas till sten.
31. framflyter med den seglande byn
40. föreställer den stora underjordiska elden.
49. några arga vädergörare.
61.föreställer några naturens undersamme hemligheter…
67. växer med det växande guld
68. åldras med den ålderstigne Methusalem eller våra gamla ålderstigna förfäder.
72. visar de beklagliga exempel av några förgiftiga basilisker.
74. rinner med det underjordiska vattnet. …
79. föreställer de som människor skapade bestar eller djur.
82. Nämner de personer som ätit, skrivit och spelat under vattnet.
88. upptäcker den sällsamma väderberget.
90. upptäcker den underjordiska världens klyftor eller de tänkvärdigaste kulor och gropar.
91. uppbygger det höga och stora babyloniska tornet.
92. underhåller de förutan ande levande människor.
93. antänder det kalla dock i full låga brinnande vattnet.
94. fantiserar med den starka inbillningen.
95. diskuterar om vädret eller Vacuo Spatio och framställer däruti några experiment och prov.
98. upprättar de kostbara och präktiga egyptiska pyramider.

Tidig science fiction?

Man skulle för all del kunna kalla Relationes Curiosæ en sorts tidig science fiction-tidskrift. Många av historierna är synnerligen fantasifulla och återberättas närmast som sagor eller noveller. I “källa” nummer 13 berättas om drakar:
” … uppå ön Rhodos ej långt från Sankt Staffans kyrka är ett stort berg beläget, under vilken löper en flod utur en stor underjordisk grop: i den uppehöll sig då för tiden ett förfärligt rasande underligt djursom icke allenast gjorde östan till om ön stor skada på människor och manskap, dem han med en faslig grymhet anföll, sönderslet och uppsväljde, utan han förgiftade och hela ön så att ingen utan största livsfara förde våga sig dit … Vid denna tid var en ibland riddarna på Rhodos vid namn Deodatus Degozon av den gascoinska släkten, en ung. frisk och modig cavalier”
Den modige riddaren bygger en drakmodell i papper att träna sig på. Han låter två tjänare manövrera träningsdraken. Trots att han är väl förberedd är han nära att slitas i stycken av draken, men upptäcker i sista stund att dess skyddande pansar är tunt vid halsen. Han lyckas med ett svärdsstick mot den svaga punkten döda draken. Den modige fick inte halva kungariket, men väl höga ämbeten, blev stormästare för sin riddarorden och alla barnen i landet kunde sjunga visor om hans bedrift.
I kommentarer framhålls att drakar nog är ovanliga, men de finns säkerligen; de antas vara resultatet av katastrofal korsbefruktning mellan olika djur. Basilisker, mytologiska drakliknade djur, tas också upp i flera historier.

Manlig sjöjungfru

I en annan av historierna, nummer 14, berättar Relationes Curiosæ om sjöjungfrur och andra sorters konstiga havsinnevånare: “År 14?? har man i Baltiska Sjön utanför Polen funnit en sjöman som var fullkomligt lik en biskop; I det att han haft på sitt huvud en biskops hatt, i handen en biskopsstav och uppå sig en mässhake. Han lät fuller taga uppå sig, men allrahelst av
biskopen i den orten och bevisade honom större ära än någon annan, dock utan något talande. Konungen ville låta förvara honom i ett torn, men han satte sig där emot med åthävor, bugade sig emot biskoparna och pekade åt vattnet, lika som han ville begära att komma dit igen, vilket och skedde”.
En “sjöman” är alltså en manlig sjöjungfru. Tidskriften uppger att man kan berätta hundratals liknande historier om varelserna i havet, samtliga från trovärdiga författare. Man diskuterar till och med om de skall räknas som människor, eftersom vissa av varelserna kan tala: “…uppå den grund att talet höra allena människor till … Andra hava och velat därför räkna dem bland människor efter man kunnat avrätta dem att göra kors för sig, som likväl ingen annan än en förnuftig själ tillhörer. Men om de icke förstå att det är ett kors, mindre vad till det tjänar, vad gagnar dem då deras korsande? … Det lär vara det allra vissaste att så länge utesluta dem utur människotalet, till dess de låta spörja av sig något kännemärke av något gott förstånd och en förnuftig själ.”
I artikelnummer 8 får vi höra om konstiga människor från världen över, varav en det antas få bära hundhuvudet – de har alltså hundhuvuden.
Tidskriften må hävda att historierna är sanna, men materialet framstår inte alltid som direkt vetenskapligt vederhäftigt – snarare som återberättade myter eller hörsägner eller sagor. Ofta finns där en sorts novellistik med närvarokänsla, dialog och kronologisk intrig. Mycket av innehållet följde troligen dåtidens syn på världens innehåll av under. Men det verkar inte säkert att läsarna trodde på rövarhistorierna.

Återupplivades

I det sista numret, anar man hur redaktören bittert biter ifrån sig mot kritiker. “Den 100 källan kommer fram med tingen som ingen allom behagar” och berättar om en fader som förgäves försöker undervisa sin son, men bara får spott och spe för det. Redaktören försvarar sig också med att han så gott som möjlig försökt använda korrekta fakta och rätta fel. KB:s volym har också tre och en halv sida errata.
Slutorden blir: “Desamme som gärna döma. döma och häckla främmande saker, må hämta sina egna verk i dagsljuset; ty det är mycket lättare att döma och lasta en sak, än att själv göra något och avfalla. Läggas alltså pennan för denna gången härmed neder, och vill man lägenheten avvänta, om till äventyrs, men framgent i detta verk kan och hinner fortfara.”
Äldre skriftspråks meningsbyggnad förbryllar mig ofta, måste jag erkänna, men mitt i den omisskännliga bitterheten mot kritiker verkar skriftställaren ändå hoppas att någon senare skall fortsätta verket. Så skedde också. Svenska Relationers Curiosæ återupplivades flera gånger.
Sex nummer kom 1700, 19 nummer 1701 och 38 nummer 1723, men Key är mindre imponerad av dessa senare försök: “‘Historierna’ är dock varken så märkvärdiga eller de ‘naturliga tingen’ så sällsamma som 1682”.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22