Märkliga mysterier från Engelsk horisont

Jan 14th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

Av Inge Ekbrant

Gamla tider är populära i England. BBC sände för en tid sedan en dramatisering av Sheridan Le Fanus rysare från år 1869, The Wyvern Mystey. Spänningen var inte att klaga på i denna berättelse om en flicka som från en oskuldsfull tidig ungdom slungas in i en härva av familjeintriger.

Le Fanu var ättling till franska protestanter, hugenotter, och bodde i Irlands huvudstad Dublin. Han föddes 1814 och avled 1873. Visserligen var han utbildad jurist, men journalistiken lockade mer. Han skrev studier i skräck, som i våra dagar kommit att bli mer uppskattade än de var av sin samtid. En sådan rysare är The Wyvern Mystery, vari hjältinnan, Alice, sätter sig upp mot sin just avlidne makes familj, som säger sig vilja “skydda” henne för att göra hennes liv lättare. Så hon sätter i gång att spåra upp den späde son som hon lämnat ifrån sig i samband med makens sjukdom och död. Det är en imponerande skildring av hur hon blir en stark kvinna och lyckas ge sin son den trygghet han behöver.

I en sidointrig möter vi en kvinna som hålls inspärrad sam vansinnig. Denna kvinna påstås vara hennes makes tidigare hustru. Kvinnan tror uppenbarligen att det förhåller sig så och attackerar Alice som en inträngling. Skräckstämningen i det gamla huset är påtaglig.

Det intressanta med den inspärrade och svårt misshandlade kvinnan är likheterna med mrs Rochester i Charlotte Brontës Jane Eyre. Charlottes berömda roman kom ut 1847. Le Fanu skrev The Wyvern Mystery 1869. Det ligger nära till hands att tro att han lånade temat med den inspärrade kvinnan från Jane Eyre. Men författarinnan till Jane Eyre var en själsfrände till Le Fanu och prenumererade på den tidskrift som han gav ut. Ömsesidig inspiration! Men Charlotte var utan tvivel först med skildringen av den beklagansvärda kvinnan som hölls fången.

SENSATION! DOYLE MÖRDARE!

Sir Arthur Conan Doyle en mördare? Jag hajade till, när jag läste artikeln i Observer. Reportern Tracy McVeigh skriver om en författare vid namn Rodger Garrick-Steele, som står for den sensationella anklagelsen.

Garrick-Steele uppges ha samlat fakta om fallet i elva år. Nu känner han sig till på köpet så säker på sin sak, att han tänker få till stånd en gravöppning för att bevisa sin teori. Offret skulle vara Bertram Fletcher Robinson, en tidigare redaktör för Daily Express. Det bör finnas spår av opium i hans kvarlevor, som vilat i sin grav sedan 1907 vid S:t Andrew’s Church i Ipplep-Jen, Devonshire, om Garrick-Steele har rätt.

Garrick-Steele anser att Baskervilles hund skrevs av Robinson och att Doyle rentav stal verket eller i varje fall plagierade det. En dedikation i första upplagan av Baskervilles hund uttrycker Doyles tacksamhet till Robinson för att ha försett honom med storyn. I senare upplagor av boken tonades detta ner.

Litterär stöld skulle inte vara Doyles enda motiv att ta Robinson av daga. Garrick-Steele menar att Sherlock Holmes pappa också hade ett förhållande till Robinsons hustru, Gladys, och förmådde henne att ge maken opium. Allt för att undanröja bevisen mot honom som såväl äktenskapsbrottet som den litterära stölden. Ett avslöjande skulle givetvis vara ytterst graverande för den berömde författaren.

Det behöver knappast sägas, att The Sherlock Holmes Society avfärdar Garrick-Steele som en sensationsmakare och hans påståenden som löjliga. Skribenten i Observer hänvisar också till att Doyle år 1886 bemötte en nedvärdering av den just avlidne Thomas Carlyle med att säga, att så länge “det gamla lejonet” levde vågade ingen ge sig på honom, men efter hans död var ingen schakal för liten för att våga det. Detta – skriver Tracy McVeigh, är också vad Doyle skulle säga i det här fallet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22