Mark Twain: Efter 150 år som skrivare räknas han ännu som stor

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-3, Artikel

Av LENNART BRÅDING

Åt vem skall man ge hederstiteln världens kvickaste karl? Det är inte lätt att bestämt svara på den frågan, men omöjligt är det inte att priset skulle gå till Mark Twain.

Förenta Staternas mest berömde författare var en humorist. Men inte en lustigkurre vilken som helst, utan en man som i grunden kände sitt folk och sitt land från kringirrande år som guldgrävare, lots på Mississippi, brottmålsreporter och frivillig i inbördeskriget – på sydstaternas sida. Han visste precis hur folket skulle tas.

Poeter och skönandar hade den på hans tid unga nationen USA ingen större förståelse för, men ett gott skämt var man med på. Ingen kunde slå bort alla livets vedervärdigheter med ett skämt så ledigt som Mark Twain.

Mark Twain betyder ”två märken” på lodlinan, eller ”två famnars djup”. Den signaturen tog sig Samuel Langhorne Clemens, då han började skriva artiklar i en tidning i Virginia City. Under samma signatur skrev han också de berömda pojkböckerna Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Den som inte sedan vet vem Mark Twain är måste man uppriktigt beklaga.

Mark Twains humor tycktes inte ha någon botten. När han var som mest berömd betraktades han som något slags kvickhetsautomat som ständigt måste vara beredd att strö lustigheter omkring sig. Mark gjorde så utan att förtröttas, ibland gav han sig tid att besvara de vanvettigaste brev som folk sänt honom på skoj.

När det blev bekant att Mark Twain fick en dollar i honorar för varje skrivet ord hittade någon på att sända honom en dollar på posten.

”Här är betalning i förskott. Får jag be om ett ord.”

”Tack”, skrev Mark till svar.

Bakom Mark Twains ironi låg en djup ärlighet och ingenting äcklade honom mer än sentimentalitet och falskt medlidande. Personer med den läggningen blev alltid avsnoppade om de försökte sina konster med Mark. En gång hade en av fru ”Twains” släktingar avlidit. Författaren var med på jordfästningen, mest för hustruns skull, men själv hade han inte umgåtts mycket med karlen. Dagen efter träffade han en gammal dam.

”Så förfärligt sorgligt”, suckade hon, ”att ni måste begrava Bill.”

Mark strök undan en krokodiltår.

”Det var ju tvunget. Han var död.”

En sann fritänkare

Inte heller lönade det sig att komma med tomma fraser eftersom han var en fritänkare som skarpt ogillade allt slöseri med bibelspråk. Då Samuel Clemens var nygift och bodde i Buffalo hade han bjudit till sig en god vän till familjen. Men i sista minuten fick vännen förhinder och sände ett ursäktande brev.

”Ledsamt nog kan jag inte komma”, skrev han. ”Herren vare med er.”

Dagen därpå fick han svar: ”Herren kom inte fast vi väntade med maten en halvtimme. Skicka någon pålitligare nästa gång .”

Clemens avgudade sin familj och lät alltid hustrun censurera sina böcker innan de gick till tryck. På så sätt ”avslipades” de en aning. Mark använde ibland ganska grova uttryck som hon ändrade eller strök. Det kan nog hända att somliga strykningar var onödiga, men Mark uppskattade ändå hennes hjälp. En gång tackade han henne i företalet till en roman:

”Denna bok tillägnas min kära hustru Olivia, utan vars trägna hjälp och uppmuntran den skulle ha blivit färdig på ungefär hälften så kort tid.”

Frun tog inte illa upp. Hon visste vad hon betydde för sin originelle man, som nog tyckte om att leka bitvarg ibland men i själ och hjärta var beskedligheten själv. När paret fått sin förstfödde var Mark i sjunde himlen. Men det hindrade inte att han kunde beklaga sig över barnskriken då de störde honom i hans arbete. En kväll då han satt med barnet i knät smålog frun:

”Medge i alla fall att du älskar gossen.”

Mark drog ihop sina buskiga ögonbryn.

”Det vore för mycket sagt. Men jag medger gärna att jag respekterar det lilla kräket för faderns skull.”

Som kringresande föredragshållare blev Mark Twain lika populär som genom sina böcker. En så populär talare har USA troligen aldrig haft, varken förr eller senare. Det berättas att vid det allra första föredraget, som hölls i en liten stad i Västern, ville Mark inte ha någon ”anmälare”. I stället presenterade han sig själv på sitt i korthuggna sätt och med sydstatsbons långsamma snörvlande dialekt:

”Kvällens föredragshållare heter Mark Twain. Den mannen är jag. Det enda jag känner till om honom är att han aldrig suttit i fängelse och att ingen vet varför.”

År 1866 hade Mark Twain varit till Sandwichöarna. Han skulle nu berätta för amerikanerna om sina upplevelser och författade en affisch där det bland annat stod:

En ståtlig orkester finnes i staden, men har icke engagerats.

Praktfullt fyrverkeri har påtänkts till programmet men tanken övergavs.

Ett stort fackeltåg kan förväntas – ja, publiken är berättigad att vänta sig precis vad som helst.

Dörrarna öppnas kl. 7.

Bråket börjar kl. 8.

Mark Twain blev till sist så berömd som rolighetsminister att folk började gapskratta redan innan han öppnat mun. Det ledde en gång till ett beklagligt missförstånd. Författaren skulle uppträda som talare i Chautatuqua men hade fått förhinder.

I stället fick man tag på en annan föredragshållare – en nykterhetsapostel. Han råkade vara lik Twain, så att alla trodde att den berömde humoristen kom förklädd.

”Jag är ledsen att ni inte får höra den rolige Mark Twain”, började han, ”utan i stället en mera … hm … allvarstyngd man som jag.

Publiken tjöt av skratt. Talaren förirrade sig sedan in i en lång oration, som handlade om spritmissbruk. Folk slog sig på knäna och kastade hattar i luften. Det var den mest livade parodi de någonsin hört.

Till sist började den olycklige talaren bli nervös. Han fattade ju att någonting var galet och började ängsligt titta på sina händer och skor, kände efter att halsduken var riktigt knuten, harklade sig och stammade. Åskådarna vred sig av skratt. Men ännu värre blev det när karlen kom till själva poängen och skulle skildra en alkoholists sorgliga öde. Publiken formligen vrålade och applåderade ideligen.

”Får jag be om tystnad,” bad talaren ”Det här är allvarliga saker.”

”Hjälp, håll i mig”, skrek någon. ”Jag dör av skratt.”

Då gick talaren sin väg, upprörd i sitt innersta. Men publiken var nöjd – den inbillade sig att ha hört Mark Twain.

Förutom att skriva böcker och hålla otaliga föredrag skrev han också skämtsamma brev till poliskommissarier, postmästare och andra samhällets stöttepelare. En gång uppvaktade han miljonären Carnegie med ett tiggarbrev. Han ansåg att han borde göra som alla andra.

Min käre mr Carnegie.

Jag har läst i tidningen att ni är hemskt rik. Jag skulle behöva en psalmbok. Den kostar två dollar. Jag välsignar er, Vår Herre ser er goda gärning.

Er tillgivne Mark Twain.

PS. Skicka nu inte en psalmbok, utan skicka två dollar.

Ännu mer känd är Mark Twains skrivelse till en inbrottstjuv. Någon hade brutit sig in hans villa och tagit med sig en del silver. Då häftade Mark fast ett plakat på dörren:

Upplysning för nästa inbrottstjuv.

I detta hus finns nu och för all framtid bara skedar och gafflar av billigt nysilver. De ligger i plåtlådan i matsalen i hörnet där korgen med kattungarna står. Om ni behöver korgen, lägg bara kattungarna i plåtlådan. Men gör inget buller – det stör familjen. Ni hittar ett par filttofflor i tamburen bredvid den där manicken där paraplyerna står. Var snäll och stäng dörren när ni går.

Er tillgivne Samuel L. Clemens.

Samuel Clemens föddes den 30 november 1835 i en liten by i närheten av staden Florida i staten Missouri. Fadern var en fattig lanthandlare och modern en strängt pietistisk kvinna, som tidigt började uppfostra sin andre son Samuel till arbete och undergivenhet. Redan vid unga år började han bidra till sin egen försörjning som tidningspojke i den närbelägna staden Hannibal och då fadern 12 år efter Sams födelse avled började den blivande författarens verkliga förvärvsarbete som sättarelärling på ett tidningstryckeri. Hans bror, Orion Clemens som också var boktryckare och tidningsutgivare, hade runt om i de olika staterna startat det ena tryckeriet efter det andra, börjat utgivningen av många olika tidningar – och gjort upprepade konkurser. Strax efter det Samuel börjat som sättarelärling kom hans bror till Hannibal, satte upp ett nytt tryckeri och började ge ut en liten ortstidning. Han behövde sin yngre brors hjälp. Samuel löstes från sitt lärlingskontrakt och började hos brodern. Lönen överenskoms till tre och en halv dollar i veckan men troligt är, att denna aldrig blev utbetald. Själv sade Mark Twain på tal om sin broder: ”Han blev aldrig i stånd att betala mig en enda cent under den tid jag arbetade hos honom.”

Hos brodern lärdes emellertid Samuel ut, blev boktryckaregesäll och gav sig sedan – som brukligt var den tiden – ut på sin ”gesällvandring”. Han for först till närmaste stora stad, S:t Louis, där han arbetade som sättare på ett tidningstryckeri, men fortsatte sedan i små etapper mot målet, som var New York. Under vägen dit arbetade han på åtskilliga platser, men luffade för det mesta och levde som anstår en vandrande gesäll – av sina yrkeskollegers givmildhet. I New York fick han anställning på ett större tidningstryckeri men lönen var så ”oanständig”, som han själv påstod, att den inte räckte till det nödvändigaste. För att bättra på kassan började han på lediga stunder skriva små kåserier till broderns tidning i Hannibal och en del andra mindre landsortstidningar. Han började alltså skribentbanan redan 1853, då han inte var mer än 17 år gammal. Från New York gav han sig åter på luffen mot södern, besökte Philadelphia, Cincinnati och andra städer på vägen och hamnade slutligen i staden Muscatine i staten Iowa, där Orion då startat nytt tryckeri.

En tid arbetade Samuel på sin brors tryckeri och tidningsredaktion, var ömsom sättare och tryckare, ömsom journalist. När Orion slutligen tröttnade på att vara ständigt misslyckad boktryckare och fick anställning som statstjänsteman i Carson City i staten Nevada följde Samuel med som hans sekreterare.

Just då rasade guldfebern som värst och snart blev också Samuel angripen av den och försökte sig en tid som guldgrävare. Innan dess hade han emellertid i fyra år frestat ett annat yrke; han hade från 1857 till 1861 varit lots på flodångarna på Mississippi. Detta var i och för sig ett ganska inkomstbringande yrke, men blev det i ännu högre grad för Samuel Clemens; det var under sin lotstid han tog sig det namn, under vilket han skulle bli berömd över hela Amerika och i stora delar av världen. Mississippifloden är fylld av förrädiska sandbankar, och för att undgå grundstötning måste man på flodångarna ganska ofta taga lodskott för att undersöka vattnets djup. Lodlinan är uppmärkt med knopar eller knutar för varje famn, och då linan visar att vattendjupet når till andra knopen eller märket ropar den som sköter lodningen ”Mark Two”. Detta blev på provinsdialekt ”Mark Twain” vilket Samuel Clemens fann så originellt att han beslöt använda detta uttryck som pseudonym för sina korrespondenser till tidningarna i New Orleans.

Blev tidningsman

Efter det han slutat som lots gav han sig helt tidningsmannens yrke i våld. Han fick först jobb som reporter på Territorial Enterprise i Virginia City där han gjorde sin redaktör vansinnig av förtvivlan, eftersom han minst av allt hade reporterns egenskap att vara vederhäftig. 1864 kom han som tidningsman till San Fransisco och arbetade vid olika tidningar ända till 1869. Under den tiden grundlade han sitt spirande rykte som en av det unga Amerikas främsta humorister i den mera burleska stilen. Han hade då för alltid antagit pseudonymen Mark Twain, som snart blev känd och uppskattad.

1869 försökte han sig som egen tidningsutgivare, köpte tredjedelen av Buffalo Express i staten New York, men insåg snart, att han inte dög som affärsman i branschen. Redan 1871 hade han fått nog av att sådant och sålde sin andel i tidningen, troligen övertalad av sin hustru, Olivia Langdon, som han gift sig med 1870.

Han flyttade till staden Elmira i staten New York, där han bodde kvar i 22 år. Där skrev han de flesta av de böcker som gav hans namn världsrykte. Som författare debuterade han egentligen 1867 med Den hoppande grodan, som innehöll noveller av skiftande värde. Sedan följde den ena boken efter den andra. Alla fick jätteupplagor som gav sin författare väldiga honorar. För olika tidningars räkning reste han två gånger till Europa och skrev två böcker som förlöjligade förhållandena i ”gamla världen” en tripp kring gamla världen som såldes i 125 000 exemplar och Ur en landstrykares anteckningar.

Drev med Europa

I Europa fick han också uppslag till flera humoristiska romaner, där hans drift med förhållandena i Europa ibland går över alla gränser. Amerikagreven och Prinsen och tiggargossen är de mest kända. De böcker som för alltid befäste Mark Twains litterära rykte, är de båda ungdomsböckerna Tom Sawyers äventyr som kom i Amerika 1876 och redan året därpå presenterades i svensk översättning, samt fortsättningen Huckleberry Finns äventyr som kom i Amerika 1884 och redan 1885 översatt till vårt språk. Om inte Mark Twain skrivit fler böcker skulle han ändå ha nått en rangplats inom världslitteraturen. Hans böcker kommer säkert att läsas av många kommande generationer med samma glädje som när våra förfäder läste dem på 1880-talet.

Det har sagts att Mark Twain fortsatt Charles Dickens stilla anglosachsiska humor och att han var en föregångare till Sinclair Lewis vad beträffar gisslande samhällssatir. Detta kan nog bara sägas om hans produktion efter 1870. Tidigare var det bred burlesk och saftig humor – avsedd för Västerns pionjärer – som präglade hans skisser och berättelser. Men då han 1870 gifte sig fick han förutom en fru också en sträng censor, som såg till att hans fantasi och skamliga humor hölls inom vederbörliga gränser.

Mark Twains samlade arbeten upptar 25 band och utmärker sig med få undantag när för social vidsyn, för vilja att komma till rätta med sociala orättvisor och fördomar. När Mark Twain dog den 21 april 1910 hade han skapat sig ett namn som kommer att leva så länge det finns människor som uppskattar befriande humor och en talang att levandegöra förhållandena i 1800-talets Amerika.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22