Mario Vargas Llosa: En man besatt av våld och humanitet

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Artikel

Av Kjell E. Genberg (Text och foto)

När den latinamerikanske författaren Mario Vargas Llosa nyligen höll en föreläsning i magnifika Aula Magna på Stockholms universitet under rubriken ”Ett liv av passion för litteraturen” ställde han frågan om litteratur över huvud taget kan överleva utan böcker.

Frågan kan verka underlig, men har en förklaring. Microsoft hade hotat med att ta bort den spanska bokstaven ”ñ” från datorernas tangentbord och då uppstod ett ramaskri i Spanien där Vargas Llosa nu är bosatt.

Bill Gates tvingades resa dit och förklara att jätteföretaget backade från beslutet. Alla var nöjda men vid en presskonferens lite senare förklarade Gates att han hade en dröm: att boken skulle försvinna och att papper aldrig skulle behövas mer.

– Hade jag varit där skulle jag ha buat, sa Vargas Llosa. Jag är mycket skeptisk mot att litteratur kan överleva på en dataskärm. Boken genererar nämligen en intimitet som datorn aldrig kan ge.

Han borde veta eftersom han under sin författarbana producerat böcker i nästan 50 år. Medan han fortfarande var bosatt i Peru ägde han ett hus i stadsdelen Barranco i Lima som han skulle utöka med ett rum för varje ny bok han skrev. Det skulle vara roligt att se det huset nu, med tanke på Vargas Llosas stora produktion.

Mario Vargas Llosa föddes i ”den vita staden” Arequipa i södra Peru år 1936, som son till en journalist. Numera har han både peruanskt och spanskt medborgarskap. 1990 ställde han upp i Perus presidentval mot japanen Fujimori och förlorade. Som hämnd ville Fujimori ta ifrån honom hans medborgarskap. Nu sitter den forne skurkaktige presidenten fängslad och Vargas Llosa är bosatt i Madrid med hustru (sedan 41 år), tre barn och fyra barnbarn.

Men åter till begynnelsen. Mario Vargas Llosa började läsa böcker som femåring.

– De äventyrsberättelser jag slukade blev det viktigaste som hänt mig i livet och gav mig möjlighet till resor i tid och rum och jag fick uppleva händelser intensivare än mitt

eget liv, säger han. Litteraturen följer oss som en skugga och den svarar mot ett behov hos människan, roar oss, ger oss njutning och är viktig eftersom den ökar kommunikation och ökar frihet. Berättandet är något av det mest långlivade som finns och man hittar det hos alla kulturer på jorden.

Debuterade 1952

Redan tidigt gjorde han sig ett namn i den spanskspråkiga kulturvärlden och internationellt. Vargas Llosa debuterade med pjäsen La Huida redan 1952. Han har bland annat varit ordförande i Internationella Penklubben under några år. Fast innan något sådant inträffade bodde han hos sina morföräldrar i Bolivia tills han fyllde tio då föräldrarna flyttade isär.

När de återförenades tyckte inte hans far om hans fantasier och såg till att han hamnade på kadettskolan Leoncio Prado i Lima. Där blev han kvar i två år innan han fortsatte studera vid San Marcosuniversitetet i Lima.

Där blev han doktor, 22 år gammal, på en avhandling om den modernistiske poeten Rubén Dario från Nicaragua.

Han flyttade till Paris och arbetade som språklärare och vid franska radion samtidigt som han skrev flitigt, inspirerad av peruanerna Arguedas och Salazar Bondy och övriga stora världsnamn inom litteraturen.

1967 hade Vargas Llosa hamnat i England, där han undervisade i latinamerikansk litteratur vid London University. Han kom till USA som gästprofessor vid Washington State University 1968 och året efter undervisade han i Puerto Rico.

Genombrott tio är senare

1971 gav han ut ett jättearbete om Garcia Marquez, långt innan den mannen fick nobelpriset. Men genombrottet som författare kom redan 1962 med La ciudad y los Perros som 1966 blev Staden och hundarna i svensk översättning. Den skildringen handlar om hans upplevelser vid kadettskolan Leoncio Prado.

– Att hamna där var att komma till livets andra sida, har han sagt. Det var att upptäcka helvetet.

Romanen handlar om våld och pennalism i alla dess former eftersom Leoncio Prado genomsyrades av dyrkan av våldet. Vargas Llosa skrev om befälets våld mot kadetterna, om kadetternas våld mot yngre kolleger och om hur våldet i cirklar spreds till samhället – sexuellt våld, polisbrutalitet, barnmisshandel och kvinnoförtryck.

Att bruka våld finns redan i machokulturen inom familjerna och naturligtvis inom armén där pojkar ska uppfostras att bli riktiga karlar.

Man märker Mario Vargas Llosas protest mot den inställningen – kanske för att han själv upplevt den. Hans far sände honom till militärskolan när han tyckte att han var alltför bortskämd och feminin.

Han har också skrivit annat om manlighetsideal. I Pantaleon och soldatbordellen parodierar han den utpräglat patriotiska manschauvinism som frodas i många latinamerikanska länder och i Staden och hundarna berättar han om homosexuella tendenser, kollektiv onani och sex med djur inne på skolan. Utanför går man på bordell.

Bokbål i Peru

Staden och hundarna kom först ut i Spanien men efter ett år trycktes en billighetsupplaga i Peru. Det gjorde att man på Leoncio Prado upprördes så att man slängde hundratals exemplar av romanen i en hög på kaserngården och tuttade eld på dem.

– Det jag inte kan acceptera i verkligheten beskriver jag i mina romaner som en akt av uppror, har Vargas Llosa sagt. De personer som i mina romaner gör upp med falska värderingar tas inte på allvar av etablissemanget.

I sitt skrivande fortsatte han att gissla och förlöjliga militäretablissemanget, bland annat i Kriget vid världens ände som kom på svenska 1984.

Litteraturkritiker krigar om vilken bok som är det viktigaste verket av Mario Vargas Llosa. En falang menar att det är Det gröna huset (La Casa Verde, 1965) som kom på svenska först 1979. Andra anser att det är Conversación en la Catedral från 1969. Den berättar om politiskt motståndsarbete i Peru under general Odrias diktatur på femtiotalet, och kom på svenska som Samtal i katedralen år 1994.

Hänsynslöst sexuellt utnyttjande

Det gröna huset handlar i grunden om hur människor, i synnerhet djungelindianer, utnyttjas ekonomiskt och utsätts för politisk repression. Vargas Llosa skrev det mesta av den när han bodde i Frankrike. Även här är våldet en del av det mänskliga umgänget. Ändå lyser humor och pikaresk igenom i Vargas Llosas sätt att skildra allt det brutala våldet och det hänsynslösa sexuella utnyttjande som kvinnor utsätts för. De utsatta accepterar detta och krymper som människor.

Kriget vid världens ände (La guerra del fin del mundo) blev författarens första roman på 1980-talet och utspelar sig 90 år tidigare i Brasilien. Staten går i krig mot en reaktionär sekt som inte accepterar att kejsardömet avskaffas, att man inför ny valutaöverhuvud taget gör sig av med det gamla.

En journalist från Europa berättar om det institutionaliserade våldet med gripande detaljrikedom. Men Mario Vargas Llosa verkar vara fascinerad av att kartlägga sådant som han avskyr genom att framställa våldet mycket detaljerat. Här skär man halsen av fångar, skändar dödade soldater och piskar våldtäktsmän. I botten tycks ligga en ideologisk fanatism.

Också i romanen Den sanna berättelsen om kamrat Mayta (Historia de Mayta, 1984) som kom på svenska tre år senare är våld det dominerande temat förutom hunger. Den handlar om den trotskistiske revolutionären Mayta som på 60-talet, assisterad av ett par politiska kumpaner och några skolpojkar, iscensätter en revolt uppe i Anderna.

Pekar mot Sendero Luminoso

Polisen slår snart ner upproret men det klassas inte som revolution och de inblandade blir ganska milt behandlade. Romanen bygger på verkliga händelser men är en blandning av dokumentär och fiktion och tycks leda fram mot senare tiders Sendero Lumonoso.

1993 släpptes i Sverige Döden i Anderna som i likhet med mycket som Vargas Llosa skrivit handlar om våld och terror. Samtidigt är det kanske den bok som mest av alla liknar en kriminalroman. Den handlar om människor i en avsides by där människor försvinner oförklarligt och två civilgardister skickas dit för att utreda saken.

Bockfesten, som kom 2002, handlar om diktatorn Rafael Leonidas Trujillo som i 31 år höll Dominikanska Republiken i ett järngrepp och om några konspiratörer som satt sig i sinnet att lönnmörda honom.

Den boken orsakade skandal i de kretsar som tvingades ställa sina barn, hustrur och älskarinnor till Trujillos förfogande för sexuella lekar.

Rumlande i sänghalmen

Det måste ha blivit en hel del rumlande i sänghalmen för den skrupelfrie härskaren som lär ha haft minst fyrtio barn.

För en svensk kan det vara svårt att förstå latinamerikanens fascination för våld som bygger på ett slags manlighet som länge saknades i vårt land. Inte heller är det lätt att begripa hur genomsyrat ett land kan bli av politiskt förtryck när man sluppit uppleva det.

– Det kan jag inte förklara bättre än jag gjort i mina verk, sa Vargas Llosa efter föredraget då Latinamerikainstitutet höll mottagning för honom. Allt blir kommenterat olika i olika länder och ingen författare har sista ordet om det han eller hon har skrivit.

Hans senaste bok på svenska är Paradiset finns om hörnet, som bland annat handlar om målaren Paul Gauguins mormor som var oäkta dotter till en peruansk officer samt om hennes sonson målaren.

Han hamnade på Tahiti där han levde minst sagt promiskuöst. Med dagens terminologi skulle han ha kallats pedofil. Och det är som sådan han betraktas på Tahiti trots att han själv såg sin livsstil som ett sätt att uppleva frihet.

Nästa år kommer en ny roman av Vargas Llosa som delvis utspelar sig i Spanien. Han kom dit första gången 1958 när Franco fortfarande var diktator och säger att han lärde sig en del även där.

– Regimer kan inte kontrollera ett samhälle med fri litteratur. Om alla tänker likadant blir livet en djurisk ritual, men litteratur påverkar även den som inte läser.

 

Fotnot:

En del av uppgifterna om Vargas Llosa och hans romaner är hämtade ur ett avsnitt i Jöran Mjöbergs bok Latinamerikanska författare.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22