Marie Peterson, DN-recensent: ”Bra deckare ska pirra i huvudet”

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-1, Artikel

Av Helena Sigander

En regnruskig kväll träffar DAST och Deckarvännerna Marie Peterson på en källarpub på Söder i Stockholm. Med stor förväntan applåderar vi recensenten som träder fram ur lokalens småglödande skuggrike. DN:s kulturdel väger tungt. Recensent låter strängt och stort som överlärare. Det känns som om någon ska få sina fiskar varma.

Marie Peterson visar sig vara av medellängd, livlig och i den spröda ljusrundeln undrar hon om hon hörs.

Marie hörs och ses bra och berättar lättsamt och personligt. Småningom transformeras monolog till dialog genom frågor från den deckarkunniga publiken.

Marie föddes till bokslukare. Trots föräldrarnas preferenser hittade hon deckaren i elvaårsåldern. Maria Lang lästes titel efter titel av lusta, påpekar Marie glatt, ej reflektion. Suktan att följa struktur och textbyggnad kom senare då Agatha Christie bytts för Dorothy Sayers och Marie blivit stor.

Ogillar fasta fikaraster

Marie Peterson är frilansande bokrecensent för att hon inte uppskattar anställning med fast angivna fikaraster. Just denna måndag är hon tillfälligtvis vikarierande redaktör på DN Kultur men det fäster vi oss inte vid. Marie berättar det vi vill höra – hur det går till att vara recensent i det väldiga offentliga rummet som Sveriges största morgontidning inbjuder läsaren till dagligen.

Det mesta går ut på läsning, så klart. Marie läser 100 titlar om året. Och så skrivandet.

– Jag jobbar hemma under min kupa av koncentration och tystnad. Skaparkraften vid datorn verkar mellan klockan 08.00 och 14.00. Därefter blir det redigering och genomläsning. På kvällen tar jag fram en bok.

I bilden hon ger av sin arbetssfär är huvudmöbleringen en bokhyllevägg med en rejäl gångmatta framför, Bokhyllan är Maries nav i livet. Innehållet förändras övertiden. Det väller in böcker varje dag.

– Jag vandrar fram och tillbaka längs med bokhyllan, säger Marie. Mycket tid går åt till det.

Marie begrundar vad hon ska läsa, har läst och läser just nu under vandringen och stannar upp och bläddrar i böcker inför olika uppdrag. Inför kvällen med Deckarvännerna blev det ett tjugotal titlar.

Självlärd recensent

Marie har självlärt sig yrket. Några vändor på universitet har varit nyttiga men så snart det drog ihop sig till det akademiska formspråket i uppsatser och seminarier, slank Marie över till radion. Sedan blev det Göteborgs-Posten fast hon alltid bott i Stockholm.

– Den geografiska hemvisten är betydelselös för journalister, säger Marie.

Marie uppmärksammar oss på att det var på GP hon började deckarrecenserandet. Det var en eftergift åt ”damernas läsning” som dåvarande redaktören Sune Örnberg uttryckte det.

En fem centimeters enspaltare kunde han ge i utrymme. Deckare var inte riktig litteratur, faktiskt tyckte Örnberg att det bara var sk-t som sålde bra. Marie tänkte att genren måste presenteras som mer värd än skitpengar. För just då hade Marie sugits in i det psykologiska spelet hos P D James. Marie upplevde ”med porerna” mysterier, intrig och motiv.

Första sidorna avgörande

– Jag minns att de första sidorna var avgörande. Det gäller fortfarande.

På den tiden hade inte Marie ordet genreförväntan inpräglat, det vill säga att när det står deckare på omslaget blir varenda detalj avgörande i miljö- och personskildring.

– Förväntningarna på de första sidorna i en deckare, säger Marie, är annat än för en roman. Någonting har hänt här, kommer att hända andas genom raderna. Läsaren är med, jobbar sida vid sida med författaren genom skeendet.

Läsaren spårar spår

Numera vet ju var och en att läsaren är fenomenal på att spåra ledtrådar, falska och äkta, och infrias inte den sådda förväntan blir skörden skral.

– När författaren jobbar mot läsaren är det sorgligt, säger recensent Marie. Vankelmod blir inte bra. Det är många numera som skriver deckare. För många gör att genren flackas ut. Somliga skribenter har inte där att göra. De som blir bra tar sig tid med miljö, personbeskrivning och bygger intrigen. Är vi som läsare säkra på deckarförfattaren kommer vi sådana berättelser till mötes i kommunikationsakten. För det är något som låter på sidan.

Och recensenten rätar på ryggen och slår ut med händerna. Det handlar om tillägnan.

– Jag kallar det berättarröst, säger Marie. Men jag har i tjugo års tid försökt att definiera vad jag menar.

Marie kan blottlägga mycket i en text, strategierna, upplägget men själva berättarrösten som tonar över alltihop är svårt att få grepp om. Hon räknar upp brittiska kvinnliga berättaräss från Margret York till Elisabeth George. Från dem har hon lärt knep och metoder i textbygge. Det riktig djärva, fångar genast med sin röst, griper tag både med intresse och skepticism.

Bra eller dålig litteratur

Marie ser inte på litteratur som bra eller dåligt. Ingen vattendelare finns mellan konst och det som inte är konst. Hon ser på bra och dåliga författare.

– Tyvärr, anser Marie, är det ofta problematiskt i deckare med en sidoberättelse som tar enorm plats och som ofta inte tillför något väsentligt. Det bra är böcker som väcker min uppmärksamhet och håller kvar den.

Författare som har något att arbeta med skapar intresse, menar hon och förtydligar:

– Om man har ett mord och teknisk bevisning och kompetenta personer som sköter utredningen varför ska man då följa med på varuhus får att köpa galonbyxor, uppleva huvudaktörens diabetes eller släpas genom detaljer av ett ointressant bebisföräldraskap i femtioårsåldern. Varför inte ägna sig åt intrig, motiv och spänning?

Kvällens publik blir förvånad, får den är vältränad i nödvändig socialrealistisk samhällsbeskrivning – överviktiga, alkoholiserade poliser som sitter på dass, ständigt ätande detektiver som talar konst, Gud och trettioårs/fyrtioårs-etc. krisen.

– Nä. Inte sånt, skakar Marie på huvudet. Det ska pirra i huvudet. Det är det grundläggande.

Etikett bra för bibliotek

Marie har synpunkter på själva genreetiketterna. Å ena sidan, erkänner hon att det på bibliotek och i handeln förstås kan vara bra med genrebeteckningar som deckare. Men å andra sidan är en hel del deckare, polisromaner, kriminalare, thrillers och många berättelser spänningsromaner vars förväntningar inte infrias av falsk varubeteckning.

– En deckare ger förväntan av sällskapsspel, förklarar Marie, den kan man gosa med i soffan. En gosig kriminalroman däremot är ett misslyckande. Thrillern är något helt annat med en huvudperson vars organism man ska gräva sig in. Riktigt, riktigt bra är en spänningsroman utan katharsis, ofta med ett öppet slut i obehag. Inom spänningsgenren är samhällsordningen skakad. Det ska kännas.

Svensk deckare – obearbetat språk

Marie Peterson är inte nöjd med utvecklingen i den svenska deckaren.

– En ordinär svensk deckare har inget genomarbetat språk, säger hon.

Bra däremot är att vardagen står i centrum med yrken i vård, skola och omsorg, men det är inget att koncentrera sig på. Beskrivningarna på hur svensken lever/verkar kommer fram ändå. Och Marie ger exempel på en deckare som hon skrev ner, som handlade om en vårdcentral, vilken hade kunnat bli en riktigt bra roman.

Marie konkretiserar.

– Vad författarnas problem tycks vara är att balansen är dålig mellan å ena sidan chock, mord, kyla, motiv, utredningens beskrivning och vardagsrealism å den andra. Det är inte alls bra då en författare inte verkar ha bestämt sig för vilken slags roman han/hon skriver. Andrastämman, sidoberättelsen, balanserar illa mot intrigen och väsentligheter går förlorade.

Vilka böcker recenseras?

Vi ställer frågan hur böcker väljs ut som anmäls.

– Till DN kan det komma 85 försändelser om dagen vissa tider. En kompetent sekreterare vet allt och delar ut böcker. Vi recensenter gör önskelistor på 20-30 böcker vi vill recensera under säsongen. Vi hittar dem i Svensk Bokhandel som vi lusläser. Sedan blir vi tvångstilldelade ett antal som ingen önskat. Jag kan inte recensera någon jag känner. Jag avböjer också verk, faktiskt släpper ett författarskap, som jag skrivit om länge därför att jag inte har något mer att tillföra. Då är det bättre med ett ”fräscht” öga. De behöver kommentarer av andra än mig. Mankell och Nesser är exempel på det.

Vi lyfter våra ölglas i den murriga lokalen och suger på insikten om varför inte alla hamnar på DN:s kultursidor.

Språkbegåvning läser original

Marie Peterson är inte bara recensent, journalist och mor utan också en språkbegåvning.

Hon kan fyra språk och läser en hel del verk på originalspråken.

Sista frågan till denna varma, målmedvetna och deckarbelästa kvinna blir – vilken svensk skönlitterär författare som ännu ej debuterat i deckargenren skulle Marie Peterson i förekommande fall sätta på sin önskelista?

– Peter Kihlgård. Han är tillräckligt jäklig i skallen. Han har den sorts kyla som behövs för att konstruera en bra intrig. Dessutom är han oberäknelig.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22