Marie Corelli – En kvinnlig Haggard?

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2002-4, Artikel

Bo Stenfors berättar här om en författarinna, som sannerligen var ute tidigt. Långt före Michael Moorcock lät t. ex. denna kristna författarinna Jesus vara tidsresenär. Det skedde i Barrabas, där hon före Hjalmar Söderberg och Pär Lagerkvist gjorde en av de andra grabbarna på korset till huvudperson. Bo Stenfors har åter letat fram en intressant författare som andra numera inte brukar berätta om. I den anglo-saxiska världen läser man henne fortfarande.

I boken Kvinnor i Science Fiction av John-Henri Holmberg och Per Insulander (Optima 1982) nämns banbrytarna Mary Wollstonecraft Shelley, som skrev Frankenstein 1816, och Catherine Lucile Moore, som skrev Shambleu 1933. I övrigt nämns inte några kvinnliga SF-författare som debuterat före 1940.Sam J. Lundwall gjorde en pionjärgärning när han utgav Bibliografi över Science Fiction och Fantasy, sedan uppföljd med kompletteringar. Jag bläddrar gärna i andra upplagan från maj 1964 – en vackert illustrerad bok (Bokförlaget Fiktiva). De kvinnliga författare, vars verk nämns, debuterade emellertid även här 1940 eller senare, bortsett från vissa särfall som Karin Boye med Kallokain.

Ett undantag som sticker ut finns dock i boken. Författarinnan är Marie Corelli. De böcker av henne, som namns, är Barabbas en dröm om världstragedien (1894), Den mäktiga Atomen (1897), Lilith (1894), Ziska (1898) och Två världar (A romance of two worlds). Sistnämnda titel antyder att romanen handlar om parallella världar.

Har vi alltså spårat upp en tredje betydelsefull kvinnlig författare av science fiction och fantasy före 19407 Jag slår upp henne i Bonniers Konversationslexikon (1950): “Marie Corelli, f. 1855, d. 1924, engelsk författarinna av skotsk-italiensk börd. Corellis litterärt föga värdefulla romaner, bl. a. A romance of two worlds (1886; Två världar, 1889), lästes mycket kring sekelskiftet.”

Hon nämns också i Compton’s Encyclopedia: “Born in Bayswater. England, she has written numerous melodramatic romances (Romance of Two Worlds, The Sorrows of Satan, The Master Christian and The Life Everlasting).”

Jag läser Två Världar. Huvudpersonen är en ung, nöjeslysten kvinna, som drabbas av nedstämdhet och får bot hos en mystisk helbrägdagörare vid namn Heliobas. Han låter henne i trance ströva genom himmelska världar, befolkade av änglar och andar. Världarna omger Jorden i cirklar. Dit kommer vi när vi dör, förkunnar han, om vi bara förstår att förkovra vår själ och göra den stark nog. I boken berättas ingående vad Heliobas förkunnar om utomsinnliga världar och om hur allt i vår värld styrs av elektriciteten. Hjältinnan är en renhjärtad flicka och Heliobas den godhjärtade och mystiske vishetsläraren.

Sedan hjältinnan vid ett tillfälle beskrivit hur underbart det är att vakna på morgonen och känna välbefinnande och vederkvickelse, låter författarinnan henne utbrista: “Detta är i sanning den högsta glädje. Lägg därtill vetskapen om tillvaron av ens egen odödliga ande – det sköna ljusets frö, för vars utveckling ingen möda någonsin är förgäves, det levande, underbara ting, som är bestämt att skåda en evighet av världar blomstra och vissna för att åter blomstra upp liksom blommor, medan det självt, överlägset dem alla, skall bli allt starkare och mer strålande – vem kan med dessa omgivningar och utsikter säga att livet icke är värt att levas? Kära liv! Ljuva ögonblick! Gunstiga tillfälle! Korta färd, så väl värd att företagas.”

Marie Corelli understryker i ett företal att hon utgår helt från den kristna tron. Hon vill ingalunda förkunna någon ny lära.

Om man nu med science fiction menar en litteraturart, som öppnar nya och oanade perspektiv på vårt liv har på Jorden, är detta naturligtvis science fiction, och Sam J. Lundwall gjorde helt rätt i att ta med romanen i sin bibliografi. Det viktiga inom SF är naturligtvis idéerna, även om också den litterära utformningen kan betyda en hel del för presentationen av dem.

Jag letar emellertid efter dåtidens litterära bedömning av Marie Corellis verk. I Modern English Writers (1918) påpekar Harold Williams: “The tendency to treat narrative as nothing save the vehicle of philosophy and instruction has grown until the moral comes first and the story is written to force it home”. Som exempel på författare som handlar på detta i hans ögon så förkastliga sätt nämner han H. G. Wells och Marie Corelli. Men där fick nog hela raden av SF-författare!

Brist på originalitet

Om Marie Corelli skriver han: “The overwhelmingly serious prose-moralities of Miss Corelli must doubtless seem impressive documents. Perhaps Temporal Power (1902) may be regarded the best in her work.” Därefter klagar han emellertid över hennes totala frånvaro av originalitet, hennes travestier av socialt liv och hennes hafsiga stil, fylld av felaktiga och groteska grammatikaliska konstruktioner. Som synes gillade han inte hennes impulsiva skrivstil, vilken vi nyss fick prov på. Vidare uppfyllde inte hennes karaktärsteckning hans högt ställda krav.

Att H.G. Wells fantasifulla historier levt kvar till dags data, det vet vi. Men hur är det med Marie Corellis romaner, företrädesvis debutverket Två världar som hon skrev vid 31 års ålder? Jag söker på “Marie Corelli” på Internet och får 1 453 376 träffar, speciellt bortglömd tycks hon inte vara.

Hennes riktiga namn var Mary (“Minnie”) Mackay. Hon föddes i London den 1 maj 1855 och avled den 21 april 1924. Marie Corelli var särskilt angelägen om att konkret slå vakt om Shakespeares minne. Hon gifte sig aldrig utan levde tillsammans med den älskade väninnan Bertha Vyver till sin död. Sammanlagt skrev hon mer än 30 böcker som utgavs mellan 1886 och 1925. Nio av hennes romaner låg till grund för filmer, som spelades in under åren 1915 (Vendetta, boken utgiven 1886) fram till 1922 (The Young Diana, boken utgiven 1918).

På Internet kan man hitta en kortfattad biografi, skriven av science fiction-författarinnan Jessica Amanda Salmonson (http://violetbooks.com/corelli.html). Det följande bygger på hennes artikel.

Salmonson konstaterar således att Marie Corellis förstlingsverk A Romance of Two Worlds (1886), som kombinerade sällsam vetenskap med andlighet, sannolikt blev den mest inflytelserika ockulta romanen efter Rider Haggards SHE. Boken inledde en Heliobas-triologi. Marie Corellis kanske mest besynnerliga roman Ardath (1889) var den andra romanen i triologin, som avslutades med The Soul of Lilith (1892).

Kärlek till luftburen ängel

I Ardath älskar hjälten en luftburen ängel, som han ännu inte är värdig, och reser tillbaka i tiden 7 000 år till en fullkomligt fantastisk värld, där han upplever att förvandlas. Marie Corelli var mycket nöjd med denna sin bok, även om den sålde sämre än de övriga böckerna.

The Soul of Lilith har till grund samma tema som återfinns i Faust, Pygmalion och Frankenstein. En trollkarl binder här en döende flickas själ vid hennes kropp och får därigenom en kvinnlig andevarelse vid sin sida, som han emellertid blir våldsamt förälskad i till sin olycka.

Barrabas (1893) – första romanen i en triologi, där de andra romanerna var The Sorrows of Satan (1895) och The Master Christian (1900) – slog alla förutvarande försäljningsrekord i Stor-Britannien och blev också hennes största internationella succé. Här försöker Marie Corelli på ett revolutionerande sätt revidera hela korsfästelsehistorien. Satan glorifieras i viss mån under det att “baby” Jesus skildras som en tidsresenär. Som blir fruktansvärt besviken på den victorianska eran. Den sista boken i serien blir därigenom mer humoristisk än de tidigare utan att därför vara mindre “mystisk”.

Marie Corelli fick epitetet “den kvinnliga Haggard”. Hon uppskattade Rider Haggards romaner mycket. I boken The Secret Power (1921) använder hon samma motiv, som Haggard gärna använde, nämligen mötet med en bortglömd ras i någon otillgänglig trakt på jorden. I en egyptisk öken hittar hjältinnan en gömd stad, bebodd av odödliga varelser. Kortromanen Ziska (1897) har som motiv inkarnationsteorin, som ju Haggards berättelser om HON She-Who-Must-Be-Obeyed – bygger på. Ziska anses vara en av Marie Corellis bästa fantasiromaner – en historia om erotiska fasor samt själens överförande och reinkarnation i det uråldriga Egypten. De spännande slutscenerna tilldrar sig i en hemlig kammare djupt inne i en pyramid.

Evig ungdom

Marie Corelli utvecklade också temat om evig ungdom i boken The Young Diana (1918). Salmonson anser boken representera “a weird scientific femme fatale adventure”. Den eviga ungdomen resulterar i monstruös, själlös odödlighet. The Life Everlasting (1911) är en annan berättelse om odödlighet, visioner och oräkneliga inkarnationer. Sistnämnda bok betraktade Marie Corelli som en fortsättning på A Romance of Two Worlds. I boken utsträckte hon sina ockulta idéer till att omfatta även radium och radioaktivitet.

Det bör nämnas att Marie Corelli också skrev korta, koncentrerade spöknoveller, såsom The Lady with the Carnations (1895) och The Devil’s Motor (1901). Den senare har Brian Stableford kallat “febrilt exentrisk”. The Ghost in the Sedan-Chair (1901) är en mer glattig semester-spökhistoria. En av hennes bästa noveller anses The Sculptor’s Angel (1920) vara. Salmonson kallar den “an ideal example of the decadent weird tale both in style and theme”.

Beträffande en författarinna, som gjort ett så omfattande intryck på sin läsekrets och som gör det än i dag, måste man till sist fråga sig vad som givit henne hennes varaktiga betydelse inom litteraturen. Ja, knappast är det väl ändå som författare av science fiction, äventyrsromaner och spökhistorier som hon blivit betydande utan snarast som en religiös förkunnerska av kristen moral. Hon lugnar de oroliga genom sina böcker med sin bergfasta tro på att det finns ett liv efter detta jordiska, och hon manar människorna att tänka mer på att utveckla sin själ i moralisk riktning än att slösa bort sitt liv på i längden tomma njutningar.

Teosoferna – som enligt mitt uppslagsverk ägnar sig åt mystiska spekulationer – hävdar att Marie Corelli intuitivt mottog strålar av ljus från “the fountain of Truth”.

På Marie Corellis vackra grav i Stratford finns en ängel i “naturlig” storlek med vingarna och högra armen uppåtsträckta och med en vit blomma i vänstra handen. Graven inramas av korta marmorpelare. På framsidan står Maries och Bertha Vyers namn, men egentligen ligger Bertha begravd i en oansenlig grav strax bredvid.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22