Marianne Jeffmar: Ungdomsupplevelser viktiga för skrivandet

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1998-4, Artikel

AV KJELL E. G ENBERG

Fembarnsmamman Mariannc Jeffmnar kommer igen med en renodlad deckare i början på nästa år. Det kan man kalla en begivenhet! En filosofie doktor som skriver deckare – det har man inte sett sedan salig Maria Lang.
På senare år har hon visserligen kommit med ett antal böcker, men ingen har helt kunnat kallas deckare eller kriminalroman, inte ens det historiska mysteriet i Sprickan i skallen (Symposion 1993) fast sådana drag finns i den.
Den aktuella boken, också den på Brutus Östlings förlag Symposion, har som arbetsnamn I skuggan av en lögn.
I år är det faktiskt 20 år sedan Marianne Jeffmar debuterade som författare av kriminalromaner. Det skedde med boken Dödens ängel som följdes upp med I enslig gård (1979) och Professorn och hans offer (1980).

Önskedröm eller nödvändighet?

I början av 80-talet förklarade Marianne för mig varför hon skrev deckare:
– Det var en gammal önskedröm som gick i uppfyllelse. När jag var 9-10 år låg jag sjuk i över tolv månader. Under det året läste jag ohyggligt mycket, inte minst deckare. Så jag bestämde mig för att skriva sådana när jag blev stor.
Det är säkert både ett ärligt svar och en efterhandskonstruktion. Mycket av det Marianne skrivit tycks bottna i barndomen.
Om man läser hennes bok Vargens mjuka tassar upptäcker man att fadern (en sträng man som ofta hade björkriset till hands) stått modell för flera av hennes romangestalter. En som ligger nära till hands är barnamördaren och familjetyrannen Olof Björnram som porträtterades nästan smärtsamt i kriminalromanen I enslig gård. Perversionerna och maktgalenskaperna finns också hos huvudgestalten i Professorn och hans offer.
När Marianne väl kom igång som författare och debatterande fri skribent blev det mer än bara deckare. En roman skriven på franska och utgiven i Frankrike är det inte många som kan skryta med.
– Det är svårt för utlänningar att få ut böcker i Frankrike, säger Marianne. Särskilt om de skrivits direkt på franska, eftersom man där inte tror utlänningar om att klara av deras vackra språk. Bland svenskarna är det väl bara Strindberg, drottning Kristina och jag som lyckats.
Roman en hette À l’ombre du sapin vilket betyder I granens skugga och den gavs ut av förlaget L’Élan i våras.
Hon har också skrivit teaterpjäser. Den senaste – Odjuret – har uppförts i Göteborg. 1995 deltog hon också i Monologfestivalen med En dörr – ett rop. Med den vann hon första pris.

Nomad i själ och hjärta

Men det är kanske dumt att gå händelserna i förväg.
Varför inte göra som de flesta romanförfattare och börja från början…
Marianne föddes 1935 i byn Sidensjö i Ångermanland och har sedan dess flyttat runt som den värsta zigenare. Den första flyttningen skedde när hon var fem år gammal och blev för all del inte så lång, bara till Nyåker. Men det blev en viktig plats för henne, eftersom det var där allting hände som blev betydelsefullt för de romaner hon sedermera skulle komma att skriva. Det var en by med en massa original. Där hände mycket: vådaskjutningar, barnamord, besök av mystiska personer.
– Det var en mycket frikyrklig miljö jag växte upp i. Den präglade mig och har sedermera gett mig stoff till berättelser. Georges Simenon har absolut rätt när han påstod att det, som påverkar en människa som blir författare, händer innan personen hunnit fram till 18 års ålder.
Alltså måste också Örnsköldsvik ha påverkat Marianne. Dit kom hon nämligen 15 år gammal, gick i skola och tog studenten.
– Sedan drog jag till Uppsala för att studera och därefter började mitt nomadliv. Jag är nästan säker på att jag är predestinerad till ett kringflackande liv. Min mors förfäder kom på 1600-talet vandrande från Ryssland, gick genom Sverige och in i Norge. Därifrån återvände de till Värmland och Dalarna. Det där finns i mitt blod, jag har svårt att rota mig riktigt.
Trogen sitt arv kom hon till England och Tyskland och hon blev så småningom gift med en tysk. Men det är inte därifrån hennes efternamn kommer.
– Nej, det är ett namn jag hittade bland nomader som utflyttat till USA. Jag tog det för att jag tyckte att det hörde ihop med något som skulle bli min egen identitet.

Intelligent doktorsavhandning

Under 60- och 70-talen var hon bosatt i Skåne, studerade och skrev sin doktorsavhandling, Ways of Cognitive Action, som behandlar intelligens och kreativitet. Den kom ut 1971 liksom en populärversion på svenska – Intelligent eller kreativ? hette den. Samma år kom Dödens ängel. Tre böcker utgivna samma år – inte illa.
– Mer än så blev det inte av mitt akademiska liv, säger hon. Jag är ingen forskarnatur. Tålamodet räcker inte. Men jag beklagar det inte. Snarare är jag lättad.
Men hon hade i alla fall tålamod nog att skriva kriminalromaner mellan 1978-80. Barndomsdrömmen uppfylldes. Hon fick uppmärksamhet över hövan och blev besvärad.
– Jag var rädd att inte göra lika bra ifrån mig i fortsättningen.
Hon hade träffat en ny man 1983, flyttade till Bryssel i Belgien – och bytte genrer i sitt skrivande: 1985 kom Älskade barn, en roman om hur svårt det är att älska för den som själv anser sig vara oälskad.
Den följdes av Din styvmor Rebecka 1987. Sedan skulle det dröja till 1990 innan Marianne kom med Hoppa Opp i Himlen, där hon återvänder till sitt hedniskt religiösa Ångermanland än en gång med berättelsen om pojken som inte får heta Jesus fast modern är övertygad om att det är Guds son.
– Att jag hamnade i Bryssel berodde på att min dåvarande make fick jobb där. Och jag hade jätteroligt i den stan innan EU dök upp och lade vantarna på det mesta. Nu trivs jag inte där längre, men åker dit då och då eftersom min son bor där.

Fem romaner och en antologi

Så väldig kan väl inte vantrivseln ha varit, menar jag, och påminner om att hon under sin belgiska period 1983-1994 skrev fem böcker och var redaktör för en antologi som heter Krig och läckerheter – till belgiska författare i urval och presentation. Dessutom misstänker jag att romanen Vargens mjuka tassar, som kom 1994 också skrevs där.
– Ja, erkänner hon. Men inte i Bryssel. Jag har svårt för att skriva i städer. Våningar är deprimerande, jag måste bo i en stuga för att vara kreativ. Så jag hade skrivstuga både i Belgien och i Schweiz.
Kreativiteten kan det inte ha varit något fel på – stugor eller ej. För under den här perioden skrev Marianne regelbundet artiklar och essäer, recensioner och notiser för först Svenska Dagbladet och sedan Dagens Nyheter.
– Kulturjournalistik där var inget dumt arbete, ler hon. Belgien ligger så centralt. Det är nära till allt och alla.
Nu är hon alltså tillbaka i Sverige. I Halland, fast alldeles på gränsen till Skåne, närmare bestämt, där hon nu bor tillsammans med författarkollegan Christer Eriksson.
Först hamnade hon i ett litet hus i Höganäs, men där kunde hon inte skriva. Det var alldeles för trångt, så hon satte igång att leta igen och i augusti i fjol kunde hon flytta in i en alldeles lagom stuga på Hallandsås. Där kan hon ta sina promenader och skidturer, alltid med pennan i ett snöre runt halsen och med massor av papperslappar i fickorna.

Åter till mors landskap

Så det blev förstås en ny bok – den första deckaren på många år. Huvudperson är journalisten Suzanne Decker från Bryssel.
– Den utspelas i min mors landskap Härjedalen – miljön i I enslig gård – där det känns som jag har mina rötter fast jag inte växt upp där. Landskapet är Härjedalen, men vissa av människorna, i synnerhet mördaren, skulle nog ha kunnat komma från Ångermanland. Fast i den här romanen har jag med en hel del av de intryck jag fick under mina besök hos mormor som barn. Härjedalen har också sin beskärda del av instängdhet och mystik. Närheten till samerna är viktig – min mormor hade samiskt påbrå. En del av händelserna äger rum i Stockholm.
Med skrivvänligt hus på Hallandsås blir det väl många fler romaner?
– Jag har bestämt mig för att skriva i tio år till. Sen ska jag ha semester.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22