Maria Gustafsson – vass spion- och agentförfattare

Mar 10th, 2010 | By | Category: 2005-3, Artikel

Av Helena Sigander

På ett sjapp på Döbelnsgatan i Sibirien i Stockholm träffar jag Maria Gustafsson. Maria är en spännande kvinna med ett förflutet utomlands. Hon är snitsigt klädd och för in en doft av blom och tobak i den mörka lokalen som knappt har några matgäster. Maria Gustafsson skriver övertygande om spionbranschen och jag överväger att fråga om hon har CIA-utbildning. Men sådant frågar man ju inte en hemvändande svensk om. Det blir lite annat…

Maria Gustafsson skriver en litteratur som vibrerar av sol, lusta, kryddor och den där känslan av att marken rämnar som filmthrillers kan ge, när de är som bäst.

Klara Andersson från Boden låter osofistikerat och helylle och det är meningen, säger Maria Gustafsson, om namnet på sin huvudperson i spänningsromanerna Den vidunderliga utsikten (2003) och Huset på Carrera 9 (2004).

Jordnära trots storpolitiken

– Jag vill att Klara Andersson ska kännas trovärdig och jordnära trots de storpolitiska förvecklingar som hon hamnar i. Klara är i fyrtioårsåldern och har nötts och putsats av livet. Sina livserfarenheter har hon erövrat genom att ha kämpat på olika arenor i världen. Hon har inga egna barn men har ett varmt förhållande med sin ex:s barn som hon varit ställföreträdande mor för sedan de var småbarn. Klara har tvingats till självständighet. Jag har givit henne den speciella styrka som den har som varit enda barn i en familj.

– Klara Andersson har drag av den klassiska agenthjälten. Hon möter faran ensam. Hon lever ensam. Hon kan konsten att njuta av livet på egen hand. Har du medvetet gjort Klara till en fysiskt solitär person?

Självbiografiskt drag

– Det är ett självbiografiskt drag. Hon är ensam för att jag är en ensam person. Jag kan skildra ensamhet utan att det blir patetiskt.

– Dina intriger infiltrerar nutidens storpolitik. Hur går författandet till? Du imponerar på läsaren genom att vara påläst och kunnig och trovärdig.

– Huvudstoryn i mina böcker har aldrig varit självklar. Det är inte en snilleblixt utan den röda tråden har snarare bundits ihop av fragment. Till exempel i Den vidunderliga utsikten var det plastikoperationen av min näsa som gjorde mig oigenkännlig för min moster vilket hände för länge sedan men jag hade inte glömt det. ”Du kunde vara en annan”, sa hon. Och jag tänkte att det kunde passa i en thriller. Mitt arbete som tolk är förstås en stor inspirationskälla. De slappa säkerhetsrutinerna på EU-parlamentet triggade min fantasi. Och jag fogade ihop bitarna. Metoden är inte den bästa. Min andra bok ballade ur totalt efter flera hundra sidor. Jag behöll de femtio första och reste till Colombia och fann en helt annan story.

– Colombia? Du stack dit, ensamma vackra svenska kvinna?

Kollade arbete med olja

Maria mumlar att det inte är så farligt och fortsätter:

– Colombiaresan var inplanerad för den ursprungliga storyn. Jag skulle dit och kolla in ute i bushen hur de borrar efter olja och bygger pipelines. Konflikt pågår mellan befolkningen och bolagen. Jag hade sett en konfidentiell rapport där det bland annat beskrivs hur oljebolagen filmat på fackliga möten och att paramilitären fått i uppdrag att avrätta de ivrigaste fackföreningsledarna. Som du förstår kunde temat ha blivit en bra story men i den färdiga berättelsen är oljebranschen reducerad till kuliss.

– Och så flöt du in i miljön, liksom, och fick ett annat perspektiv?

– Jag tror att om jag visste precis hur min story skulle vara från början skulle jag inte tycka att det var så underbart roligt att skriva den. Den kommer till mig allt eftersom och jag njuter av att uppleva vart den får mig.

TV-stjärna i Spanien

– Du är en välkänd tv-profil i Spanien och du har gjort egna program i många år där.

– Ja, jag har jobbat ned television under större delen av mitt liv. På 80-talet hade jag kommit så långt i branschen att jag fick producera mina egna programidéer. Jag jobbade med teve till 1996 och det sista året i Sverige.

Det lustiga var att det var senare under en skrivarkurs som min lärare Sören Bondesson påpekade att man kunde tänka i bilder, vilket jag inte medvetet hade gjort tidigare.

– Efter ett långt äktenskap i Spanien återkom du till Sverige och vässade pennan. Vilka behov ville du tillfredsställa med skrivandet?

Ville ha modersmålet tillbaka

– Främst var det för att återerövra mitt modersmål som jag började skriva på svenska. Jag behärskar flera främmande språk och hade varit borta från landet i 28 år. Mycket hade ändrats under tiden, både i landet och i själva svenska språket.

– Du skriver sensuellt i en njutbar stil. Du målar över kantigheter i miljöer med dofter, lukter, färger och förnimmelser som verkar latinskt och orientalisk. Har du samlat på dig mycket sådant under dina resor?

– Känsloförnimmelser ger betydelser och dimensioner: snö som knarrar under fötterna, sand som varit våt och torkar knarrar nästan likadant, vattendroppar som blänker på glasrutor på tåg och bilar, lukten av hav, hur håret i näsborrarna fryser när det är riktigt kallt där uppe i norr, midnattssolen och midvintermörkret med sina starka emotionella avtryck, doften av apelsinblom och jasmin… smaken av alkoholfri öl i Senegal och lukten av damm i guldgruvorna i Elfenbenskusten eller Côte d’Ivoire som de själva säger. Det finns tusen smaker som jag inte skrivit in ännu.

Vi fnissar över våra glas vin. Maria Gustafsson är så långt från att vara högfärdig och överlägsen man kan vara. Hennes stämma är fyllig och mild. Ögonen fäster på en i en glimt av blyg värme, innerlig som en reflex av solen.

Ingen skillnad på onda och goda

– Miljöerna i dina böcker är spelplatser för lirare, underrättelseagenter, politiker och andra fixare av fred och ofred i världen. Hur skiljer du på de onda och de goda?

– Det finns ingen tydlig skillnad på gott och ont i mina böcker. Jag tror inte att livet är så enkelt. Ofta finns det förklaringar till att människor gör onda gärningar men jag vill inte heller gå så långt att jag förklarar och förlåter vad som helst. Naturligtvis, finns det människor som drivs av sådant som vi andra anser vara mindre nobla och acceptabla målsättningar.

– Tycker du synd om dina ”brottslingar”?

– Det är absolut inte synd om mina brottslingar, hittills. Jag irriteras ofta av den där attityden att ta hänsyn till ”någons taskiga omständigheter.” Det påminner mig om ett fall i Schweiz. En 8-åring blev våldtagen och mördad av en, samma dag, frigiven man. Han hade suttit inne för ett liknande brott och rätt behandling och ansågs ”frisk”. Under rättegången dömdes han ännu en gång till vård och modern till flickan sköt honom i rättegångssalen. Jag kan bara säga att under vissa omständigheter skulle även jag kunna göra som modem. Det finns en gräns.

Vi granskar menyn på stället. Hungern blir som bortblåst. Vi beställer var sitt glas vin.

– Det är svåra ställningstaganden man får göra som författare, mumlar jag. Hrm. Jag tycker att vi talar om sex i stället. Du är bra på att skriva sex. Du ler, Maria. Berätta hur du ser på dina sexscener.

– Människor har sex, eller hur? Varför får inte hjältarna i böcker ha det då? Jag tror att så många, speciellt män, irriteras eller störs av att Klara Andersson har sex därför att det är ovanligt att det är huvudpersonen som har sex. Vanligtvis är det möjligtvis boven eller någon biperson som har sex i böcker.

– Eller om huvudpersonen är en man då har han sex, säger jag. Jag tycker att de flesta romaner handlar just om hur och att män har sex.

Svårt skriva sexscener

Maria Gustafsson bryr sig inte om denna anmärkning utan fortsätter tankfullt:

– Det är skitsvårt att skriva sexscener men jag tycker att det vore att lura mina läsare på konfekten om jag inte skriver om det också. Och visst, det är sexuella njutningar ur det kvinnliga perspektivet jag talar om och jag har förstått att (vissa) män upplever mitt sätt att beskriva sex som provokativt.

Min förebild är nog Anaïs Nins erotiska noveller.

– Vad läser du mer, då?

– Jag bekänner här och nu att jag läser vad jag gillar och jag läser inte vad man ska läsa. Det beror mest på att jag aldrig kommer att hinna läsa allt man ska, why bother? Le Carré är den absoluta favoriten men Guillou är inte dum. Michael Connelly är jättebra och jag har nog läst hans samtliga. Av Patricia Cornwell gillar jag mest Scarpetta-serien. Donna Leon är härlig emellanåt. Jonathan Kellerman och Dennis Lehane är också fina, Håkan Nesser och Kathy Reichs är inte att förglömma. Arturo Perez-Reverte och Manuel Vázquez Montalban är två spanska författare som jag tycker mycket om. När jag kan läser jag gärna på originalspråk, det vill säga, huvudsakligen på engelska och spanska men det händer att jag läser på tyska också.

– Kunde just tro det! säger jag och frågar om den nya boken. Den som är på G, och ligger och jäser till sig i Marias dator.

– Min tredje bok går under arbetsnamnet Snöjungfrun som är en hemsnickrad översättning av Panny Marie Sneze på tjeckiska (Dur Lady of the Snow). Det är namnet på en fransiskankyrka i Prag som var öppen för gudstjänst under kommunisttiden. Det skulle jag vilja att titeln blev men sådant styr man inte över. Ännu. Den är ju inte klar.

Det är spänning som gäller

Maria Gustafssons sjögröna blick under den släta pannan blir inåtvänd och handens fingrar svävar ovan bordskanten. Jag bestämmer oss för att komma från ämnet ”boken som jag håller på med” och frågar om hon prövar andra genrer än det här med thrillers.

– Nej. Det är spänning som gäller. Ett tag till. Formatet thriller eller snarare agent/spionroman tilltalar mest. Det är där jag vill vara. Vi, Helena, du och jag, är relativt ensamma som kvinnor i genren på den svenska marknaden.

– Joo. Om du säger det så…

– Även internationellt är vi få kvinnor som skriver om internationella förvecklingar i storpolitiska sammanhang, säger Maria Gustafsson och räcker mig artigt brödkorgen där en beta bröd rullar i ett hörn.

– Ta den du, säger jag.

– Newsweek hade ett reportage för ett år sedan där de uppmärksammade 4-5 amerikanska kvinnliga författare som ”gjort intrång” i branschen. Fler än så är det inte, verkar det som.

– Är du författare på heltid nu, Maria?

Frilansande tolk

– Jag är frilansande tolk. Men att skriva är för mig livets bröd. Jag kan inte föreställa mig mitt liv utan det. Jag hoppas att jag förmedlar spion- och agenthistorier ur ett kvinnligt perspektiv som kan underhålla och intressera båda könen.

– Jag tycker att din första bok och din andra öppnar för ett intressant projekt, The Never Ending Spy Story. Är det så du känner? Klara Andersson ska inte lämnas åt sitt öde?

(För dig som inte vet: Maria Gustafsson fortsätter direkt med historien ur ettan i bok nummer två. Man blir överraskad och det känns mycket bra!)

– Nej. För närvarande känns det som att Klara inte är ett avslutat kapitel, säger Maria och vi skålar för det.

– När får man veta hur…?

– Jag hoppas att bli klar i sommar.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22