Margareta Grape: Litet förlag hittade kyrklig debutant

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

Av BIRGITTA HÄRNER

Margareta Grape är ingen deckardrottning – hon är en deckardam. Det betyder att damen skrivit en deckare. En deckare som fått ganska få (men mycket bra) recensioner, beroende på att hon kom ut med sin debut I stadshusets skugga på det lilla Backströms förlag. Som alla vet är kritikerna på de stora tidningarna intimt lierade med jätteförlagen – ibland äger de varandra – och därför recenseras där enbart romaner från Bonnierförlagen. Norstedts. Prisma och Ordfront brukar få hänga med på sladden av politiska skäl. Emellanåt dyker en liten förläggare upp och kan nå framgång om han jobbat på en tidning.
Politiska skäl vore annars en bra anledning till att skriva om Margareta Grapes lilla bok – den kom ut som originalpocket. 278 sidor – eftersom författarinnan sedan en tid tillbaka är chef för Congress Stockholm med uppdrag att lansera huvudstaden som internationell kongressplats. Något som låter opolitiskt, men knappast är det.
Fler politiska skäl: Hon är uppväxt inom arbetarrörelsen och har arbetat med flyktingfrågor, biståndsfrågor och integrationsfrågor i Stockholms stadshus. Innan hon hamnade i stadshuset var hon i många år chef för Arbetarrörelsens Internationella Centrum, det som numera heter Olof Palmes Internationella Centrum.

Biskopsdotter

Till råga på allt är hon kyrkligt formad. Hennes far heter Karl-Gunnar Grape, biskop i Skara, och själv har Margareta Grape läst teologi i Uppsala och hörde hemma i de radikala kretsarna kring Kristna gymnasistförbundet. De internationella frågorna började intressera henne sedan hon varit utbytesstudent under militärdiktaturens år i Brasilien. En tid anlitades hon som ledarskribent i Kyrkans Tidning och var påtänkt som utrikeschef för rikskyrkans kansli i Uppsala.
Men när hon skrev en roman blev det en deckare med drag av science fiction.
– Jag hade skrivit ganska länge på den. Inte jobbat med boken, för den var en njutning att skriva från första till sista sidan, har hon sagt.
Skrivit har hon gjort i alla år, fast mest debattinlägg, artiklar och rapporter. Det som gjorde henne lite förundrad under skrivandet av I stadshusets skugga var att romanen fick eget liv och började bestämma vad som skulle fästas på papper.
– Jag hade en ram och en tanke om vad som skulle hända, men så fort jag började skriva började handlingen gå sina egna vägar.
I stadshusets skugga är mycket politiskt upplagd och utspelas ett decennium eller så in på detta årtusende. En kändjournalist och socialdemokratisk kommunpolitiker, med latinamerikansk bakgrund hittas mördad vid Engelbrektsstatyn utanför stadshuset i Stockholm. Första tanken är att brottet har rasistisk bakgrund, men den mördades vän och bokens huvudperson – Charlotta Isaksson som är tjänsteman på Utrikesdepartementet – anar att det kan finnas andra anledningar. Tillsammans med den tjusiga och framgångsrika kvinnliga chefredaktören på Kyrkans tidning påbörjar hon en undersökning som leder till en gren av ryska maffian som till viss del lever i symbios med missionsorganisationer från väst. De har satt skenkidnappningar i system och detta gör att kristna frikyrkor lättare kan etablera nya församlingar.

Kidnappade missionärer

Det låter som om Paulina och Daniel Brolin som kidnappades i en sovjetrepublik skulle vara förebild, eftersom det förekommer två unga kidnappade pingstmissionärer från Sverige i romanen.
– Inte alls! säger Margareta Grape själv.
Den här idén föddes långt innan detta inträffade. Det är en principiell sak jag vill belysa. Varje organisation som strävar efter att nå fram med sina tankegångar tar de vägar de finner lämpliga. Det kan betyda att frön till den organiserade brottsligheten i öst planterats av idealister från väst.
Hon pekar på de organisationer som genom åren arbetat med att sprida biblar i de länder som tidigare inneslöts av järnridån. Hon har själv arbetat bland frivilliga och andra organisationer som inte är knutna till staten och vet att man ibland måste ägna sig åt moraliskt tveksamma saker för att utföra uppdraget.
– Det finns en gråzon som lyder under regeln att ändamålet helgar medlen.
För att penetrera detta skildrar Grape en framtid som är mycket dyster. Det svenska folkhemmet har trasats sönder, landet präglas av rasmotsättningar och nazistiska grupperingar har haft framgångar i allmänna val. Privatiseringshysterin har nått oanade höjder och den enda samhällsvision som finns är att man måste hålla budget.
– Biståndet har ersatts av internationell marknadsföring och exportfrämjande insatser. Biståndsorganet Sida har hamnat under exportkreditnämnden och dess främsta uppdrag är att hålla kontakt med rika länder i Latinamerika och Asien.

Konsekvenser dras ut

Margareta Grape påstår inte att det kommer att bli så, men genom att dra ut konsekvenserna av det som sker politiskt i dag är en sådan situation inte otänkbar.
– Sverige håller på att klyvas socialt och ur klassklyftor växer rasmotsättningar. Fattig ställs mot fattig. Att det här är något som gemene man känner till märks på att förväntningarna på kyrkan blivit oerhört stora. Men kyrkan är tam och bedriver enbart välgörenhet i stället för att ta upp problemen med vård av missbrukare och psykiskt sjuka. Det är farligt att romantiskt vädja till människors medlidande.
Det är alltså en pamflett med personlig bakgrund?
– Nej, absolut inte. Boken är inte självbiografisk, inget reportage och ingen rapport, värjer hon sig. Det är en påhittad historia även om gestalterna är en blandning av verkliga eller nästan verkliga personer. Det finns delar av både Carl Cederschiöld och Juan Fonseca med, men det handlar inte om dem.
Det kan man tro. Den som följt med i den stockholmska politiken kan le glatt (eller kanske nöjt illvilligt) är personer som Rutger Edelträ. Och man kan gissa vem som döljer sig bakom Mikaela Nord som drömmer om att sälja Stockholms hamn.
– I mig hittar man naturligtvis bitar av Charlotta Isaksson, lika väl som av flera andra kvinnor. Nu vet jag ju hur det känns att ha blivit 50. Mitt hår får vara grått och mjukklippt. Det är inte nödvändigt att tona det längre.
Det hon anser att hon verkligen måste jobba med är sitt språk.
– Kanslisvenskan har smutsat ner mitt språk. Men om tio år är jag kanske fri från den.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22