Mannen som älskade naturen i vildmarken

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2001-1, Artikel

Av alla vildmarksberättare är nog Harry Macfie (1879-1956) mest sympatisk. Hans kärlek till nordlandet i Canada och Alaska och livet som guldsökare, pälsjägare och trapper är på ett oemotståndligt satt dokumenterat i de böcker han med knivskarpt minne på 1930-talet började skriva en kvarts sekel efter sina upplevelser i Nordamerikas ödemarker. Macfies äventyr är spännande och självupplevda och hans känslor inför naturen ute i de nordamerikanska vildmarkerna är kärleksfullt beskrivna på ett medryckande och behagligt sätt.

AV BERTIL FALK

Den som själv aldrig haft förmånen att uppleva djupt och livslångt kamratskap kan göra del i andra hand genom att läsa Harry Macfie. Skildringen av samvaron bakom hundsläden med färdkamraten som “under norrskensflammornas dans i polarnatters köld, vid kanotpaddeln i skummande forsar och över vida vildmarkssjöar i midnattssolens glans” saknar i varje fall motsvarighet i min livserfarenhet. Denne färdkamrat, som Kilburn. kallar Harry Macfie i förordet till sin första bok Wasawasa “den bäste vän och kamrat någon någonsin haft”.

Skotsk bohuslänning

Harry Macfies farfar kom från Skottland och Harry själv föddes den 11 februari 1879 i Lysekil. Vid 18 års ålder for han 1897 till Canada (som han alltid stavar med C och inte med K som vi gör i Sverige) och Alaska och kom dit mitt under guldfebern. Han har själv sagt att han emigrerade för att han längtade efter “de riktiga äventyren bland guldgrävare och trappers.”

Och de fick han uppleva.

När han med tiden återvände till Sverige och började att tillverka canadensare, Macfiekanoter, var det flera som uppmanade honom all skriva ned sina minnen.

Han kom i kontakt med författaren Hans G. Westerlund. Mötet med Westerlund blev katalysatorn som utläste författaren inom Macfie. De kom överens om att Macfie skulle berätta och Westerlund skriva.

Westerlund, Ett halvår efteråt fick jag en maskinskriven lunta från honom. Han hade skrivit själv. Vid första påseendet tyckte jag att del hela verkade rätt problematiskt, ty det skotska påbrået och de många årens vistelse i engelsktalande länder hade gjort att hans svenska var ganska underlig, vimlande av direkt översatta engelska ordvändningar och full av brott mol svenska språkregler.

Men jag hade inte hunnit långt förrän jag insåg att detta endast var det betydelselösa skalet kring en sällsynt praktig kärna. Här var en berättarkonst som kunde göra yrkesmannen avundsjuk, ett skarpt öga för del karakteristiska och ett sinne för detaljer som gjorde del hela i ovanligt hög grad levande, en enkel, rätlinjig framställning insprängd med guldkorn av osentimental naturlyrik, en välgörande anspråkslöshet i skildringen av de egna bedrifterna och en torr, ordkarg humor som just genom sin knapphet gör ett så starkt intryck. För den som alltid haft på känn att det dock fanns annat i guldgrävarlivet än whisky pimpling och hasardspel Kommer Macfies bok sam en bekräftelse.

Resultatet blev Wasawasa (Långt borta), som antogs av Bonniers 1934 och publicerades 1935.

Manustvättare

Westerlund hade tvättat manuskriptet och på Macfies uttryckliga önskan stod han som medförfattare till boken, som snart upplevde flera upplagor.

Men från och med Lägereldar längesen (1937) stod Harry Macfie som ensam författare och det skulle bli ytterligare sju böcker – förutom berättelser i tidskrifter som Tidsfördrif och Folket i Bild – innan Harry Macfie 1956 för gott lade ner pennan och förhoppningsvis återförenades i de sälla jaktmarkerna med “den bäste vän och kamrat någon någonsin haft”.

Harry Macfies förmåga att förmedla sina känslor inför vildmarken till läsaren är enastående helt enkelt. Hans berättelser innehåller dessutom moment av självupplevda äventyr, som är laddade med spänning. Vilken härlig film skulle man inte kunna göra av hans böcker, kanske främst då Farväl, Falcon Lake, den kanske bästa av hans berättelser där kärleken till naturen och kampen med naturens krafter växlar med varandra.

Äkta äventyr

Det märkliga med en författare som Harry Macfie är att han på sitt anspråkslösa sätt faktiskt, berättar om sitt liv samtidigt som läsaren upplever en spännande äventyrsberättelse. Det är skön realism men ingalunda den form av socialrealism som framgångsrikt har trängt undan fantasin ur skönlitteraturen. Trots att Macfies böcker förvisso är faktaböcker såtillvida att de handlar om verkliga människor och händelser, så frammanar de också bilder av naturscenerier som kittlar fantasin hos läsaren. Att måla med ord är ett slitet begrepp. Men fullt tillämpbart när det gäller Harry Macfies författarskap. Jag borde hitta något att klaga på, men jag gör det inte. Läs själv, så förstår Du nog varför.

Mycket har förändrats med åren. Platserna där Harry Macfie och Sam Kilburn tillbringade ensamma vintrar är numera erövrade av turistindustrin med arrangerade äventyrsresor, skräddarsydda kanotfärder och arrangerade hundslädstävlingar. Det är bara att gå in på Internet och hitta erbjudanden om arrangemang i Hudson.

Guldgravarna lyser med sin frånvaro, pipelines transporterar olja från Alaska. Trapperns yrke har fallit i vanära eftersom pälsjakt i dag är något suspekt. Hundslädar i all ära, men snöskotern har tagit över det mesta. Skogsbolag har kartlagt de en gång så ändlösa skogarna. Men Canada och Alaska är stora områden i vår värld och där finns fortfarande ödemarker för den som till nöds och till äventyrs vill bosätta sig i egenhandigt byggda blockhus bortom all ära och redlighet.

Någonstans baktill i min skalle har jag också en uppgift om att den canadensiska staten skänker bort mark långt ovanför polcirkeln, dock med kravet att mottagaren av marken efter ett visst antal år ska ha byggt ett hus på platsen. Huruvida det ska vara ett blockhus låter jag vara osagt. Men i sanningens namn är nog även blockhuset i dag främst en uppgift för upplevelseindustrin.

Vän med indianer

Det finns också anledning att notera att Harry Macfie och hans vän Sam Kilburn hade goda relationer till sina vänner bland indianerna. I Macfies böcker avtecknar sig särskilt en gestalt, mandamen, en indian tillsammans med vilken de båda mannen tillbringar många kvällar piprökande vid lägerelden då nyingen språkar. Detta är vildmarksäventyr, ej att förväxla med vilda västernberättelser.

Men där finns också den gamle trappern Ben vid Comorant Hill, som i Lägereldar längesen berättar om indianmassakern vid Cypress Hill och talar om de röda djävlarna.

Det handlar också många gånger om stor dramatik. Vissa avsnitt i Farväl Falcon Lake bjuder både på spöklika upplevelser och rejäla cliffhangers värdig en Indian Jones. Som sagt: vilken äventyrsfilm skulle det inte kunna bli av den boken. Men vad vet Hollywood om Macfie? Och svenska filmskapare är självfallet inte att tänka på. De har knappast den rätta attityden. Varifrån skulle den i så fall komma hux flux?

Böcker av Harry Macfie

Wasawasa (1935)
Lägereldar längesen (1937)
Norrskenets man (1938)
Ben, skalpjägaren (1942)
Farväl Falcon Lake (1943)
Drivved (1945)
Vid regnbågens fot (1950)
Akaskakust (1951)
Minnen med krut i (1955)



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22