Mannen med Flintyxan: Bo R. Holmberg tog priset för bästa historiska deckare

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2002-4, Artikel

Av KJELL E. GENBERG

Bok- & Biblioteksmassan i slutet av september kunde man se en glad man – Bo R. Holmberg (R för Roland) från Örnsköldsvik. Han hade just fått priset Flintyxan för sin senaste roman Liemannen (Alfabeta-Anamma). Glädjen grumlades bara lite av att det i år kom ut en roman med samma namn, skriven av Peter Lovesey som dock inte hittade på den svenska titeln.

Senaste roman? Jo, Holmberg har skrivit mänga böcker och pjäser, till och med sådana som handlar om andra brott i förfluten tid. Liemannen beskriver överlagda mord i 1840-talets Ångermanland, en trakt som Holmberg kan väl. Tiden är osofistikerad och grym. Fattigdomen är utbredd och den som bryter mot lagen och mördar brukar bli ett huvud kortare.

Holmberg föddes den 5 februari 1945 i en liten by vid Ångermanälven, mellan Kramfors och Sollefteå. Den heter Loön eftersom den en gång varit en ö – men då får man gå långt tillbaka i tiden.

“Ett tiotal familjer bodde där under min uppväxt. Närmaste större samhälle på andra sidan älven är Nyland. Inte långt från mitt barndomshem ligger Sandslån, där världens största sorteringsverk för timmer en gång fanns.”

Om man tittar på kartor från 1600-talet och tidigare kan man se att det har området var ett delta med en massa små öar. Men landhöjningen har gjort att de växt samman med fastlandet. En ö var Styresholm som var en försvarsanläggning under Engelbrekts tid. Loön är förort till den lilla byn Lo, som dock en gång hade ett av de första sågverken i det här området.

Där växte han upp, fick hjärnhinneinflammation, lärde sig hässja hö och sköta tjurar. Han tillägger kryptiskt att han dessutom målat en skofabrik invändigt.

“Ångermanälven var min barndoms Mississippi och älven spelar en stor roll i mitt författarskap. Det är ofta någon person i böckerna som måste över till andra sidan. Senast är det länsman Morell i Liemannen. Men huvuddelen av Liemannen utspelar sig nolaskogs, i Anundsjö och Örnsköldsvik, där jag bott sedan mitten av 70-talet.”

Högstadielärare

Bo R. Holmberg tog studenten i Kramfors 1965, åkte sedan till Uppsala där han tog en fil. mag och blev far till en son. Efter lumpen hamnade han som lärare i Dorotea. 1975 gifte han sig och flyttade till Bredbyn i Ångermanland. Han blev högstadielärare och köpte ett sommartorp som han nu använder som skrivstuga. 1995 flyttade familjen till Örnsköldsvik där han arbetar på Hampnäs folkhögskola.

DAST: Du har ju skrivit i många år och har en imponerande verkförteckning! Jag vill gärna veta vad det var som fick dig att börja med denna “last”.

“Jag är svensklärare och har alltid haft ett intresse för läsning. Det var lätt att få det på 40- och 50-talen när inte TV, video och dator fanns. Bara radio med en kanal, med Grammofontimmen klockan sex. Steget från att läsa till att skriva är inte så långt – åtminstone brukar jag säga det till alla ungdomar. Så var det i varje fall för mig.

Men det dröjde tills jag var lite över trettio innan jag själv började skriva. Mitt första försök var en kriminalroman på 70-talet.

Manuset refuserades men fick positiva lektörsutlåtanden. Det sporrade mig. På 80-talet skrev jag en mängd berättelser och noveller som jag till slut också fick publicerade. Jag vann dessutom några novelltävlingar. Min första bok blev en ungdomsroman, som följdes av flera, både nutidshistorier och historiska berättelser.”

Sedan har det rullat på. Bo har också skrivit LL-böcker och en roman, Dagsmeja. På senare år har det blivit böcker för mellanåldern – och en bilderbok (med Eva Eriksson) som också kommit 2002 och heter En dag med Johnny.

Och nu också en kriminalroman …

DAST: Är du en sån som litar till inspirationen eller har du en kyligt professionell syn på yrket?

“Den som sitter och väntar på inspirationen får inte mycket skrivet, tror jag. Det gäller bara att sätta sig. Men sedan kan det ju korta stunder uppkomma inspirerande ögonblick, som det gäller att ta tillvara”, säger Holmberg.

DAST: Var hittar du dina uppslag?

“Jag har skrivit tre ungdomsromaner i jagform om en flicka som jag kallar Linda Linnea Lindström”, svarar han. “Hon har vissa drag gemensamma med min dotter. Det har också Agnes Amanda Lövstrand i Agnes och ljuset och Agnes och kärleken. Min 25-åriga erfarenhet som lärare på grundskolan har naturligtvis gett mig en del uppslag. I mina historiska böcker har jag hämtat stoff från faktiska händelser eller från gamla sägner. Det har hänt en del under århundradenas gång vid Ångermanälven och nolaskogs. Tjuvens dotter berättar om en legendarisk tjuv i Anundsjö på 1700-talet, Visgossens bror handlar om häxprocesserna på 1600-talet. Det var i Ångermanland det stora oväsendet var våldsammast. Av de cirka 300 människor som avrättades i Sverige under de åtta åren (från 1668 till 1676) kom 71 från Torsåkers socken i Ångermanland. Trilogin om rövarna i Skuleberget (Pojken och rövarna, Rövarnas hämnd och Den siste rövaren) tar som utgångspunkt en gammal sägen om hur rövarna lurades ut till Mjältön där de sköts – eller dränkte sig. In summa: uppslagen kommer från det jag läser och det som barn och ungdomar berättar för mig.”

“Det var ingen slump att Liemannen blev en kriminalroman. Det bestämde jag när jag satte igång. Men stor hjälp hade jag av att jag behandlat frågor om brott och straff tidigare i mina historiska ungdomsböcker – och också ämnet resande (som tidigare gick under den nedsättande benämningen lättare). Tydligast är detta i När isen gått som faktiskt har ett mord på en sorteringsarbetare på Sandslån som bihandling och några recensenter kallade en deckare. Dessutom har jag skrivit två skådespel (bygdespel) som båda handlar om brottslingar, Tjyv-Bjäta om en tjuv som hängdes för stöld på 1700-talet och Drängen i Klingre om en man som dödade sin svärson och dömdes att halshuggas och steglas. Båda de här historierna har blivit böcker. Berättelsen om Tjyv-Bjäta blev Tjuvens dotter.

En barnbok om Drängen i Klingre kommer till våren och har som preliminär titel Andreas Olofssons dagbok. Så steget till att skriva en regelrätt kriminalroman var inte så stort.”

“Men Liemannen är en helt fiktiv historia, även om de har fallen som jag nämnt finns med i bakgrunden – och också ett annat, ett massmord som utspelade sig 1845 i Anundsjö, när Sven Svenson dödade sin hustru och sju av sina barn med en hammare och en rakkniv.”

DAST:s recensent tycker sig ha funnit lite av “seriemördarnas mytologi” i boken. Vad anser du om det?

“Jag har aldrig tänkt på boken i form av en seriemördarbok”, säger han med eftertryck. “Det finns för många av den sorten kan jag tycka. Min bok handlar om hämnd. Fyra unga män har anledning att frukta.

Det skulle lika gärna ha kunnat vara bara två – eller fem.”

Bo R. Holmbergs curriculum vitae

Ungdomsromaner och annat

Rymlingen 1982
De sommaren och Ellinor
1985
Flotten 1986
Sista sommaren 1987
Spådomen 1988
Dagsmeja 1989
Resan till kärlekens 6 1990
Han sa Ja! 1991
Älskar han mig? 1992
Tjuvens dotter 1994
JAG – vt åk 9 1995
Mick Alexander Persson
1995
Nattmannens pojke 1996
När isen gått 1997
De röda trosorna 1997
Visgossens bror 1998
Agnes och ljuset 1998
Agnes och kärleken 1999
Den förälskade vitterkarlen 1999
Pojken och rövarna 2000
Om det kommer till det värsta 2000
Rövarnas hämnd 2001
Den siste rövaren 2002

Kortfilmsmanus

En ovanlig dag

Alla helgons dag

Vredens dag

Dramatik

Tjyv-Bjäta 1992

Drängen i Klingre 1996



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22