Mankell lockade många läsare med satsning på polisromaner

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-1, Artikel

AV ROLF NILSÉN

Liksom många av sina författande kolleger har Henning Mankell upptäckt att när man vill ta upp olika samhällsproblem till kritisk debatt i bokform – så är förvisso kriminalromanen ett utmärkt och slagkraftigt forum att göra det i.

Mankell skrev en ganska lång rad böcker innan han växlade in på kriminalromanens oberäkneliga område. Visst var många av dem både bra och angelägna (Daisy Sisters – för att nu bara ta ett exempel), men inte fick de den uppmärksamhet de förtjänade.

Men 1991 publicerade han Mördare utan ansikte, året därpå kom Hundarna i Riga, som 1993 följdes av Den vita lejoninnan (samtliga utgivna av Ordfront). Hastigt och lustigt var Henning Mankell etablerad som en av Sveriges bästa kriminalförfattare. Hans kriminalkommissarie Kurt Wallander, vid Ystad-polisen, har blivit en kär vän som många läsare ivrigt vänt ar flera depescher om.

– Men nu ska Wallander få ledigt ett tag, meddelar Henning Mankell vid den pratstund jag fick med honom i höstas när han befann sig hemma i Sverige, på kort besök från Moçambique i Afrika, där han sedan fem-sex år tillbaka tillbringar större delen av sin tid.

– Det var aldrig tänkt att det skulle bli mera än en bok om Wallander. Jag har aldrig skrivit en bok enbart med honom i mina tankar. De handlar om det polisiära team där han är en av medlemmarna. Men, hur det nu var, kom jag underfund om att det går utmärkt att skildra samtidens olika problemkomplex, genom att syna olika typer av brottslighet. Därför fastnade jag för kriminalromanen. Vilket jag inte har ångrat.

Henning Mankell vägrar ändå att enbart betrakta sig som kriminalromanförfattare. Han är en författare som ”ibland” skriver kriminalromaner och som konsekvent sätter underrubriken ”roman om en brottsutredning” på de böcker som innehåller Kurt Wallander.

– Honom har jag försökt göra lika skröplig som de flesta av oss andra, menar Mankell. Det är sannerligen ingen lätt uppgift att vara polis i dagens samhälle. Helst ser jag Wallander som ett språkrör för vanliga människor.

Regissören Pelle Berglund arbetar med all förvandla Mördare utan ansikte och Hundarna i Riga till TV-serie. I den gestaltas Kurt Wallander av den store och trygge Rolf Lassgård, välkänd som kriminalaren Gunvald Larsson i de senaste Martin Beckfilmerna.

– Ett alldeles utmärkt val av skådespelare, kommenterar. Henning Mankell och tillägger att han faktiskt är ”alldeles förtjust” över att just Lassgård valdes ut – och accepterade! – att göra rollen som Wallander.

Tillfrågad om vilka egna favoriter som finns inom den kriminella genren svarar Mankell utan betänkligheter att han fortfarande är en mycket stor beundrare av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös polisromaner.

– De satte en stämpel och en nivå, som det egentligen inte ens är någon idé att försöka nå upp till – som svensk kollega och ödmjuk efterföljare till dem. Man får helt enkelt godta att de står på en plattform för sig själva, säger Mankell.

Han säger sig vara mycket förtjust i John Le Carrés spionromaner, beundrar mycket Graham Greenes roman Lagt kort ligger (Brighton Rock) och Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Han är också beredd att ”när som helst” rekommendera det allra mesta som Georges Simenon skrev.

– Det låter kanske som en klyscha, men min ambition är att skriva böcker som jag själv skulle vilja läsa. I Den vita lejoninnan skriver jag om en högerextremistisk grupp i Sydafrika, som vill sabotera demokratiseringsprocessen i landet och som lejer en färgad yrkesmördare, vilken specialtränas för sitt uppdrag – i Skåne – av en avhoppad KGB-agent, berättar Mankell.

Och det kan och bör tilläggas att även om konceptet med både Sydafrika och Skåne, i en och samma roman, kan tyckas som svindlande ibland – så får Mankell utan prut sin historia att besvärsfritt fungera och man närmast sträckläser den stöddiga volymen.

– Vi lever ju sannerligen i en deprimerande tid och någon brist på olika akuta ämnen att foga kriminalhistorier omkring, det har jag absolut inte, försäkrar Mankell lugnt. Men trots det låter jag Wallander få ledigt nu. Jag vill inte bli insnärjd i någon tvångströja och leverera en årlig roman om honom och poliserna i Ystad.

Henning Mankells intresse för det Afrika, han numera är bosatt i, väcktes redan när han var ung grabb i Sveg, Härjedalen.

– Det var berättelserna om Livingstone och Stanley, Mungo Park och alla upptäcktsresande som födde behovet att någon gång få resa bortom granåsarna där hemma, berättar Mankell.

I Moçambique, där 70 procent av befolkningen är analfabeter, fungerar Henning Mankell nu som regissör, dramaturg och allmänhjälpreda vid landets enda professionella teater.

– Det är första gången jag har arbetat på en teater där det har regnat in på scenen, säger han. Man måste hela tiden anstränga sig för att komma på alternativa och billiga lösningar på alla problem som dyker upp. Vi spelar bara pjäser om samtiden i landet. Fulla hus. Vi får inte ett öre i stöd från kulturdepartementet heller!

Mankell har också skrivit pjäsen Att släppa fåglar fria för radioteatern i Luleå. Hans nästa roman skall handla om gatubarn och förmodligen heta Den barnsliga komedin.

– Att skriva är det roligaste jag vet. Ibland är det svårt, men andra gånger går det så förunderligt lätt att jag nästan blir skrämd, berättar denne kosmopolit från Sveg för Dast.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22