Mankell: En solidarisk reaktionär? Elfenbenstornet vacklar

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1998-4, Artikel

Av KJELL E. GENBERG

Under år efter år har berömmet flödat från recensent efter recensent som läst böckerna om Kurt Wallander, skrivna av Henning Mankell. Ingen har haft en avvikande mening om dess kvaliteter och innehåll. Budskapet har varit: Bättre kan inte skrivas i detta land.
Elfenbenstornet har blivit högre och högre för varje år och varje ny bok.
Därför var det med förundran man i Expressen den 28 juli kunde läsa en avvikande mening. Författaren och kritikern Gabriella Håkansson karaktäriserade Wallander som en fet och frånskild skåning som är så utsliten att han knappt orkar gå till jobbet och så socialt inkompetent att han inte har några vänner.
Man hajade till. Hade det plötsligt blivit tillåtet att spotta på Jesus?
Mer skulle komma. I Svenska Dagbladet tillät sig Swanberg följande ingress till ett kåseri: I Expressen publiceras just nu Henning Mankells nya polisroman Brandvägg.
Den har också utgivits i bokform.

Världsrekord i ”hade”

Det fanns ett intressant påstående i den följande texten – att Mankell använt ordet “hade” sammanlagt 15 763 gånger i sina böcker, Jag tror att Swanberg har fel. Redan i första boken finns nästan 3 000 ”hade”. Sedan orkade jag inte räkna längre.
Recensenter i olika stora tidningar har genom åren harangerat författaren för hans utmärkta språk, tunga engagemang och lysande grundforskning när det gäller fakta.
Åtminstone det sistnämnda punkterades rejält av datorjournalisten Ahrvid Engholm i Svenska Dagbladet 18 augusti 1998. Efter en omsorgsfull genomgång av historien i Brandvägg ur datateknisk synpunkt drar artikelförfattaren slutsatsen att “Mankells budskap kan inte tas på allvar då han så tydligt visar att han inte kan ett smack om ämnet”.
I Brandvägg strör Mankell – som vanligt – lik frikostigt omkring sig. Till skillnad mot Engholm tycker Bo Lundin (Jury 2/98) att Mankell lyckats skriva den bästa datadeckaren hittills, beroende på att han “håller sig på respektfullt avstånd från hårdfakta och låter en inhyrd hacker ta hand om finliret på den flimrande skärmen…” Om detta säger Engholm: ”Wallander” anlitar en 19-årig cracker, ett ’supergeni’ som en gång åkt fast för att han ’slarvade med att sopa igen spåren /…/ om man tar sig in på ett spärrat område lämnar man spår. Det är som att klippa upp ett staket’. Jag får en bestämd känsla av att Mankell inte har en aning om vad crackers sysslar med: i romanen nämns inget om standardmetoder som att nyttja kända buggar, lusläsa manualer och ’social engineering’ .’Spår’ och ’staket’ har inte så mycket med saken att göra”.

Metafysisk koppling

Det som kanske känns allra konstigast för en vanlig datoranvändare är Mankells påstående att alla elektroniska manicker i världen tycks vara sammankopplade på ett närmast metafysiskt sätt.
I Brandvägg har några elaka människor i en obegriplig organisation bestämt sig för att krossa världen med något slags virus. Motivet för detta är ganska oklart. Huvudpersonen (”C, en sorts sektledare som syftar till att skapa kaos i den rådande världsordningen för att sedan själv styra mot en ny ordning”) sitter i Afrika och har medhjälpare lite här och var. För att sätta fart på detta virus så att det gör vad det skall fordras en kodinslagning vid ett speciellt tillfälle på en bankomat i Ystad.
Jag blev förbluffad av detta påstående och vände mig till en bankman jag känner. Han slog ifrån sig med båda händer. En bankomat är kopplad till bankens dator, ingen annanstans, och är försedd med så pass många säkerhetsspärrar att en knapptryckning i Ystad aldrig kan nå utanför den egna organisationens väggar.
Men det är inte första gången han slarvar med detaljer.
Bo Lundin har hittat fler konstigheter: Vem gav hästen vatten i Mördare utan ansikte; när är egentligen Wallander född; var polisen Svedberg kommen från Stockholm eller född i Ystad och hur kommer det sig att kärestan Baiba Leipa hette Anna när hon första gången dyker upp?

Asocial isolerad ensamvarg

I ett TV-program våren 1998 sade Mankell att han efter åtta romaner om Wallander fortfarande inte var övertygad om att det var deckare han skrivit. Vad är det då Mankell åstadkommit inom hårda pärmar? Kanske romaner om en asocial människa, en isolerad ensamvarg med stark oförmåga att hantera sina aggressioner.
Detta gör honom till en hopplös man i de flesta avseenden, men ändå fungerar han utomordentligt bra som arbetsledare för ett poliskollektiv.
Är det möjligt? Kanske … mycket är möjligt om man klarar att lägga band på sig i speciella situationer.

Nostalgisk solidaritet

Genom hela Wallanderserien – och i en del andra skrifter – talar Mankell om solidaritet. Men det är ofta en viss sorts nostalgisk solidaritet. En god människa köper inte en apelsin på B&W, han åker till Spanien för att kämpa för socialismen (dramat Apelsinträdet). Detta är symboliken för en mänsklig strävan att söka sig till ursprunget. Och man är som soldat i främmande land samtidigt solidarisk med goda människor och en god natur.
En handplockad apelsin i ett krigshärjat land är i varje fall inte besprutad av odlingsgifter.
Han är en mycket köpt författare, det vet vi. När Brandvägg gavs ut den 18 juni i år var den förbeställd i 70 000 exemplar. De tidigare böckerna har sammantaget sålt i mer än två miljoner exemplar.
Det har sagts att Brandvägg är den sista romanen i Wallanderserien. Kronologiskt är det sant, men det kommer faktiskt en nionde bok om Wallander nästa sommar. Det är ett par berättelser som utspelar sig innan det som hände i första boken, Mördare utan ansikte.
1996 gav Bibliotekstjänst ut en folder om Mankell, skriven av Per Olaisen. Den är alltså skriven innan författaren började bli kritiserad och berättelsen om Mankells Wallander är den som förlag och författare gärna vill visa fram: ”Kurt Wallander är en luggsliten medelålders polisman med Skånska Ystad och omnejd som arbetsfält/…/ en alldeles vanlig människa med begär, fel och förtjänster, bra och dåligt humör, glädje, hat … etc.”

Minst av allt pigg

Luggsliten är kanske rätt ord – pigg är definitivt fel. Tröttheten kommer sig kanske av att Wallanderjust ingenting begriper av vad som händer med honom själv, med andra människor, med Sverige.
Men själv säger Mankell i en intervju om “sista” Wallander i Svensk Bokhandel (13/98) att ”jag vill inte att folk ska köpa en bok för 250 kronor och tycka att ’nu har han blivit lite trött’. Och jag ville inte tröttna själv. Det gjorde jag inte heller. Det var roligt in i det sista.”
När Brandvägg recenserades av Mårten Blomkvist i Dagens Nyheter löd rubriken ”Wallander är trött” och underrubriken talar om att förändring och ungdom betraktas med misstänksamhet.
Blomkvist konstaterar att just tröttheten i svenska deckare har blivit en metafor för godhet. De som är energiska och har framåtanda är “skurkar och moraliskt tvivelaktiga”. Recensenten säger sig aldrig ha sett denna idé driven så långt som i just Brandvägg. Gång på gång talas om kommissariens oändliga trötthet, orken sinar titt och tätt.
Det som tydligen förvånar Blomkvist mest är författarens irriterande, slentrianmässigt reaktionära attityd. Allt som är nytt är ”jobbigt och fånigt. Äldre människor är kloka och resonabla. Ungdomar är oförståndiga och omedgörliga”.
Han motsägs (?) dock i Aftonbladet av Ragnar Strömberg som menar att ”visionens konstnärliga räckvidd står i omvänd proportion till dess yttre dimensioner, för det här är ett författarskap vars främsta kännetecken är blyghet, en blyghet i åtbörderna som svarar mot ett suveränt konstnärligt självförtroende: det här är en prosa som aldrig gör sig märkvärdig och det nedskruvat försagda är det aldrig förr sagda”.

Blyg man ger levnadsråd

Tolka det den som kan.
Lättare att förstå är kanske Thomas Lerners analys i Dagens Nyheter: ”Bakom den ytliga handlingen – våldet dödandet och mördarjakterna – finns de allmänmänskliga frågorna. När orden är större än de bokstäver som ingår i dem har det litterära berättandet ett berättigande. Så är det med Henning Mankell. I alla fall för mig”.
Strömberg menar att Mankell är en blyg man. Må vara, men han är inte blygare än att han i Expressens bilaga Eva & Adam den 16 juli 1998 som ”Veckans mentor” ger råd om hur man bör leva för att bli klokare:
”Inse att det är roligare att ge än att få. Det är rätt att göra uppror i den förskräckliga värld vi lever i. Det finns ingen kärlekslös människa som offrat sitt liv i ett uppror. Stå inte i informationsregnet och bli blöt år efter år som om inget har hänt.”
”Du ska också passa dig noga för högmod, för det går före den stora dunsen.”
Smaka på det!

Henning Mankell är född 1948 i Stockholm men växte upp i Sveg och Borås. Han är numera mest bosatt i Maputo, Moçambique men har också bostad i Ystad. I Maputo arbetar han som regissör och dramaturg åt Teatro Avenida.
Han har tidigare bland annat varit chef för Länsteatern i Växjö. Sedan den 17 augusti i år är han gift med Eva Bergman, dotter till regissören Ingmar Bergman. Han har tidigare varit gift två gånger.
Han debuterade som författare 1973 med Bergsprängaren och har sedan dess skrivit ett antal böcker.
De stora upplagorna fick han med böckerna om Wallander:
Mördare utan ansikte (1991), 246.000 exemplar
Hundarna i Riga (1992) 228.000 exemplar
Den vita lejoninnan (1993) 340.000 exemplar
Mannen som log (1994) 260.000 exemplar
Villospår (1995) 365.000, exemplar
Den femte kvinnan (1996) 380.000 exemplar
Steget efter (1997) 255.000 exemplar

Han har också skrivit dramatik samt barn och ungdomsböcker.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22