Madelaine Duke: Verkligare än en dikt

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1998-4, Artikel

Av LAWRENCE HENDERSON

Jag tänkte berätta om den engelska författarinnan Madelaine Duke, som gick bort i början av 1997. Jag vill göra det eftersom hon fascinerade mig både som människa och författare. Hennes liv var minst lika spännande om någon thriller. Madelaine efterträdde mig som ordförande i Crime Writers Association och var en produktiv författare, inte bara vad gäller deckare/thrillers utan också reseskildringar, barnböcker och humoristiska böcker.
Den bok som fängslat mig mest var den hon skrev om sin bror Anthony, som var något äldre än hon.
Madelaine och hennes bror var polyglotter – flerspråkiga – och med hennes egna ord var de även ”European mongrols”, d.v.s, ”bastarder”. Deras far var en blandning av skotte, engelsman och holländare och deras operasjungande mor en blandning av ryss, österrikare och kines. Deras utbildning vid olika skolor i Europa gav dem språken engelska, franska, italienska, tyska samt ryska.
1935 seglade den då tioåriga Madelaine och hennes bror på Genèvesjön när de upptäckte en ung kvinna som simmade cirka tre kilometer från stranden. Hon hade ett litet barn på axlarna och trots att hon försäkrade dem att hon inte på något sätt var i svårigheter accepterade hon återfärden i deras segelbåt. Under seglatsen tillbaka använde sig Anthony av ryska språket för att tala om för sin syster att kvinnan ifråga var den vackraste kvinna han någonsin sett. Han blev något generad när kvinnan tilltalade honom på flytande ryska.

Ryskt mysterium

Paula Barnin, som kvinnans hette, var av österrikisk börd, men bägge hennes föräldrar var ryssar, som flyttat till Wien före första världskriget. Under hennes första år på universitet hade hennes föräldrar omkommit vid ett snöskred i Tyrolen. Samma år gifte hon med en av sina lärare, professor Barnin som var internationellt känd vetenskapsman och tjugo år äldre än hon själv. Han hade tagit med henne till Ryssland när han hade erbjudits plats vid ett ryskt universitet. Deras lilla dotter hade blivit mycket sjuk i Ryssland och hon hade återvänt till Wien med henne. Sedan dess hade hon inget hört från sin man och själv fick hon inte sitt visum förnyat. Det enda hon visste var att hennes man blivit arresterad, men ingen kunde förklara varför. För att försörja sig satte hon upp en fotoateljé som blivit en succé. Eftersom hon var en utmärkt simmerska hade hon antagits att representera Österrike vid Olympiska spelen i Berlin 1936.
Anthony blev helt betagen i Paula, som han döpte om till Bernina för att sedan förkorta det till smeknamnet Nina. När det så blev dags att återvända till England meddelade han Madelaine att han tänkte stanna kvar i Wien. Madelaine försökte övertala honom och få honom att inse det omöjliga att tråna efter en gift kvinna med ett litet barn. År efteråt – när kriget stod för dörren 1939 försökte hon igen, men förgäves. Han hade bestämt sig för att stanna. Det var vid den tidpunkten som Anthony blev enrollerad i den Brittiska Underrättelsetjänsten.

Anthony blev spion

Han fick lära sig en enkel men effektiv kod, baserad på ett antal givna ord, sekvenserna när och hur de användes samt pauserna mellan dessa ord. Hans uppgift var att rapportera om de fientliga soldaternas moral samt om militära förflyttningar. Nina sålde sin fotoateljé och blev anställd vid den ryska avdelningen hos Radio Berlin, en sektion av Goebbels propagandaministerium. Också Anthony flyttade till Berlin och blev presenterad för höga nazi-potentater, bland dem inkluderade familjen Goebbels. Vid ett par tillfållen, särskilt på ett speciellt party, skämtade och förlöjligade Anthony de engelskspråkiga utsändningarna. Efter detta blev han inbjuden av Goebbels för att skriva egna manus till sändningar som riktades till engelska lyssnare.
I Berlin byggde Anthony upp ett nät av kontakter, som var emot Hitler, både inom och utom den militära kretsen.
Märkligt nog var det lättare än i något annat land att röra sig fritt i Tyskland och bedriva omstörtande verksamhet under de sista krigsåren. Gestapo var visserligen mördande brutala mot sina fiender, men de kunde inte mäta sig med Abwehr, som leddes av Canaris. Denne avskydde Himmler och vägrade att bistå Gestapo.

Tyskland blev ofarligare

Detta resulterade i att det i Tyskland inte var särskilt farligt för agenter, speciellt inte för sådana som rörde sig i regeringskretsar.
Under hela) 940 och nästan hela 1941 höll Anthony sammankomster och fester för soldater, officerare, industripampar och ministrar i sin våning, som han nu delade med Nina och hennes dotter, Han kunde skicka 100-tals meddelanden till England dolda i sina propagandautsändningar.
I slutet av 1941, då tyska armén befann sig djupt inne i Ryssland skickade Nina sin dotter till Schweiz för att själv arbeta som tolk för de tyska styrkorna. Hela tiden sökte hon också efter sin man.
När nu Anthony var ensam fortsatte han med sina hemliga möten men risken för upptäckt ökade hela tiden. Flera av hans vänner hade börjat försvinna eftersom deras antinazistiska åsikter noterats. De överlämnades till Gestapo. Kriget började gå dåligt för Tyskland och en sorts hysteri började ta överhanden. Vem som helst kunde anges av vem som helst. Man kunde förtalas, arresteras eller helt enkelt skjutas för det minsta.
Under krigets sista månader rådde masspanik, som ökade allt eftersom ryssarna ryckte fram mot Berlin. Anthony hade börjat planera för hur han skulle kunna ta sig ut ur Berlin då han fick ett mycket oväntat besök.
Anthony var av den uppfattningen att Nina var borta för alltid: hon försvann från det tyska högkvarteret till någon okänd plats bakom den sovjetiska frontlinjen. Han trodde alt hon troligen avlidit. Men Nina var långt ifrån död. Hennes öde förtjänar faktiskt en helt egen bok.

Nära att avrättas

Efter att ha lämnat tyska armén hölls hon kvar av ryssarna, blev intensivt förhörd av GRU och var nära att avrättas. Men slutligen blev hon accepterad och hamnade hos marskalk Timoshenko som tolk och översättare. Under de följande åren lyckades hon hitta flera personer som hade möjlighet att göra förfrågningar om hennes make och genom dessa fick hon veta att han blivit frisläppt från ett fängelse 1940. Han hade fått ett lärarjobb i Kharkov, men tiden i fängelset hade förstört hans hälsa och han avled i lunginflammation i juli 1941.
Denna otroliga kvinna hade nu återvänt till Tyskland som medlem i den ryska segerrika armén. Hon hade anslutit sig till ett ryskt stridsvagnsregemente och medan regementet slogs man mot man mot tyskarna strax utanför Berlin, körde hon i en stulen ambulans norrut. När hon hittade en lucka i fronten vände hon söderut igen.

Skott mot allt som rörde sig

Hon körde bland annat igenom en stad där hon utsattes för mördande eldgivning från både gerillagrupper och så kallade dödspatruller, som sköt på allt som rörde sig. Hennes enda mål var att hitta Anthony för att förmå honom att lämna Berlin innan ryssarna hittade honom – och henne. Om hon fångades tillsammans med honom skulle hon skjutas som desertör. Hennes plan var att köra västerut till de allierades linjer. Hon hade gömt bilen bakom en raserad mur och räknade med den extra bensin hon lastat den med skulle de kunna köra cirka 200 km väster om Berlin. Som extra försiktighetsåtgärd hade hon en Röda Kors-flagga på taket.
Bästa tidpunkt för avfärden var tidig morgon. Anthony ville dock göra en mycket viktig sak innan avfärden: han ville att de skulle gifta sig. Nina tyckte att ”han var en omöjlig romantiker”, vilket inte var osant. Men han var också mycket praktisk. Han förklarade att så fort de var gifta skulle hon omedelbart bli brittisk medborgare och detta kunde rädda livet på henne.
– Inte när det gäller ryssarna, påpekade Nina.
De tog sig ut på gatan, duckade från hus till hus för att undvika krypskyttar, smög förbi enkla och patetiska barrikader, uppsatta av Folkarmén, tills de hittade en kyrka. Den var packad med folk, tysta och rädda människor, som sökt en fristad. Den uttröttade prästen började vigselakten men stannade upp när ringen skulle överlämnas.

”Får snart ny ring”

Anthony hade ingen ring, men en kvinna i kyrkan gav honom sin ring, en järnring hon fått som delbyte mot sin egen guldring.
– Om min man fortfarande lever, sa hon, får jag snart en ny guldring av honom.
I gryningen nästa morgon klädde Anthony sig i sina varmaste kläder och gick ut utanför huset. Två män kom fram mot honom.
– Är du Anthony Duke? frågade de på ryska.
Anthony nickade lugnt.
– Ja, det är jag, fortsatte han. Är det hela över? Har tyskarna gett upp?
– Nej, vi är inte här av den anledningen. Du är arresterad!
När Anthony fördes bort kunde han se bakdelen på Ninas bil försvinna bakom en ruin. Om två eller tre timmar, kalkylerade han, skulle hon vara i säkerhet i väst, lagom till lunch.
Anthony föstes in i en lada full med tillfångatagna tyska armé- och Gestapoofficerare. Han förvånades över de mycket detaljerade namnlistor och annat som ryska OGPU förfogade över. De hade inte bara hans namn som förrädare och propagandamakare utan även uppgifter om att han var den som mördat agenten Marcus. Eftersom Anthony själv var agenten Marcus var det ju ytterst svårt att försöka förklara vem han egentligen var och att han verkligen talade sanning.

Flykthjälp av rysk officer

De trodde honom inte utan förde ut honom på baksidan tillsammans med några andra för att så småningom skjutas. En rysk officer kände dock igen honom, men kunde inte vägra att utföra OGPU:s order. Det enda han kunde göra var att tala om för Anthony att han kunde lossa några plankor i staketet bakom dem. Om Anthony lyckades ta sig igenom där och fly hade han i alla fall en chans att klara sig, om än så liten.
Madelaine förlorade kontakten med sin bror när hon återvände till England 1939. Där hade hon fortsatt sin utbildning och tjänstgjorde nu vid Utrikesdepartementet. Under krigets slutskede ingick hon i de Allierades kontrollkommission i Wien. Hon blev kontaktad av Nina, som nått de allierades linjer i tid för lunch, precis som Anthony trott. Men Madelaine, som rest runt i Österrike, för att kolla läget vad beträffar mat och medicin, kunde inte hitta några spår efter Anthony bland mängden av flyktingar. Men en dag passerade hon hans säng på ett sjukhus. Han var utmärglad, tärd, halvt utsvulten och svårt drabbad av tyfus. Madelaine fick honom transporterad till ett engelskt sjukhus där han återfick det mesta av sina förlorade krafter. Hon kontaktade Nina som kom från Schweiz tillsammans med sin dotter. Så fort Anthony blev utskriven fick han ett jobb vid Brittiska Underrättelsetjänsten, men eftersom kriget var över kände han inte för den sortens arbete längre.
1948 lämnade han, Nina och dottern Ruth i Österrike för att bosätta sig i Italien.
Ironiskt nog kraschade Anthony med sin bil rakt in en mur och fick så svåra skador att han avled.

KOMMENTAR AV IWAN MORELlUS: MADELAINE DUKE FÖDD 1925 – DÖD 1997

Endast en av hennes många böcker kom ut på svenska:
Ytterst hemligt uppdrag, Bonniers 1958
Top Secret Mission, Evans 1954
Ytterligare en av hennes thrillers var avsedd att ingå i min Hedman-Thriller-serie. Det var hennes roman The Bormann Receit, som bygger på de verkliga händelser som drabbade Madelaine Dukes föräldrar under andra världskriget. Hela deras förmögenhet däribland hela deras värdefulla tavelsamling stals av tyska invasionstrupper och fördes till Tyskland. Under många år försökte Madelaine få tillbaka denna samling, men utan resultat.
Detta trots ett otal bevis plus det faktum att hon visste var samlingen förvarades.

YTTERLIGARE PRODUKTION:

6 faktaböcker
9 deckare/thrillers
7 deckare med Dr. Norah North som huvudperson
2 noveller ingående i novellsamlingar

Artikeln tillställd DAST via Hendersons vän, förre redaktören Iwan Morelius.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22