Lysande medeltidsdeckare: Döden och gycklarna – en moralitet

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-2, Artikel

JEAN BOLINDER

För en recensent kan det vara svårt att välja mellan de böcker som anländer och som kanske ibland t o m råkar ha samma första recensionsdag. Man börjar kanske ambitiöst läsa på en bok med föga lovande början och ännu sämre fortsättning när en annan bok dyker upp och ser lockande ut. Lite kan man ju tjuvkika i den nya men sedan läser man i allmänhet vidare på den gamla. Någon gång händer det att man blir så fascinerad av den senast anlända boken att man inte kan släppa den.

En sådan bok är Döden och gycklarna – en moralitet av Berry Unsworth, i översättning av Elisabeth Zila (Natur och Kultur).

Jag läste och läste och blev hela tiden bara mera förförd, förtjust och förundrad. Det här är en bok som enligt min mening har allt – spänning, intressant miljö, djupsinniga människoporträtt, bra intrig och en fenomenal kunskap om ämnet. Det börjar med att en medeltida präst som rymt undan horsbrott bevittnar ett dödsfall en kall vinterdag. Det är en gycklare som dör i kretsen av en luggsliten, kringvandrande trupp. Prästen sluter sig till gycklarsällskapet och den tröstlösa vandringen fortsätter med den döde på en kärra. När han börjar lukta söker truppen sig till en näraliggande stad och blir inblandad i ett mord på en ung pojke.

Skådespelarna får för sig att spela upp mordet.  Och allt eftersom de spelar och söker sig fram hittar de den sanning som rättvisan missat – detta sker inte utan risk för livet. På medeltiden stod skådespelare inte högt i aktning hos ”vanliga” människor, ej heller hos herrarna. De här har dock en hög beskyddare när de gör som skådespelartruppen i Hamlet – spelar upp ett mord för att fälla mördaren.

Faktariktig

Eftersom jag som lektor i historia och drama, tror mig veta en del både om medeltiden och att spela teater, antar jag att jag med auktoritet kan säga att detta är en sällsynt faktariktig roman. Så här var medeltiden förmodligen i verkligheten. Ta bara riddarna som exempel. Man tänker sig dem som vältränade och vackra män som soliga dagar kämpar i torneringar om de vackra flickornas gunst. Hästar gnäggar, folket applåderar och de färggranna standaren och vimplarna fladdrar. Det är en slags cinemascopföreställning i hjärnans biografsalong.

Här kommer en riddare med väpnare förbi de gående gycklarna: ”Över den främre ryttarens huvud var något slags baldakin av tunt, nu alldeles genomvått tyg, kanske siden – det bleka ljuset föll rött genom tyget och över ryttarens ansikte. Hästen han red på var en svart hingst som lyfte huvudet och fnös när snöflingorna föll på honom. Den bakre ryttaren höll huvudet sänkt och den långa plymen på hanen skymde delvis hans panna /…/ Själv red han en grå märr och ledde stridshingsten efter sig i ett kort rep, en väldig häst …”

Självlysande

Riddaren är också en slags skådespelare, han drar fram för att uppträda på torneringar, kämpa för sin ranking ungefär som en nutida tennisspelare, en ändlös rad av kamper, ett osäkert liv och ett säkert slut: förr eller senare kommer vi alla till korta. Snön faller blöt, riddarens unga ansikte har ett ärr från tinningen ner till käken. Sidenbaldakinen håller knappt undan snön och lägger ansiktet i ett rödaktigt sken. Det är en självlysande, egensinnig bild, djupt äkta! Samma sak med det som skrivs om hur skådespelarna gör när de ut övar sin konst, det är suveränt kunnigt. Och inget blir till överdrift – det är snabba blänk som skapar liv och närvaro.

En gång skrev jag ett manifest om att deckare är moraliteter, böcker som handlar om rätt och orätt, om moral och om straff. Här är det verkligen som framgår av titeln en moralitet – en bok som gör alt man funderar på sitt eget livs villkor, tabun, lagar och fallgropar. En existensiell roman.

Jag säger inte att det här är den främsta deckare som skrivits men jag säger att det är den enligt min smak är den bästa jag läst. Innes Klagosång över en skald förvisas nu till andra plats. Vi får hoppas att denna debut på svenska kommer att följas av fler Unsworth-utgåvor!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22