Lutra – något om en tidig detektivroman

Mar 8th, 2010 | By | Category: 2006-1, Artikel

Av Lars Strand

 

En artonhundratalsroman som åtnjuter en viss ryktbarhet, åtminstone i sitt hemland, är A Strange Disappearance. Boken utkom i Amerika 1880 och blev översatt och utgiven på svenska 1889, dock inte under sin ordagranna titel Ett hemlighetsfullt försvinnande. Denna ansågs tydligen alltför slätstruket menlös för att locka läsare, så romanen försågs med den mer dramatiska och skillingtrycksmässiga titeln Lutra eller Mördarens dotter. Namnet på den person som författat boken uppfattades inte heller som särskilt säljande, så något författarnamn uppges inte på titelsidan, utan berättelsen karakteriseras endast som en ”Amerikansk brottmålshistoria”.

Detektivromanens mormor

Nu förhåller det sig emellertid så, att skaparen av romanen Lutra är en amerikanska, som har kallats för detektivromanens mormor, nämligen Anna Katharine Green (1846-1935). I egenskap av pionjär inom genren borde denna kvinna förtjäna större uppmärksamhet bland deckarintresserade i vårt land än vad hon förunnats för sina banbrytande insatser.

I hemlandet har hon dock beretts den plats i deckarnas panteon, som rätteligen tillkommer henne.

Anna Katharine Green föddes i Brooklyn, New York, som yngsta dotter till en framstående advokat, vilket kan förklara hennes insikter i juridiska frågor. Hon växte upp i en välbärgad omgivning och fick en gedigen skolutbildning. Sin litterära bana inledde hon med att skriva dikter, dock utan att vinna större erkännande. 1884 gifte hon sig med skådespelaren Charles Rohlfs, som hade uppträtt i hennes dramatisering av romanen The Leavenworth Case. Paret slog sig ner i Buffalo, där hennes make helt sadlade om och drev ett järnbruk för att senare gå över till att bli en framgångsrik formgivare av möbler. I äktenskapet föddes tre barn, men Mrs Rohlfs fortsatte att under mer än fyrtio år att ge ut den ena detektivberättelsen efter den andra.

Hennes första och tillika mest kända detektivroman, The Leavenworth Case, som utgavs i Amerika 1878, blev en omedelbar succé och såldes i inte mindre än 150.000 exemplar.

Omskriven milstolpe

Om denna milstolpe inom deckarlitteraturen har sedermera skrivits en hel del av sakkunnigt folk, som framhållit de punkter där hon varit först: hon var den första kvinnliga deckarförfattaren i världen, den första att använda beteckningen ’detective novel’ om den genre hon bidragit till att skapa, den första att i intrigen koncentrera intresset på detektivgåtan genom att göra rent hus med sina föregångares mångordiga sidohistorier och utvikningar, som användes som stoppning i utdragna följetonger eller för att fylla de tre volymer som krävdes för en roman i tidens lånebibliotek, ’circulating libraries’, om inte allra först så tidigt ute i fransmannen Gaboriaus efterföljd med att skapa en återkommande detektiv i sina böcker, först med en hel del detaljer i intrigen, som Conan Doyle senare utnyttjade i berättelserna om Sherlock Holmes, och så vidare, och så vidare.

Den första roman av Anna Katharine Green att dyka upp i svensk språkdräkt är också som sig bör hennes debutverk i genren, här kallad Spår och villospår 1882. Därnäst följer ett av hennes bättre verk Hand och ring 1886-87. Originalupplagan Hand and Ring utkom 1883. Som nummer tre i ordningen på svenska återfinner vi så hennes andra detektivroman Lutra eller Mördarens dotter 1889.

Synnerligen produktiv dam

Anna Katharine Green var en synnerligen produktiv författarinna med mer än trettio romaner och därtill flera novellsamlingar, och åtskilliga av dessa – det rör sig om ett femtontal – kom ut på vårt språk, innan hennes namn försvann i mängden av alla efterföljare under deckarens guldålder på 1920-talet. En viktig anledning till att denna tidigare uppburna författarinna trängdes bort från arenan var säkert den samhällsförändring som Första världskriget medförde i form av en ändrad uppfattning om moral och uppträdande.

Anna Katharine Green höll styvnackat ända till och med sin sista roman The Step on the Stair 1923 fast vid mossiga viktorianska ideal som Heder och Plikt och Uppoffrande Kärlek. Inom sina fastställda ramar är dock hennes personteckning ordentligt genomarbetad, och berättelserna torde vid det här laget ha fått den charmfulla patina som stundom kommer med åren. Eftersom hon i sin krafts dagar var så allmänt läst på båda sidor av Atlanten, får man dessutom förutsätta att hon utövat ett långtgående inflytande på de anglosaxiska deckarförfattare med Agatha Christie i spetsen, som framträdde under ’guldåldern’.

En viktig författare

Amerikanarna Frederick Darmay och Manfred Lee, tillsammans alias Ellery Queen, satte en gång på 1940-talet upp en lista med de viktigaste – inte de bästa – detektivromanerna genom tiderna. På tredje plats i kronologisk ordning efter Gaboriau och Wilkie Collins och strax före Conan Doyle hittar man Miss Greens namn med The Leavenworth Case. Engelsmannen Julian Symons däremot har inte särskilt höga tankar om amerikanskans roman, som han i sin deckarhistorik Bloody Murder beskriver som ”drearily sentimental” – långtråkigt tårdrypande. Vidare anser han att de andra böcker som han har läst av henne ligger på samma nivå. Oraklen har talat, smaken är delad, men låt oss i stället för att ’iurare ad verba magistri’ skärskåda den detektivroman, som kom som nummer två efter debuten, och se vad den har att bjuda.

Namn från Dickens

Redan i debutromanen uppträder den detektiv som sedan återkommer i ett dussintal av Miss Greens följande böcker, däribland A Strange Disappearance. Han bär det dickensaktiga namnet Ebenezer Gryce, vilket kan föra tanken till girigbuken Ebenezer Scrooge i A Christmas Carol. Men i motsats till sin obehaglige namne är den förre en sympatisk, förtroendeingivande och lågmäld person, som påminner något om överkonstapel Cuff i Månstenen av Wilkie Collins. Han beskrivs som en grovlemmad och gemytlig medelålders man, som inte gör anspråk på att vara vare sig fin eller bildad, en trygg och faderlig person med ett försynt och älskvärt sätt. I stället för att spänna ögonen i den han talar med har han egenheten att fästa blicken på något ovidkommande föremål i närheten, som en blomvas, en knapp eller ett dörrhandtag. Som chef för den detektiva polisen i New York är han allmänt omtyckt och beundrad av sina underlydande. Hans närmast förtrogne är en ung man, som i böckerna går under namnet Mr Q. Denne utför det mesta av fotarbetet, följer oförtrutet upp ledtrådar och samlar information åt sin chef, om vilken han utan omsvep säger att denne ”i skarpsinnighet öfverträffade oss alla”.

Fläkt av anno dazumal

Inget skänker i mitt tycke en sådan fläkt av anno dazumal åt en bok som en samtida svensk översättning med siratligt språk med gammalstafning. Det är alltså Lutra eller Mördarens dotter snarare än A Strange Disappearance som jag har ägnat mig åt.

I den svenska versionen handskas översättaren (och/eller sättaren) väl vårdslöst med texten, i synnerhet vad gäller personnamnen. Mr Gryce kallas genomgående för Mr Gryon, Mr Q har blivit ännu mera anonym genom att hans namn helt sonika har utelämnats, den unga flicka som, vilket originaltiteln antyder, har försvunnit får heta Emely i stället för Emily, den svenska boktitelns Lutra heter i originalet Luttra, och så vidare. Vidare har en anspelning på fallet i den föregående romanen The Leavenworth Case alldeles i inledningen strukits.

Handlingen ses genom Mr Q’s ögon, vilket skänker en Dr Watsonsk touche åt framställningen.

Mrs Daniels, hushållerska i ett patricierhem i New York infinner sig på polisstationen och berättar att Emily, en av hennes tjänsteflickor, under den gångna natten har försvunnit på ett oförklarligt sätt ur huset under omständigheter som tyder på att hon blivit bortförd mot sin vilja. Hon är synnerligen upprörd och mycket angelägen om att polisen hjälper henne att hitta flickan. Hon förklarar sig rentav villig att av egna medel ersätta polisen för de omkostnader det kan medföra. Däremot vill hon ogärna att hennes arbetsgivare, bankiren Mr Blake, underrättas om vad som hänt utan ser helst att efterforskningen bedrivs utan hans vetskap.

Egendomlig interiör

Mr Gryce blir intresserad av fallet och beger sig tillsammans med sin unge medhjälpare till den fashionabla adressen. Emily uppges ha arbetat som sömmerska i huset, men inget tyder på att en flicka ur arbetarklassen med sådana uppgifter skall ha bott i det eleganta rum, som hon också skall ha begagnat som systuga. I rummet finns en skrivuppsats på ett bord, en vas med rosor på spiselkransen och en bokhylla med Shakespeares och Macaulays verk, allt egendomliga ting i en sömmerskas rum. Mrs Daniels uppger att Emily tillträdde tjänsten, som hon fick utan att uppvisa några betyg, för knappt ett år sedan. Över huvud taget lämnar hushållerskan mycket vaga uppgifter om den försvunna, trots att hon ger intryck av att veta mer om henne än hon vill säga.

Rummet ligger på tredje våningen, men det är möjligt att ta sig därifrån fönstervägen via en byggnadsställning ner till den muromgärdade trädgården. Förutom omkullvräkta möbler vittnar blodspår på mattan och fönsterkarmen om att våldsamheter inträffat. Mrs Daniels säger sig också ha hört buller och mansröster i flickans rum, varför hon stigit upp och lyssnat vid flickans dörr. Men det ljud hon förorsakade då hon öppnade sin dörr måste ha skrämt männen, ty det blev tyst som i graven därinnanför. Hon knackade på flickans dörr ett antal gånger och frågade vad som stod på. Efter en stund svarade Emily att allt var väl och att rösterna nog kommit från huset intill. Mrs Daniels bad om ursäkt för att ha oroat henne och gick och lade sig igen. Allt var sedan lugnt i huset, men på morgonen upptäckte hon att Emily var försvunnen och att fönstret stod på vid gavel och tecken tydde på att en strid ägt rum.

Tjänsteflickans hemligheter

Av det signalement på tjänsteflickan, som Mr Gryce med viss möda får fram av Mrs Daniels och kammarjungfrun Fanny, framgår att hon varit finlemmad och vacker med svart hår och ögon som kol. I en byrålåda i rummet finner Mr Gryce en dyrbar, mörkblå sidenklänning, en elegant fischy sammanhållen med en ovanlig brosch och en bukett av vissna blommor. Mrs Daniels påstår sig inte kunna lämna någon förklaring till dessa för en tjänsteflicka ovanliga ägodelar.

Trots Mrs Daniels föranstaltningar kan inte husets herre Mr Blake hållas utanför skeendet, utan till hushållerskans tydliga förlägenhet och oro infinner han sig något undrande över vad som pågår. Bankiren Mr Blake beskrivs som en trettiofem års ”man af ståtligt utseende, vacker och elegant, ehuru han föreföll att vara mycket stolt, förbehållsam och frånstötande, med en allt jemt dyster uppsyn”. Han är enligt utsago en inbiten ungkarl, nästan hatisk mot kvinnosläktet, och behandlar enklare människor med ”en förnäm nedlåtenhet och synbar tankspriddhet”.

En ointresserad arbetsgivare

Mr Gryce förklarar sitt och kollegans ärende och ber förbindligt om ursäkt för intrånget. Bankiren rycker på axlarna och visar synbarligen en total likgiltighet för vad som inträffat under hans tak. Han är helt ointresserad av sitt tjänstefolk och säger sig aldrig ens ha sett den försvunna flickan. Eftersom han småningom blir övertygad om att saken är allvarligare än han först föreställt sig, lämnar han dock Mr Gryce fria händer att utreda det hela: ”Allt i mitt hus står till er tjänst under Mrs Daniels ledning”.

Mr Blakes kallsinniga inställning förefaller Mr Gryce misstänkt, och han ger sin assistent i uppdrag att hålla ett vaksamt öga på bankiren och hans hus. Den nitiske Mr Q slår sig ner på ett pensionat i närheten och släpper inte Mr Blake ur sikte, och under olika förklädnader skuggar han honom för att efter hand avlägga rapport för sin chef. Han avlyssnar ett samtal på en välgörenhetsbal mellan Mr Blake och den nyblivna änkan den undersköna grevinnan de Mirac, vilket avslöjar att de båda är kusiner och att de i sin ungdom har haft en kärleksrelation, som ännu inte svalnat.

Mr Q får verkligen göra skäl för sin lön, för bankiren beger sig de närmaste dagarna ut på långa och febrila strövtåg, som om han sökte efter någon. Dessa leder honom omsider till ”att genomströfva de mest vanrycktade gator, stå stilla utanför pantlånarnes butiker, kika in på krogarne och blanda sig i de grupper, som till största delen bestodo af tjufvar”. En dag får Mr Q se, att Mr Blake hejdar en trasgrann gatans skönhet och har ett långt samtal med henne. Tyvärr försvinner hon utan att detektiven får tillfälle att förhöra henne.

Tillhåll för skurkar

Den rastlöse Mr Blake, hela tiden förföljd av den idoge detektiven, tar någon dag senare tåget till en liten stad i Vermont och söker sig därifrån på hästryggen vidare ut i områdets ödsliga bergstrakter till ett förfallet och tillbommat värdshus. Utan att ha kunnat ta sig in lämnar han till synes besviken huset. Mr Q får reda på att värdshuset tidigare varit tillhåll för ett par ökända skurkar och bankrånare, som nyligen rymt från fängelset. Med bultande hjärta tar han sig via ett hål i taket in i den ruskiga boningen och finner övertygande bevis för att den beryktade mördaren och stortjuven Mac Growan och hans son har bott där. Trots att han är beväpnad med sin tjänsterevolver gör Mr Q här likt Shakespeares Falstaff följande reflektion om den bättre delen av tapperhet: ”Då jag ej kunde upptäcka något mer af intresse, frågade jag mig sjelf, om jag egde mod att ensam undersöka äfven källaren, men detta tyckte jag dock vara väl mycket begärdt, till och med af en detektiv”.

Nu om inte förr börjar läsaren dunkelt ana sammanhanget, som den svenska titeln Lutra eller Mördarens dotter väl oförsiktigt röjer. Oaktat beskrivningen av en del detektiva insatser, huvudsakligen utförda av assistenten Mr Q medan hans chef ruvar tyst och outgrundlig i bakgrunden, tar berättelsen i fortsättningen mer gestalt av melodramatisk kolportageroman. Intrigen slingrar sig fram i åtskilliga krokar och irrgångar, men allt får slutligen sin förklaring och inga handlingstrådar lämnas att dingla lösa.

Långrandiga beskrivningar

Läsarens tålamod frestas av författarinnans förkärlek för långrandiga och uppstyltade personbeskrivningar. Så här berättar Mr Blake om det fatala första ögonkastet på Lutra: ”Genast, vid den första blick, som jag kastade på den älskliga varelsen, erfor jag den makt, som hon sedan haft öfver mig. Hennes gestalt var smärt och fint bygd; ansigtet öfverraskade genom en genomskinlig, fin blekhet; och det gyllene håret hängde i två, långa, tjocka flätor ned öfver den mjuka bysten. Men allt detta var det oaktadt intet mot den öfverjordiska glansen i hennes mörka, nästan svarta ögon; de gjorde på mig intryck af flammor, hvilka plötsligt blossade upp för min blick och hoppade fram och åter med en brännande, förtärande glöd”.

Den verklighetsfrämmande effekten av det uppstyltade språket i denna passage förstärks givetvis också i den samtida svenska översättningens ekorum.

Särskilt i den senare delen av romanen matas man med uttryck för ädelmod, så att man storknar, och detektiverna står som passiva åhörare till haranger som denna: ”Skall då rikedomen kunna förena två klappande hjertan, hvilka dock hafva större och skönare förhoppningar hvar på jordisk sällhet kan grundas? Nej, vid minnet af det leende, som förskönade din döende faders ansigte, när han trykte mig till sitt bröst, svär jag, att det band, som hädan efter skall förena oss, endast skall vara kärlekens, i förening med hoppet och förtroendet för hvarandra. Det, endast det skall bilda en varaktig grund för vår äktenskapliga lycka”.

Svårt att svälja

En modern läsare har svårt att svälja sådana utgjutelser, som tyvärr skymmer de kvaliteter, som boken i egenskap av detektivroman med en utstuderad intrig faktiskt äger. Om någon deckarintresserad person vill bilda sig en uppfattning om varför Anna Katherine Green betraktas som en pionjär inom genren, så kanske det ändå kan räcka med att ta del av hennes mest berömda verk, The Leavenworth Case. Den här romanen liksom de övriga lägger knappast någon tum till hennes växt, men genom deras popularitet i vida kretsar bidrog hon även till att göra detektivromanen rumsren och höja dess status.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22