Lovecrafts hatkraft

Sep 9th, 2009 | By | Category: 2006-2, Artikel

AV BERTIL FALK

”1900-talet kommer kanske att framstå som en guldålder för den berättande och fantastiska litteraturen, så snart de slappa avantgardens morbida dimma skingras. Det tillät i alla fall Robert E. Howard, Lovecraft och Tolkien att komma fram. Tre radikalt olika universum. Tre grundpelare i en drömmens litteratur, lika föraktad av kritiken som den är uppskattad av publiken. Det gör inget. Kritiken erkänner alltid sina fel till slut. Eller rättare sagt: kritikerna dör till slut och ersätts av andra. Efter trettio års föraktfull tystnad började alltså de ’intellektuella’ att studera Lovecraft. Deras slutsats blev att han verkligen hade en förvånansvärd fantasi (de var trots allt tvungna att förklara hans framgångar), men att hans stil var bedrövlig. Vilket skämt. Om Lovecrafts stil är bedrövlig kan man muntert dra slutsatsen att stilen inte har den minsta betydelse i litteraturen och börja prata om något annat.”

Detta är ett citat ur boken H.P. Lovecraft Emot Världen, Emot livet (Fischer & Co, 2005) av Michel Houllebecq, en fransk kändisförfattare som försetts med kritikerepitetet kontroversiell i sitt hemland.

Och visst har han rätt. Även om det fortfarande inom svensk fandom finns de som upprepar det de lärt sig av andra, nämligen att Lovecrafts stil är usel bland annat för att han staplar adjektiv på varandra (gjorde inte Strindberg det i Inferno också?). så visade inte minst Lovecraft-kongressen i Årsta hösten 2005 att både vanliga fans och Houllebecqs ”intellektuella” bara blivit allt fler även i vårt avlånga land.

Houellebecqs bok är ingen biografi utan ett försök till analys och förklaring av fenomenet Lovecraft. Hur kan en rasist, konservativ och puritan som Lovecraft tilltala oss?

Boken är lite rörigt strukturerad och något blomsterspråkigt flummig när Houllebecq är ivrig att förmedla sin uppfattning och uppskattning av Lovecraft, men dessemellan levererar Houellebecq intressanta iakttagelser och han förklarar faktiskt hur det kommer sig att rasisten Lovecraft mer eller mindre i kraft av sin rasism tilltalar oss läsare. Det låter inte klokt, men det är inte så dumt när det kommer till kritan.

Den förnimmelse av ondska och skräck som Loveeraft förmedlar i sina avgörande verk, har sin grund i dennes insikt i att det okända och främmande är det som skrämmer oss. Och det som skrämmer Lovecraft är andra människor än anglosaxiska puritaner.

Dessutom var Lovecraft en annorlunda rasist. Han vill inte utrota andra eftersom han i grunden är totalt övertygad om att han själv är den som ska förlora. Mongolerna, negrerna, mulatterna är de som segrar. (Det känns lite tröstrikt att Lovecraft uppfattade Hitler som en clown.)

Lovecraft var sannerligen missanpassad. Att sänka sig ned till att konkurrera med andra var otänkbart, men när han sökte jobb efter jobb efter jobb i New York och inte fick något samtidigt som nyanlända emigranter och människor av andra raser fick jobb, så förstärktes hans rasism.

Samtidigt är hans förakt för en värld där det ska tävlas om allting på sitt sätt sympatiskt. Det gällde även det han skrev. Han s berättelser var förvisso inga tävlingsbidrag. Tanken att vinna ett Pulitzerpris tycks ha legat utanför hans tankesfär. Sånt var för smärre utövare av skrivkonsten. Han brydde sig inte ens om att kräva betalt när betalningen för en såld novell uteblev. Samtidigt hjälpte han blivande författare som vände sig till honom.

Bortsett från en kort period i samband med sitt giftermål, tycks Lovecraft inte ha haft några ambitioner att bli uppskattad, erkänd och uppburen som författare. Skrivandet var en sysselsättning som en gentleman ägnade sig åt närmast som en hobby, men hans produktion var enorm, enbart brevsamlingen omfattar hundratusen brev, varav somliga på fyrtio sidor.

Han tycks ha varit övertygad om att en överväldigande ondska är alltings grund. Denna övertygelse i kombination med hans hat mot allt (det handlar förvisso inte bara om rashat) är den bas utifrån vilken Lovecraft skapade sina oerhört hårtslående visioner. Tycks Houllebecq mena.

Han hävdar också att Lovecrafts efterföljare mer eller mindre förbigått Lovecrafts rasism med tystnad och att det i Frankrike mest varit Célines rasism som man vridit och vänt på. Det är ju lite bekymmersamt att de mardrömmar som fascinerar Lovceraftsläsare och fans är framsprunget ur hat, men så tycks vara fallet. Hade hatet mot allt främmande och därmed skrämmande inte funnits hos den anglosaxiske Rhode Island-bon Lovecraft hade vi inte fått vare sig Nyarlathotep, Dagon eller Den Store Cthulhu.

Det visar sig också att Lovecraft var en oerhört beläst person och insatt i en rad olika discipliner. Bland annat nosade han på kvantfysik långt innan det blev en mera allmänt hanterad teori. Drömmar var den råvara han vävde sina skräckbilder av och som drömspecialist såg han Freuds idéer som barnsliga drömmar. Trots att han på sätt och vis levde som en enstöring hade han kontakt med en rad andra författare alltifrån den 15-årige Robert Bloch till August Derleth. Och Lovceraft var helt uppenbart inte osocial. Eando Binder (i form av den halva som heter Otto Binder) har vittnat om hur han träffade Lovecraft på ett party hemma hos Frank Belknap Long den 4 januari 1935.

August Derleth blev sedan den som kom att ägna sitt liv åt att plugga Lovecrafts texter genom att publicera dem och bygga vidare på Lovecrafts efterlämnade anteckningar.

Kring detta uppstod ett epigoneri, där kända och okända författare arbetat vidare på de teman som Lovecraft lanserat. Michael Houellebecq anser att August Derleths insatser räddat Lovecraft undan glömskan. Lovecraft fick aldrig själv uppleva detta, om man bortser från att han i genrelitteraturen redan hade strategiskt placerade ”lärjungar” när han dog.

Lovecraft hade säkerligen även utan Derleth räddats ur glömskan. Den dammsugning av genretexter som försiggår i USA garanterar detta, men det hade tagit betydligt längre tid och hans rykte hade under sådana förhållanden kanske inte nått Sverige med samma kraft ännu.

Nu är det naturligtvis på det sättet att Lovecraft-fandom (begreppet fandom taget i vidare bemärkelse och inte enbart i betydelsen organiserad fandom) så gott som genomgående saknar Loveerafis privata infallsvinkel.

Den kult som vuxit upp kring texterna, och som haft en tendens att mytologisera Lovecraft själv, innehåller attityder som den intelligente Lovecraft säkert skulle ha förstått men förmodligen inte anslutit sig till utan rentav avskytt. För läsaren upplevs hans fantasterier eftersom de är så genomgripande och kompromisslösa och svåra att värja sig mot.

När Sverige i november 2005 fick sitt första Lovecraft-konvent, blev det en stor succé, främst för att den parodiska musikalen En Shoogoth på Taket fick sin världspremiär – på svenska av alla otänkbara språk. Det gavs tre bejublade föreställningar. Frågan är hur många som kom för Lovecraft och hur många som kom för musikalen. Uppriktigt sagt var det nog inte främst Lovceraft som drog folk utan musikalen, vilket i sin tur bör ha gett honom nya anhängare och nya människor intresserade av att läsa hans verk.

Bakom succén stod främst Jenny Heidestad, som både översatt och regisserat musikalen, en alldeles utomordentlig och föredömlig insats. (Musiken är från En spelman på taket). På plats var Sean Branney och Andrew Leman från H. P. Lovecraft Historical Society i USA. Deras film The Call of the Cthulhu hade Europapremiär. Musikalen och filmen speglar olika sidor av Lovecraft-fandom. Medan filmen, som finns på DVD, är trogen den skräck som ut löses av Lovecraft, så speglar musikalen den fanniska lekfullheten när den är som bäst.

Det främmande och skrämmande i gestalten Cthulhu, som är en sorts extradimensionell eller urtida varelse, till hälft en bläckfisk och till hälften – ja, vadå, människa? så är musikalen en humoristisk tolkning av Lovecrafts universum, där Den Store Cthulhu till slut med våldsam överraskningseffekt på publiken bokstavligen satte ned foten.

På konventet visades också en rad andra filmer baserade på Lovecrafts verk och dessutom förekom föredrag och paneler med diverse Lovecraft-specialister som Rikard Berghorn, Sean Branney, Mattias Fyhr, Jens Heimdahl, Andrew Leman m fl. Ett intressant fenomen är det faktum att många bara känner till Lovecraft via rollspel, utan ha läst honom eller ens utan att ha en tanke på att läsa honom.

Filmerna var av blandad kvalitet, men just The Call of the Cthulhu, som finns på DVD och säljs på sf-bokhandeln i Gamla Stan i Stockholm är mycket välgjord och sevärd. Den är framställd i form av en stumfilm i 1920-talsstil. Extramaterialet är bra, främst det som visar den docka som föreställer Cthulhu, som mera anas som ett skugglikt hot än syns i själva filmen, men som i extramaterialet visas upp i hela sin ”hemskhet”.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22