Lögnens makt och slitstyrka: Lokalredaktören och påven

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-4, Artikel

Av Håkan Norlén

Han var lokalredaktör i min hemstad och vi kan kalla honom Sture Stolt. I min barndom var han arbetskamrat med min far. Jag tyckte han var en festlig prick. Klädd i allra modernaste bruna mockajacka rattade han sin vita Volvo P1800. ”Nu kan jag inte åka på semester längre” , sa han och tände en Prince. Förklaringen var att han blev våldsamt omsvärmad av kvinnor varje gång han åkte utomlands, därför att de trodde att han var Helgonet, agenten i teveserien. ”Jag kom inte igenom Belgien sist. De stormade mig på en bro, de trodde jag var Simon Templar.”

Till saken hör att han redan i 30-årsåldern var i det närmaste flintskallig och dessutom försedd med en avsevärt förhöjd ansiktsfärg.

Hans bullrande skratt hördes överallt när han drog sina fantastiska historier. Tidigt insåg jag och många med mig att han var mytoman. Såg han ett flygplan över vår stad kunde han säga, att det där planet var jag uppe och flög igår. ”Jag behövde lite flygbilder.”

”Men du har ju inget certifikat!”

”Inga problem. På flygklubben litar dom på mig. Jag tar vilket plan som helst.”

En av hans skrönor var att han som nioåring körde bil i 120 genom Stockholm med en bräda som stöd mot gaspedalen. Hade alltid en omöjlig story redo. Sällan ett sant ord, men det var roligt och välformulerat.

En gång i det tidiga 70-talet spelade jag honom ett spratt, men det var han som tog hem poängen. Mitt första reporterjobb hade jag på ortstidningen. Han satt på modertidningens, koncernens länstidnings lokalredaktion. Eftersom alltid var livrädd för att ha missat en nyhet – ortstidningen hade sex reportrar som han slogs emot – hade han försett sig med egen nyckel till sätteriet. När tidningshuset hade släckt ner för dagen smög han in och lusläste de manusbuntar som hade gått i tryck under kvällen. Eftersom hans tidning hade senare pressläggning kunde han alltid leverera alla nyheter av värde.

Detta tröttnade ortstidningens reportrar på. Jag och kollegorna gillrade jag en fälla. Jag fejkade nyheten om att en allvarlig magsjukdom drabbat en skola och att flera elever och lärare hade förts till sjukhus och lade artikeln överst i manusbunten. Dagen efter toppade den nyheten länstidningens första sida. Vi höll på att skratta ihjäl oss. Där gick han allt på en blåsning, Sture Stolt, den nyhetssnyltaren!

Men ännu mera skrattade Sture Stolt. Nyheten var nämligen korrekt. Tillfälligheter hade gjort att farsoten verkligen hade slagit till på just den skolan. I stort sett vartenda ord i artikeln stämde. Närmast skräckslagen bestämde jag mig för att aldrig driva med Sture Stolt och jag undrade om han – som vi ansåg knappt var förmögen att skriva dödsfallsnotiser och fullmäktigereferat – istället var utrustad med ett sjätte sinne. I sin bevakning följde Sture Stolt slaviskt handlingarna från kommun och landsting. Aldrig en nyhet som inte fanns betryggande dokumenterad på stämplade papper.

Sture Stolt hade en behaglig röst och en betydande skådespelartalang. När han kom hem från ett uppdrag kunde han berätta de mest fantastiska saker, fulla av mustiga poänger. Han spelade upp sina möten med människor som små teaterstycken. Men när det hela kom i tryck var det grått och trist. Han pratade, skrävlade, skojade och skrattade formligen sönder sitt arbete.

Jag lämnade den lilla staden, och en dag kom ett vykort avstämplat i Rom med en glad hälsning: ”Tjenixen! Jag och frugan har va’tt i Kanen!”. Nästa gång jag träffade honom hade han gått i förtida pension. Men, berättade han för mig, bland de sista fantastiska scoop han gjorde innan han lämnade tidningen var att han i Rom hade lyckats få en intervju med påven, Johannes Paulus II.

”Hur bar du dig åt?”

”Jo, jag och Ingegerd åkte ner till Italien på semester. I Rom slog det mig att här bor ju förbanne mig påven! Så jag ringde upp redaktionschefen och han tyckte absolut att jag skulle kila upp till honom. Kört hårt, Sture, sa redaktionschefen. Och när jag kom fram till Vatikanen satt påven i trägårn och drack kaffe.

När han fick syn på mig vinkade han åt mig att komma in. Johannes Paulus tyckte det var roligt att få träffa mig som jobbade på en stor svensk tidning.”

”Kan jag få se klippet?”

”Sånt där sparar jag inte på. Jag skriver ju så mycket…”

Jag slog bort påvehistorien, ett av Sture Stolts eviga påhitt. Man vet ju att det är omöjligt att komma i närheten av påven – ens för världspressen – och att det är den allra största ära att bli mottagen. Sture drog sin story i flera år. Ingen trodde honom. Många letade i tidningslägg och arkiv, men ingenstans fanns intervjun med påven. Och jag undrar om han haft en enda vettig fråga att ställa till den höge prelaten.

Länets journalistförening skulle publicera pensionerade murvlars yrkesminnen. Sture beslöt att göra sin påvehistoria odödlig. Han fick den att hamna inom hårda pärmar.

”Till de stora män jag har haft glädjen att träffa i mitt arbete hör påven”.

”Sture är fanimej inte klok”, klagade gamla kollegor.

För inte så längesedan avled Sture Stolt. Dödsruna skulle skrivas. På länstidningens lokalredaktion satt nu en ung lokalredaktör som inget visste om Sture. Han fick ett tips om att Sture Stolt hade beskrivit hela sitt liv i journalistföreningens minnesbok.

Således stod det i dödsrunan att ”Sture Stolts största journalistiska bedrift tveklöst var då han lyckades få en exklusiv intervju med påven i Rom”. Uppgiften slank igenom även i Stolts egen tidning, där inget fanns som tydde på en påveintervju. Hans gamla chefer satt fortfarande på sina poster, men i dag kontrolleras ju inga manuskript, allt skrivs in direkt på skärmen och publiceras sedan.

Kanske var det ändå så att Sture Stolt hade fått intervjua påven, sa folk.

En solig höstdag jordfästes Sture. Av hans gamla arbetskamrater kom bara två: jag och en, som i likhet med mig, har lämnat yrket för längesedan. I griftetal hyllade kyrkoherden Sture Stolt som stadens store folkupplysare:

”Sture Stolt ville se själv, uppleva själv, för att sedan kunna berätta för tusentals. Han nöjde sig inte med de smånyheterna på hemmaplan, nej, han ville spegla hela landet, hela världen, ja, mer än så. Till hans största journalistiska bedrifter hörde tveklöst då han lyckades få en intervju med påven i Rom”.

Av detta vill jag dra slutsatsen att det gamla självironiska journalistiska mottot ”Kolla aldrig en uppgift, det kan spräcka hela storyn” inte bara gäller tidningsfolk.

Om Sture Stolt nu inte var någon stor journalist så lyckades han i alla fall plantera och odla en myt om sig själv som aldrig dör tack vare att den berättats i både tidningar, en bok och i hans eget begravningstal.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22