Litteraturen är fylld av försvinnanden

Nov 6th, 2019 | By | Category: 2019-11 nov, Artikel

Omslag till Brevbarären som försvannI boken Brevbäraren som försvann (läs recension) av ANDERS SUNDELIN finns ett kapitel som till större delen tar upp att försvinnanden är vanliga i litteraturen. Här är de litteraturhistoriska delarna.

LITTERATUREN ÄR FYLLD av försvinnanden. Även när man undantagit försvunna gårdar, byar och hela riken, bromsar, skalbaggar och hamstrar, hemmafruar och hembiträden, städerskor, skatter och indianstammar, för att inte tala om det försvunna Atlantis, försvunnen jämlikhet och dinosaurierna som försvann, återstår ett försvarligt antal kvinnor och män, flickor och pojkar som försvunnit.

Omslag till Japanen som försvannBo Grandien utgav 1953 en novellsamling med titeln Japanen som försvann, tillägnad maratonlöparen Shizo Kanakuri som gick upp i rök efter att ha skrivits in, startat och rusat iväg i maratonloppet vid de olympiska sommarspelen i Stockholm 1912. Ingen av novellerna handlar om honom, i stället om Rudolf Lindström som försvinner inför ögonen på fyra stockholmare som tänkt bjuda honom på snaps, frisören Johansson som försvinner över havet till Chile, på cykel, teleprinterbiträdet Kruse Asp som återkommer till arbetet efter semestern och har förlorat lugnet och ytterligare fyra noveller på samma tema.

Omslag till FörsvinnaI den franske författaren George Perecs roman Försvinna försvinner först huvudpersonen, därefter femte kapitlet, bokens andra del finns inte, och så försvinner ännu en person, hittas död. När vi kommit till slutet av romanen har vi varit med om rena massakern. Allt hänger ihop. Försvunnen är framför allt bokstaven e, franska språkets vanligaste vokal. Romanen saknar bokstaven e. Alla författare måste förhålla sig till vissa regler, varför inte sätta upp egna och se vart det leder? Frånvaro kan innebära ökad närvaro. George Perec visste vad ett försvinnande innebär: hans mor deporterades till Auschwitz när han var sju, försvann någonstans bland dödslägren, fadern död i kriget. Enda spåret efter modern var en försvinnandeattest.

Omslag till Riddarfalken från MaltaI Dashiell Hammetts Riddarfalken från Malta, framemot mitten av boken, börjar Sam Spade berätta om en man, en fastighetsmäklare, som lämnat kontoret för att äta lunch och sedan inte återvänder. På eftermiddagen skulle han ha spelat golf med en god vän men kom inte. Hustrun och barnen har inte hört av honom. Hans ekonomi var i god ordning, han ägde ett hus, en splitterny Packard. »Han bara försvann så här, sade Spade, ’som en knytnäve när man öppnar handen’.«

Omslag till De fyras teckenKriminallitteraturen svämmar över av försvinnanden. I Arthur Conan Doyles De fyras tecken (1891), den andra boken om Sherlock Holmes, letar vår hjälte efter Mary Morstans far som återvänt från Indien, stämt möte med henne på Langham Hotel i London men när hon kommer dit får veta att han gått ut föregående kväll och sedan inte återvänt. Har han överhuvudtaget återvänt från Indien? Louis Tracy berättar i Lady Delias mystiska försvinnande (1902) om Lady Delia som en dimmig novembermorgon packar en liten resväska och säger att hon ska besöka sin syster. Hon dyker aldrig upp hos systern. Sista spåret leder till ett hyreshus. Ett kvinnolik hittas. Hennes man säger att det inte är hon. Den inhyrde privatdetektiven är säker på att det är hon, sätter igång jakten på mördaren och vi har inte kommit längre än till sidan tjugo. I Fred M. Whites Charles Darrylls försvinnande (1919) försvinner ett lik, i Marion Wards Monicas försvinnande (1935) även här huvudpersonen, i Paul Zilsös Spårlöst försvunnen (1946) en misstänkt mystisk kvinna, Marion Waltons Blondinen som försvann (1947) börjar: »Vad ska en anständig flicka på en nattklubb att göra?« och snart försvinner hon.

Omslag till Den stora sömnenRaymond Chandler, som förändrade genren, var förtjust i försvinnanden: i Den stora sömnen ombeds Philip Marlowe att Omslag till Kvinnan i sjönundersöka en utpressningshistoria och där finns en svärson som försvunnit, Kvinnan i sjön handlar till dels om en försvunnen kvinna, i Den lilla systern har brodern försvunnit. Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Mannen som gick upp i rök, deras andra roman, handlar om journalisten Alf Mattsson som försvunnit i Budapest, Martin Beck tvingas avbryta sin semester för att leta rätt på honom. Har han överhuvudtaget anlänt till Budapest? Karin Fossum berättar i Älskade Poona om Gunder Jomanns nyblivna hustru som ska ha kommit med flyget från Bombay men inte kommer. Eller har hon kommit? I Svarta sekunder av samma skickliga författare ska nioåriga Ida Joner cykla till kiosken för att köpa en hästtidning och tuggummi för pengarna som blir över men hon kommer inte hem igen. Nio dagar senare hittas hon vid vägkanten, vid liv, till synes oskadd, iklädd ett nytt vitt nattlinne. I Gillian Flynns Gone girl försvinner Amy Elliot Dunne på Omslag till Gone Girlbröllopsdagen, hennes man Nick misstänks för att ha mördat henne och vi får följa historien längs två spår: genom hennes dagbok fram till försvinnandet, Nicks historia efter försvinnandet. Det är svårt att sluta läsa.

Ett försvinnande sätter fart på tankebanorna, blir på samma sätt som ett olöst mord ett mysterium också för läsaren, drar in denne i handlingen. Läsaren blir inte bara mottagare av texten utan också en medagerande, en aktiv deltagare med möjlighet att själv hitta en lösning. Egentligen främjar ett försvinnande tankearbetet mer än ett olöst mord eftersom möjligheterna är flera, gåtan större. I mordfallet gäller det att hitta mördaren, helst också ett motiv. I fallet med kvinnan, mannen eller barnet som försvunnit finns flera spår att följa: Död eller levande? Frivilligt eller ofrivilligt? Slump eller inte? Om den försvunne hittas död, inte för egen hand, följer ännu ett mysterium.

Deckare är som regel trygg litteratur: mördaren hittas, mordet löst, ordningen återställd. Sagor för vuxna. Därav deras popularitet. Sherlock Holmes, Hercule Poirot och Martin Beck blir till trygga följeslagare, också Sam Spade, Philip Marlowe och Konrad Sejer hos Karin Fossum (även om i de tre sistnämnda fallen världen tycks vara i olag, allt tycks kunna hända vem som helst). Så länge detektiven-kommissarien gör sitt jobb – lägger örat mot marken, noggrant följer varje spår och icke trotsar logikens lagar – kommer rättvisan att segra till sist. Verkligheten är annorlunda. Mördare grips men frias. Försvunna hittas inte. Brott lönar sig.

Omslag till Kommissariens löftePolischefen i Friedrich Dürrenmatts roman Kommissariens löfte – som på sätt och vis handlar om en försvunnen mördare – tycker inte om detektivromaner därför att de ljuger. Den samhällsbevarande lögnen kan han gå med på – att mördaren grips – svårt har han för den lögnaktiga logiska handlingen: så länge polisen håller sig till reglerna kommer rättvisan att segra. Åt helvete med reglerna! säger polischefen till författaren som tvingas lyssna. (De befinner sig i en bil; författaren har fått skjuts.) Verkligheten är inte en ekvation.

***

Män försvinner oftare än kvinnor i litteraturen, vuxna oftare än barn, pojkar lika ofta som flickor. Män hittas mördade, också kvinnor, fast inte lika ofta; barn återfinns som regel i livet. Grymmare är inte författarna. På Kungliga Biblioteket har jag sökt titlar med orden försvunnen, försvann, försvinnande, försvinnanden och försvinna. Närmare trehundra titlar allt som allt. Såväl romaner och novellsamlingar som sakprosa. Den äldsta från 1880, En försvunnen skolpojke av Jules Girardin, de senaste kom nyss. Vanligaste titlarna: Försvunnen (20), Vinna eller försvinna (11), Flickan som försvann (10), Spårlöst försvunnen (8), Mannen som försvann (7), Försvinnanden (6). Förutom flickor och män som försvunnit redan i titeln är kvinnor vanligt, även hjältar; mer ovanligt: liten skidåkare, liten hemsk syster, stillahavsflygare, busschaufför, bandyspelare. Svenska förläggare tycks ovanligt förtjusta i titlar som har med försvinnanden att göra, jag har i alla fall noterat att The born loser blev Flickan som försvann i svensk översättning, Portrait of Sarah även den fick heta Flickan som försvann, Ghost ship of Fog Island fick heta Försvunnen i dimma, Hard rain blev Försvunnen, Taking charge även den blev Försvunnen och så vidare.

Omslag-till-HundraåringenHundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson är en av de senaste årens största litterära succéer i Sverige: såld i över 617.000 exemplar, översatt till fyrtiofem språk, har filmatiseras. Här behöver läsaren aldrig grubbla över vad som hänt den försvunne: det är honom vi följer. Barnböcker om försvinnanden tillämpar samma metod, vartannat kapitel med den försvunnes äventyr, vartannat om letandet efter den försvunne.

Andra författare har gjort annat på temat.

Vilhelm Moberg skrev 1935 en enaktare, en komedi, om en sparbanksdirektör som inte kommit hem från en bjudning, ett bridgeparti med supé. Ryktet börjar gå. Har han svindlat banken? Kön utanför bankkontoret växer snabbt redan innan man hunnit öppna; folk vill ta ut sina pengar. Moberg kallade den Försvunnen.

I Eudora Weltys novell »Shower of gold« lämnade Snowdie MacLaines man henne en dag och sedan sin hatt på flodstranden. Det var en stråhatt. Man draggade i floden, hittade honom inte. Hon sörjde honom som man sörjer de döda. Han hade försvunnit förut, kommit tillbaka efter ett tag, ett år, två. Hon var med barn. Tvillingarna kom nio månader efter att han försvunnit och lämnat sin hatt på stranden. Varför rasade och stormade hon inte? »Tiden går som en dröm oavsett hur fort man springer«, skriver Eudora Welty. Hela tiden hördes historier om att King MacLaine hade setts: på en frisersalong i Texas, någonstans i New Orleans, i Kalifornien. »Sådana saker hör man alltid när folk försvinner, för att hålla grytan kokande.« Halloween kom. Tvillingarna for runt i sina masker, inomhus, runt benen på Snowdie MacLaine. På vägen kom Old Plez Morgan, en av Fru Starks mors svarta anställda, den riktigt gamla sorten, han som känner alla sedan tidernas begynnelse. Framför honom gick en man, en vit man, det såg man på sättet han gick. Han stannade framför Snowdie MacLaines hus. Och nu såg Old Plez att det var den försvunne King. Han stod där ett tag, såg sig omkring, gick sedan in på gården, runt huset och fram till dörren. Han hade en present i handen och skulle just till att knacka då dörren flög upp, tvillingarna kom utrusande i sina masker. De omringade honom, dansade runt honom, försökte skrämma honom. King vände och försvann ut på gatan, skyndade bort samma väg som han kommit. Ut kom Snowdie MacLaine, tittade sig omkring, gick ut på gatan, tittade åt alla håll.

– Plez, ropade hon. Har du sett någon komma in här?

– Nej miss, svarade han. Inte en själ.

– Du är verkligen säker, Plez?

– Ni väntade väl ingen idag?

Det var först senare han berättade, för Fru Stark som fick dra det ur honom. Varför skulle han ha gjort Snowdie MacLaine ledsen?

Och Snowdie? Hon stod kvar en stund, utan kappa, plockade lite på sin kjol. Den väninna som varit på besök, som kom ut och hämtade henne där hon stod ute på vägen, bjöd hon aldrig hem igen.

Omslag till Analys av ett försvinnandeHisham Matar berättar om Nuri, vars pappa försvinner 1972 från en lägenhet i Genève, och i Analys av ett försvinnande bearbetar författaren, genom Nuri, förlusten. »Det har inte gått en dag sedan han plötsligt och gåtfullt försvann utan att jag har försökt hitta honom«, börjar romanen. Nuri var fjorton när pappan försvann, jullovet hade just börjat.

Jag har letat på de orimligaste ställen. Allt och alla, själva tillvaron påminner mig om honom och ger mig tillfälle att söka efter likheter.

Hisham Matar, vars egen pappa – oppositionell landsflyktig libysk politiker – försvann sedan egyptisk säkerhetstjänst gripit och överlämnat honom till Libyen, frammanar bilden av en far som var frånvarande även när han var närvarande. Nuri söker upp den vackra Mona som fadern gift om sig med, och som han själv varit barnsligt förälskad i, ställer alla dessa frågor: Vad sa pappa till dig om sitt arbete? Berätta en gång till vad poliserna sa. Vem var det som ringde till vårt rum? »Det går inte en dag utan att jag tänker på honom«, säger hon. Han reser till Genève, söker upp de gamla adresserna, de gamla kontakterna, och det har gått tio år sedan fadern försvann och lämnade detta tomrum efter sig.

Professor Ettore Majorana försvinner en marsdag 1938. Han ska ha försvunnit mellan Palermo och Neapel, tagit båten som trafikerar sträckan. Efter sig lämnar han två brev, båda ett slags avskedsbrev. Sedan får man syn på honom i Palermo, en dag efter det att han ska ha kastat sig i havet. Eftersom professor Majorana är en framstående fysiker, i höjd med Otto Hahn och Albert Einstein – möjligtvis har han upptäckt atomklyvningen utan att ha förstått det; eller så är det det han förstått – blir hans försvinnande ett regeringsärende, vandrar hela vägen upp till Mussolini. Står det verkligen någonting om döden i breven? Kanske Majorana bara har dragit sig undan från världen? Pass och pengar, alla besparingar, har försvunnit tillsammans med den försvunne. Leonardo Sciascia skriver i »Majoranas försvinnande«:

Redan det att försvinna innebär i varje enskilt fall något mytiskt. Kroppen som man inte återfinner har inte dött en »verklig« död, eftersom den inte kan begravas på högtidligt sätt. Och så den annorlunda identitet och det annorlunda liv – inte en »verklig« identitet, inte en »sann« tillvaro – som den försvunne lever i – allt förpliktigar till att hålla vederbörande i en åminnelse som går utöver det byråkratiska och rättsliga (den »förmodade döden« tillkännages fem år efter försvinnandet). Här rör det sig om icke återgäldade ömhetsbetygelser eller oförsonlig harm. Pirandello säger, att om de döda är »minnets pensionärer«, så är den försvunne dess »löntagare« – av en ansenligare och mera långvarig minnes-tribut. I varje enskilt fall.

Sciascia skriver att i fallet Majorana kom ungdom, utvecklad intelligens och vetenskap att anta »mytisk innebörd«.

I Bosse Janssons fall, några frågor jag får höra under vägen: Pluggade han inte på Sorbonne? Han hade visst varit nere i Jugoslavien och slagits? Skrev inte han Jan Myrdals tal? Reste de inte i Albanien tillsammans? En tid efter hans försvinnande går ett rykte, det når polisen, om att han varit synlig i Kosovo, att han lever där med en judisk kvinna. Försvann han inte till Albanien? säger en man som bott granne med honom.
I juli 1979 ska en person, en fotograf, ha sett Bosse Jansson på Sveavägen i Stockholm. Han kände honom inte men hade hört talas om försvinnandet, sett fotografier av honom. Han tyckte att det var något bekant över mannen han såg – klädd i en Fjällrävenjacka, en attachéportfölj i handen, ett kartfodral om halsen, hela han liksom »lite sjaskig« – och efteråt hade han tittat på fotografier av Bosse Jansson, »ganska säker« på att det var han.
Den försvunne existerar i det sällsamma utrymmet mellan liv och död, ett slags tomrum, ett aldrig avslutat liv men inte heller en påbörjad död. Bosse Jansson dödförklarades den 12 augusti 1987 men där var aldrig någon begravning med möjlighet för släkt och vänner att ta farväl, ingen dödsannons som förkunnade dödsfallet, ingen runa som tecknade den avlidnes livsgärning. Där finns ingen grav att besöka: föräldrarna Ragnar och Greta ligger ensamma på Högalids kyrkogård. Sonen Bosse lever kvar i minnet hos de efterlevande, i likhet med de döda, i likhet med den som rest bort och aldrig återvänt, men det kommer aldrig en hälsning, aldrig mer ett vykort eller brev.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22